Denna artikel, Vår generation kommer flippa ur, skriven av två av de som själva var med under instagramkravallerna i Göteborg i December för någon månad sedan, skissar en mycket mörk bild av villkoren för ungdomar idag. Jag tycker att den är mycket läsvärd för att kunna skapa någon slags förståelse över vilka samhälleliga premisser som ligger bakom en sådan händelse.
Jag känner igen mycket i texten. Framförallt i längtan efter någon slags händelse. Att något måste ske, något måste förändras, och att det inte spelar så stor roll vad eller varför eftersom tristessen är så jävla bedövande.
Vad jag däremot inte känner igen mig i är beskrivningen av en vuxenvärld som inte ser eller bryr sig. För mig fanns den alltid närvarande. Men så är jag också en medelklassunge, uppväxt i en trygg villaförort, med gode ekonomiska och akademiska förutsättningar och så vidare och så vidare.
Mycket är jobbigt när en är i tonåren. Men det blir såklart mycket jobbigare om en dessutom växer upp i en tid som präglad av kriser, skräcknyheter (och verklighet) om stigande arbetslöshet, ”hårdare tag”, avvecklad välfärd och dessutom tillhör en marginaliserad grupp.
Det är alltid lika tröttsamt att läsa kommentarerna på den här typen av artiklar. Vissa tycker att det minsann inte är annorlunda för denna generation än vad det var för generationerna tidigare. Nå, det är klart att det alltid suger att vara ung, på samma sätt som det suger att leva i stort, men det är också klart att villkoren kan förändras. Faktum är att vi idag lever i ett samhälle med högre arbetslöshet än på mycket länge, där kriserna mer eller mindre avlöst varandra under en tid, där möjligheterna till utbildning för marginaliserade grupper försämrats och så vidare. Ett samhälle där det inte finns några visioner och drömmar. Där det högsta politiska målet är att minska arbetslösheten (inte utrota den, såklart, för det skulle ju näringslivet förlora på).
Vidare så spelar det ganska liten roll om alla generationer innan kände precis detsamma. Som vuxen borde en i så fall kunna skärpa till sig och kanske leverera ett bättre bemötande än vad som gavs till generationerna innan. Målet med samhällsprojektet måste väl ändå någonstans vara att det ska bli bättre, inte bara harvas runt i samma gamla status quo. Jag har noll respekt för människor som bara accepterar saker som de är med hänvisning till att det ”alltid” varit så.
Jag vill dock påpeka att jag tror det finns en fara med att se detta enbart som en generationsfråga, vilket är ett populärt perspektiv. Det är givetvis en generations- och klassfråga. Problemen slår inte slumpmässigt mot ungdomar som grupp, utan extra hårt mot vissa grupper. Det är viktigt att minnas detta, för annars finns risken att detta hamnar i glömska när medelklassungdomarna till sist får vettiga jobb, samtidigt som vissa fortfarande kommer att vara kvar i samma sits. För det är troligen vad som kommer att ske.
Det går inte att lösa detta med ”hårdare tag”. Vad som krävs är trygghet, meningsfullhet och en framtid som erbjuder något mer än ändlöst slit för pisslön. En framtid bortom arbetslinjen.
