Etikett: jämställda män

Den jämställda mannen är ingen lösning.

Ett ord jag stötte på i kurslitteraturen var ”reflexiv manlighet”, vilket betyder ungefär att en reflekterar över sin egen maskulinitet, jämställdhet och så vidare. Författaren menade på att detta eventuellt höll på att bli det dominerande manliga idealet. Den ”jämställda” mannen, eller åtminstone mannen som reflekterar kring jämställdhet som koncept. Detta är relativt nytt, innan har mäns makt tagits mer för given som naturlig och god, nu måste den motiveras med hänvisning till individuella egenskaper eller omständigheter.

Ofta talas det om den jämställda mannen som en lösning på feminismens problem. Den jämställda mannen som minsann tar sitt ansvar och som tar ut lika mycket föräldraledighet och så vidare och så vidare. Och det är ju bra, på sitt sätt. Problemet är att detta gör att det feministiska projektet står och faller med denna jämställda mäns goda vilja. Det blir helt enkelt väldigt heterosexuellt. Den kvinna som vill frigöra sig ska helt enkelt välja en man som är med på jämställdhetståget.

Och ärligt: varför skulle män vilja vara ”jämställda”?  Det finns ingen vinning för dem i det. Den vinning som finns är att de kan framställa sig som bättre män och därmed få tillgång till kvinnor i en tid så jämställdhet som ideal råder. Men varför skulle män gå i täten för något slags förändringsarbete på området? Det vore bara korkat. Jämställda män anpassar sig snarare efter kvinnors krav på dem, mer än att de själva driver på en förändring.

Ofta talar de så kallade jämställda männen om hur mycket de själva upplever att de tjänar på jämställdheten. Typ de får mer närhet till sina barn, de prioriterar familjen mer och jobbet mindre. Frågan är om de inte helt enkelt väljer de delar ur jämställdheten som passar dem. Att prioritera jobbet lägre låter väl jättebra! De får mer tid till sig själva och diverse ”projekt”. Vardagen blir mindre stressig! Gud så skönt!

Frågan är om det verkligen är ”jämställt”, många kvinnor ”prioriterar” ju knappast familjen högre utan sliter ut sig både på arbetet och hemma. De har inte utrymme att välja. Kvinnor som går ner på deltid gör det inte för att ”ta hand om sig själva” utan för att dubbelarbetet tynger dem för mycket. Lägg till att kvinnodominerade yrken ofta är mer slitsamma.

teoriopraktikMånga män förhåller sig också till bilden av den jämställda mannen utan att faktiskt leva upp till det. De är för jämställdhet i teorin, men det fungerar inte riktigt för dem i praktiken. Detta är en vanlig förklaringsmodell. Ingen vill säga emot jämställdhetsidealet, men det kostar på att leva upp till det. Detta förklaras med att det helt enkelt inte passar dem personligen. De är för jämställdhet i teorin, så länge det inte kostar något.

Och det är väl just det som är poängen: jämställdhet kostar för män. När feminister försöker sälja in jämställdhet som någonting som män ska tjäna på så döljs denna kostnad och således också intressekonflikten. Det är inte så att vi bara råkat bli tilldelade olika roller, utan dessa roller hänger ihop med hur mycket arbete vi utför, vår status och vår makt.

För den som vill läsa mer så är Rosa – den farliga färgen av Ambjörnsson och Kvinnor, män och alla andra av Rydström och Tjäder två boktips.

”Jämställda” män och varför jag klagar.

Jag tycker att det är intressant att se antifeministers reaktioner på att  kvinnliga feminister diskuterar problematiska saker som manlig feminister gör. ”Hur en än gör så blir det fel”, säger de. Jag kan tänka mig att om en har perspektivet att feminism är hemskt så kan en också tycka att det är helt absurt att feministiska kvinnor har mage att ställa mer krav på män än att de är feminister. De flesta feministiska män jag diskuterat saken med verkar dock tycka att det är ganska naturligt att de inte får frikort bara för att de gjort en sak rätt.

Att vara man i ett patriarkat kommer aldrig att vara oproblematiskt ur ett feministiskt perspektiv, lika lite som det någonsin kommer vara oproblematiskt att vara kvinna i ett patriarkat, men givetvis är det så att feministiska män står högre i kurs än vad antifeminister gör. Anledningen till att jag ofta kritiserar just feministiska män är för att jag dels tror att de är mer benägna till förändring, dels för att jag är intresserad av de mer subtila sätten att utöva maskulinitet på. Sedan tänker jag mig också att den här bloggen främst läses av människor som redan har någon slags feministisk övertygelse, och därför ser jag inget skäl till att lägga innehållet på en nivå som är ”bekväm” för dem.

Många män verkar tänka att de ska få något tillbaka av att vara feminister. Jag tänker att jag försöker att ge feministiska män mycket tillbaka, framförallt genom att behandla dem på det sätt jag i allmänhet behandlar folk jag tycker om, vilket jag av förklarliga skäl inte gör med ickefeministiska män, eftersom de inte har någon ambition att inte bete sig illa mot mig och således med största säkerhet gör det.

Men jag tänker inte sätta (mer) jämställda män på någon piedestal. Jag tycker inte att det är för mycket begärt att jag ska slippa bli behandlad på ett respektlöst sätt på grund av mitt kön, det är något jag förväntar mig av min omgivning, även om det inte alltid efterlevs. Om det inte finns någon ambition att göra detta så kommer jag inte att bry mig om att stifta bekantskap med personen ifråga. Att sträva efter jämställdhet som man är alltså inget jag anser att en ska hyllas för, snarare handlar det om att slippa bli illa omtyckt.

Därför så ser jag det också som mer centralt att höja medvetenheten hos kvinnor om vad de bör kräva av män i sin omgivning än att typ vädja till männens ”förnuft” eller goda vilja. Jag tror absolut att det finns män som själva strävar efter jämställdhet av egen motor, men jag tror inte att det är så vi kommer att ”lösa” det hela så att säga. Att skriva om hur ”jämställda” män utövar förtryck är således inte nödvändigtvis något som riktar sig till män, utan handlar lika mycket om att hjälpa kvinnor att identifiera detta i sina relationer med män.

Precis som jag inte kräver att få bli medlem i någon hyllad klubb bara för att jag försöker att inte utöva rasism så tycker jag inte att manliga feminister ska bli det. Det är klart att jag begriper att detta får många män att banga på feminism, eftersom det är softare att vara omedveten om sina privilegier och eftersom en kanske inte får så mycket tillbaka av ett feministisk engagemang som en hade velat (vilket i och för sig är en sanning med modifikation med tanke på vilken status vissa feministmän har), men jag ser det å andra sidan inte som något självändamål att män ska vara feminister, speciellt inte om de är så bortskämda att de inte kan tänka sig att vara med i en rörelse bara för att de inte blir gullade med.

Män ska sluta förtrycka, och så är det med det. Vilken etikett de sedan använder på sig själva kvittar egentligen mig.