Den här inkluderingsdebatten som pågår lite då och då, den som handlar om att feminismen ska vara ”inkluderande” mot män, den lämnar en så himla dålig eftersmak.
För att vara ”inkluderande” mot män krävs inte sällan att män ska behandlas med silkesvantar. Ingen får uttrycka sig negativt om män, det vill säga påpeka mäns förtryck och så vidare och så vidare.
Grejen är den, att månag kvinnor känner ett starkt hat och/eller rädsla för män, vilket beror på att de blivit utsatta för mäns förtryck hela livet. Dessa känslor går inte bara att sudda bort, de finns där och de är lika legitima som mäns känslor av att bli ”utpekade” när en talar om manlighet och mäns förtryck av kvinnor. För mig är det oerhört viktigt att dessa kvinnor har en plats inom feminismen, att de kan komma och prata om dessa upplevelser och känslor utan att bli dömda.
Det betyder inte att jag ”försvarar” manshat eller liknande. Däremot betyder det att jag anser att dessa känslor är värda att ta på större allvar än att bara sopa dem under mattan, ta avstånd från dem eller whatever. De många kvinnor som känner manshat gör det av en anledning och det är bland annat denna anledning som jag anser det vara feminismens uppgift att bekämpa.
Manshatet springer inte ur ”feminismen” eller ur kvinnors undermåliga hjärnor eller något liknande, det springer ur en verklighet där kvinnor gång på gång utsätts för övergrepp och förtryck av män. Kvinnor blir nedtryckta, trakasserade, tafsade på, våldtagna och slaga av män. Detta beror i sin tur på att vi lever i ett patriarkat.
Hur kommer det sig att det anses viktigare att inkludera män som vill bli behandlade som ömtåliga porslinsdockor än de kvinnor som behöver feminismen som allra allra mest?