feministiska män – Fanny Åström

Lita aldrig på män i feminismen.

Detta med manliga feminister.

En man kan ha en bra teoretisk förståelse för feminism. Han kan veta jättemycket om genushistoria, könsmakt och så vidare. Han är fortfarande en man, och som man kommer han fortfarande ha en överordnad position över kvinnor i detta samhälle. Det spelar liksom ingen roll hur upplyst och medveten han är, denna politiska position han innehar kommer alltid att påverka hans relationer till kvinnor. Som man sitter en fortfarande inne på patriarkal makt över kvinnor, hur mycket en än vet om patriarkala strukturer.

Feministisk organisering bör på grund av detta inte inkludera män. Hur ”medveten” en man än är så kommer hans närvaro i ett rum fortfarande att påverka kvinnorna där. Han kommer fortfarande att ha ett tolkningsföreträde, han kommer fortfarande att värderas högre av de närvarande, han kommer fortfarande inte att ha ett direkt materiellt intresse av feministisk kamp. Speciellt om mannen är intresserad av att ha kärleks- eller sexuella relationer med kvinnor så uppstår problem, då han kan komma att använda feministiska sammanhang som en arena för att komma i kontakt med intressanta kvinnor och närma sig dem.

Många män är hur fina och medvetna som helst, tills de hamnar i en relation med en kvinna eller har sex med en kvinna. Många män som är väldigt feministisk insatta kan trots detta inte hantera nära relationer med kvinnor över huvud taget det är något som många kvinnor bittert har fått erfara. Kvinnor som tror att de hittat en rimlig kille med bra åsikter, och som förvånas när han trots detta visar sig vara precis lika mycket av ett kräk som vilken man som helst.

Hur ska en, i könsblandade feministiska sammanhang, hantera nära relationer mellan manliga och kvinnliga deltagare? Om en man skadar en kvinna i en nära relation, hur gör en då? Ska mannen uteslutas? Ska det hållas någon slags intern rättegång för att avgöra? Hur ska vi kunna säkerställa att kvinnan som utsatts faktiskt vågar lyfta det som ett krav, och inte bara drar sig undan med skammen som kvinnor ju göra gör när de blivit utsatta för mäns våld och förtryck?

I feministiska sammanhang borde det vara en självklarhet att kvinnor kan dela med sig av sina historier om patriarkalt förtryck och bli trodda och bekräftade. Detta blir emellertid svårt när relationerna äger rum mellan medlemmar av gruppen. Hur ska en som kvinna kunna lita på att en får stöd?

Även om hon till slut får stöd så kommer det finnas ett intresse från gruppen sida att granska hennes historia, för en vill ju såklart veta på vilka grunder ett uteslutande sker. Bara detta är i sig en utsatt position. En kvinna som blivit utsatt för patriarkalt förtryck ska i ett feministiskt sammanhang kunna känna sig trygg med att berätta sin historia i sin egen takt, för de hon önskar, och inte utsättas för någon slags granskning. Detta försvåras avsevärt om det gäller en man i samma grupp.

Därför borde all feministisk organisering utgå från en separatistisk grund. Det handlar om att säkra tryggheten för alla de kvinnor som deltar, de kvinnor som har ett direkt materiellt intresse av att för feministisk kamp framåt.

Manstillvända krav på feministiska män.

Något inte helt ovanligt är att feminister ger olika tips till män för hur de ska vara bra manliga feminister.

Ett problem med detta är att det är manstillvänt; vi lägger resurser på att berätta för män hur de ska tänka och göra. Jag tänker dels att det inte direkt är möjligt eftersom män har en position som i sig utgör ett förtryck. När en man är närvarande anpassar sig folk, oavsett om han bett om det eller inte.

Om en feministisk man gör något vidrigt, vad är då egentligen problemet, att han gör något vidrigt eller att han gör det i egenskap av feminist?

Jag ställer mig emot idén om ideologisk renhet, det vill säga att en ska göra det ena eller det andra för att kvalificera sig som feminist, och detta gäller även för feministiska män. Jag ser flera problem med denna idé, dels att det sätter feminist som identitet i fokus snarare än feministiska handlingar, dels att det skapar illusionen av att en skulle kunna bli ”perfekt” som feministisk man.

Min kritik mot feministiska män är inte att de inte att deras position som män skulle hindra dem från att kunna ha en bra feministisk analys och se patriarkatet. Jag tror att det är fullt möjligt för män att förstå feministisk teori och rentav utveckla egen. Däremot anser jag att män rent objektivt inte kan vara feminismens revolutionära subjekt helt enkelt eftersom de är förtryckarna i patriarkatet. De kan inte ”frigöra” sig. De kan inte driva kampen framåt. All feministisk politik måste per definition drivas framåt av ickemän.

Detta gäller oavsett om mannen ifråga ”lämnar plats” och liknande, även om han uppfyller alla punkter på kravlistan så är han fortfarande man och kan inte vara drivande i feminismen.

Givetvis är vissa beteenden mer föredömliga än andra, men jag tänker att dessa krav måste ställas på feministiska män eftersom de är män och inte eftersom de är feminister. Att sluta förtrycka ska inte vara något tillval för ”bra” män. När vi formulerar ett krav specifikt riktat mot feministiska män så skapar vi idén om att män skulle kunna vara drivande i feminismen. Vi skapar ett beroende av män för vår kamp. Män är inte och kan inte vara en del av vår kamp, de är en motståndare som vi jobbar för att förändra.

De krav som ställs på feministiska män blir manstillvända, de skapar idén om att vi behöver män för vår kamp och att det skulle vara relevant för oss att ställa upp någon slags kravlista för dem, att vi skulle tjäna på det och att männen ifråga skulle vara kapabla att ta till sig.

Ett annat problem är att det skapar ett visst behov av bedömningar och ”rättegångar”. Typ såhär; om vi accepterar en man som feministisk man, och det sedan kommer fram att han gjort en någon illa, vad gör vi då? Många tycker det är en självklarhet att en i sådana fall belyser detta och tar avstånd från mannen i fråga. Detta är kanske rimligt, men jag anser att det finns problem med tillvägagångssättet.

Hur vet vi vad som är sant och inte? Hur bedömer vi hur grova gärningar det ska gälla? Jag är förvisso för att alltid lita på en historia om patriarkalt förtryck, men jag ställer mig skeptisk till dessa semirättegångar. Jag tänker att de gör att en fråga om trygghet för ickemän i feministiska rum blir till en fråga om enskilda mäns skuld i den ena eller andra fråga. Typ; jag skulle känna mig brutalt otrygg om något av mina ex tog plats i samma organisation som jag. Det innebär inte att jag anser att de har någon ”skuld” om de ska ”straffas” för genom uteslutning, utan bara att vi har en specifik historia ihop som är smärtsam på många sätt. Denna historia innehåller visserligen patriarkalt förtryck, men det är inte det enda. Jag har inget behov av att människor ska ”ta ställning” emot mina ex.
Människor förändras. Även om en man gjort någon illa så innebär inte det att han för alltid kommer vara ett praktarsle. Ska vi fortsätta straffa folk för flera år gamla förbrytelser?
Att reagera och ta ställning är utmattande. Så fort en sån här grej dyker upp, alltså att den ena eller den andra mannen har gjort det och det och att en förväntas ta ställning i frågan eller ta avstånd från honom så tas det en jävla massa energi från oss. Människor ska ta ställning, de ska väga olika berättelser mot varandra, de ska hantera sin känslomässiga ambivalens och så vidare. Jag tycker att det är tröttsamt att den man som en dag hyllades nu är en paria, utan att jag ens har haft något med saken att göra. Visst är det personliga politiskt, men det innebär inte att feministisk kamp ska handla om att ta ställning i enskilda fall av patriarkalt förtryck. Det är helt enkelt inte relevant för oss.
Bekväma ställningstaganden kommer göras, mer obekväma kompromissas bort. Jag har sett detta sker många gånger, och troligen även gjort mig skyldig till det själv. När det är bekvämt att ta ställning mot en man gör en det gärna, men inte lika enkelt när det är någon en har någon slags relation med eller liknande. Poängen är att det inte är en fråga om så fasta principer som många får det att framstå, utan att det i själva verket ofta är väldigt vanligt att det göra kompromisser. Det tycker jag är helt rimligt eftersom det är så en lever livet, men då tycker jag inte att en ska gå ut med någon slags benhård princip som sedan visar sig vara ganska tänjbar.
I princip alla män har på ett eller annat sätt skadat en ickeman, eller kommer att göra det. Att anta att de är okej tills motsatsen bevisats gör att feministiska rum blir otrygga för ickemän. Att ens behöva påtala att den här mannen har gjort detta och detta mot mig i ett sammanhang där fokus ska ligga på kampen för ens rättigheter är problematiskt. Även om folk lyssnar så är det en situation som är påfrestande för individen. Vidare så skapar män otrygg stämning alldeles oavsett om de utsatt någon i det specifika sammanhanget eller ej.
Frågan går från att vara politisk till att bli personlig. Istället för att handla om strukturer börjar det handla om enskilda män som ska bedömas.

Jag tänker att vi måste utesluta män på andra grunder än att de har moralisk skuld rörande det ena eller det andra. Vi måste utesluta män helt enkelt för att de är män, för att vi inte kan lita på dem. För att alla män antingen har gjort en ickeman illa eller riskerar att göra det. För att ickemäns säkerhet i feministiska rum alltid är viktigare än att inkludera män. För att deras frihet från specifik moralisk skuld inte tar ner dem från deras position som män. För att patriarkatet inte handlar om moral utan om strukturer.

Nu kommer säker någon man fråga hur en ska göra som feministisk man. Detta inlägg riktar sig till ickemän, det handlar om hur feminister bör förhålla sig till män. Jag tycker att det är jättebra om män försöker arbeta feministiskt, men poängen är att det inte är min sak att bry mig om eller sätta upp riktlinjer för, det är inte min uppgift att godkänna er eller era metoder. Jag utgår från att allt ni gör kommer att vara problematiskt eftersom ni är män, och just därför tänker jag inte ens bry mig om att rätta er, eftersom jag inte tror att perfektion är möjlig. Ni är inte relevanta för min kamp. När ni förändras ser jag det inte som ett resultat av er egen fria vilja utan som ett resultat av ickemäns feministiska kamp, som tvingar er till förändring. Jag tror inte på att avkräva er något, helt enkelt eftersom jag inte tror att ni kommer kunna leverera. Jag förväntar mig inget, för jag har ingen lust att gång på gång bli besviken.

(För den som ändå undrar har jag det här inlägget som jag skrev för ett rätt bra tag sedan, som jag väl fortfarande instämmer i till stor del).

”Jämställda” män och varför jag klagar.

Jag tycker att det är intressant att se antifeministers reaktioner på att kvinnliga feminister diskuterar problematiska saker som manlig feminister gör. ”Hur en än gör så blir det fel”, säger de. Jag kan tänka mig att om en har perspektivet att feminism är hemskt så kan en också tycka att det är helt absurt att feministiska kvinnor har mage att ställa mer krav på män än att de är feminister. De flesta feministiska män jag diskuterat saken med verkar dock tycka att det är ganska naturligt att de inte får frikort bara för att de gjort en sak rätt.

Att vara man i ett patriarkat kommer aldrig att vara oproblematiskt ur ett feministiskt perspektiv, lika lite som det någonsin kommer vara oproblematiskt att vara kvinna i ett patriarkat, men givetvis är det så att feministiska män står högre i kurs än vad antifeminister gör. Anledningen till att jag ofta kritiserar just feministiska män är för att jag dels tror att de är mer benägna till förändring, dels för att jag är intresserad av de mer subtila sätten att utöva maskulinitet på. Sedan tänker jag mig också att den här bloggen främst läses av människor som redan har någon slags feministisk övertygelse, och därför ser jag inget skäl till att lägga innehållet på en nivå som är ”bekväm” för dem.

Många män verkar tänka att de ska få något tillbaka av att vara feminister. Jag tänker att jag försöker att ge feministiska män mycket tillbaka, framförallt genom att behandla dem på det sätt jag i allmänhet behandlar folk jag tycker om, vilket jag av förklarliga skäl inte gör med ickefeministiska män, eftersom de inte har någon ambition att inte bete sig illa mot mig och således med största säkerhet gör det.

Men jag tänker inte sätta (mer) jämställda män på någon piedestal. Jag tycker inte att det är för mycket begärt att jag ska slippa bli behandlad på ett respektlöst sätt på grund av mitt kön, det är något jag förväntar mig av min omgivning, även om det inte alltid efterlevs. Om det inte finns någon ambition att göra detta så kommer jag inte att bry mig om att stifta bekantskap med personen ifråga. Att sträva efter jämställdhet som man är alltså inget jag anser att en ska hyllas för, snarare handlar det om att slippa bli illa omtyckt.

Därför så ser jag det också som mer centralt att höja medvetenheten hos kvinnor om vad de bör kräva av män i sin omgivning än att typ vädja till männens ”förnuft” eller goda vilja. Jag tror absolut att det finns män som själva strävar efter jämställdhet av egen motor, men jag tror inte att det är så vi kommer att ”lösa” det hela så att säga. Att skriva om hur ”jämställda” män utövar förtryck är således inte nödvändigtvis något som riktar sig till män, utan handlar lika mycket om att hjälpa kvinnor att identifiera detta i sina relationer med män.

Precis som jag inte kräver att få bli medlem i någon hyllad klubb bara för att jag försöker att inte utöva rasism så tycker jag inte att manliga feminister ska bli det. Det är klart att jag begriper att detta får många män att banga på feminism, eftersom det är softare att vara omedveten om sina privilegier och eftersom en kanske inte får så mycket tillbaka av ett feministisk engagemang som en hade velat (vilket i och för sig är en sanning med modifikation med tanke på vilken status vissa feministmän har), men jag ser det å andra sidan inte som något självändamål att män ska vara feminister, speciellt inte om de är så bortskämda att de inte kan tänka sig att vara med i en rörelse bara för att de inte blir gullade med.

Män ska sluta förtrycka, och så är det med det. Vilken etikett de sedan använder på sig själva kvittar egentligen mig.

Twitter 11/11. Angående män inom feminismen.

Rörande män inom feminism: huvudpoängen är inte att män inte kan vara feminister, utan att de måste göra feminism på ett annat vis. Tror inte på något sätt att män inte kan få insikt i hur patriarkatet fungerar, men de har ett annat utgångsläge i kampen emot det. För mig är manliga feminister inte sällan ett reellt problem. De tar tolkningsföreträde, snor rampljus och så vidare.

Men jag tror såklart att det går att engagera sig i en kamp utan att själv vara den som förtrycks. Gör själv detta antirasistiskt. En måste bara göra det med större ödmjukhet och medvetenhet om sin position. Betyder dock inte att en inte kan ha en egen analys. Det är ett ofog när allt som kommer ur munnen från en förtryckt antas vara sant. Alla kvinnor är inte feministiskt medvetna till exempel. Har fått det vänt emot mig många gånger av män att de minsann träffat en kvinna som tycker si och så, som om det bevisade något.

Att lyssna på de förtryckta behöver inte innebära att anpassa sig efter minsta vink, däremot att ha ödmjukhet inför ens egen position. Tycker det är minst lika illa när män aldrig kan göra en egen analys av patriarkalt förtryck utan bara tar första bästa kvinnas åsikt. Då blir det återigen kvinnorna som får göra allt arbete, dra alla analyser. Männen bara väntar och anpassar sig.

Twitter 6/10. Feministiska män förtrycker också.

Alltså när feministiska kvinnor höjer feministiska män till skyarna…. Detta stör mig på så många sätt. Dels; att vara feminist som man är fan inte ”snällt”, det är en jävla skyldighet att sluta förtrycka. Men också att de feministiska jävla männen ba ”mmmm vad skönt med beröm” HELT UTAN ATT REFLEKTERA ÖVER SIN POSITION!!!! Om en som feministisk snubbe inte förmår fatta att en får beröm pga patriarkatet utan bara solar sig i det utan skuld bör en skämmas. Att som feministisk man ba ”guuud vad mkt beröm jag får måste vara pga jag är BÄST” är så jävla insiktslöst.

Det är inte konstigt att en som kvinna blir tacksam så fort det kommer en man med minsta vett, men att männen ba tar åt sig… Jag tycker fan att det är sjukt osmakligt att som feministisk man gå omkring och sola sig i det ljus patriarkatet kastar på en. För det är ju precis det det handlar om. Feministiska män får beröm pga att de är män, inte pga att det är feminister. Fatta det! Det handlar ju om att de är ”bra för att vara män”, om att det förtrycker lite mindre än andra män.

Fattar inte heller grejen med att ba ”mmm så sexigt med feministiska män”. Handlar väl inte om en ”sexig” accessoar??? Jag föredrar ej feministiska män pga ”sexigt” utan pga tycker det är soft att slippa bli förtryckt.

Och så sägs det liksom ”men vadå det är klart vi måste ge de ”snälla killarna” beröm”. Måste vi verkligen det? Handlar väl fan inte om att de som förtrycker mindre ska få hyllningar utan om att de som förtrycker ska få skit. Den vi behöver är inte att göra det glidigt att vara feministisk man, utan att göra det sjukt jävla osoft att vara ickefeministisk man.

Feministiska män förtrycker också kvinnor. De måste också rannsakas. Räcker inte att ”vara feminist”. Trött som fan på daltandet med män i allmänhet och feministiska män i synnerhet. Allt förtryck förlåts så fort de är ”feminister”.

Men plz manliga feminister sluta böla nu och ta ansvar för er position istället. Men gud sluta slicka feministiska män i röven. De är inga jävla gudar för att de tycker det är bra med jämställdhet. De flesta män har stora problem med att sluta upp med många förtryckande praktiker. Blir ej bättre för att vi gosar med dem. Nej nej nej, en förtjänar inte att bli höjd till skyarna för att en är feminist som man. Det är vanligt jävla folkvett.

Att som feministiska man böla om att en får ”skulden för patriarkatet” när ens förtryck påpekas är verkligen att missa poängen.

Om Vita Kränkta Män och feministiska män.

Jag tycker att alla borde läsa detta inlägg på kvinnopartaj om schyssta snubbar och feministiska män. Texten är ganska delvis riktad mot Zolfagary, upphovspersonen bakom Vita Kränkta Män (Vkm) som jag hamnade i en diskussion med angående det hela. Jag känner själv inför Vkm att det var väldigt roligt till en början, men när Zolfagary kom ut med att hen låg bakom och sidan började creddas så otroligt mycket, skulle göras bok av och så vidare så blev det liksom så jävla självgott hela grejen. Detta är inte en kritik riktad mot specifikt Zolfagary, utan mot hela stämningen som omgärdade och fortfarande omgärdar projektet i helhet.

Jag tycker att det är jättebra att män är feminister och tycker såklart att de också ska kunna uttrycka sig i debatten, på samma sätt som jag gör det i både frågan om klass och rasism även fast jag är medelklass och vit. Vad en aldrig får glömma när en gör det är dock att en automatiskt kommer att ha fördelar på grund av sin privilegierade samhällsställning.

Det finns två viktiga aspekter i det här. Dels det unisona hyllande som tenderar att komma så fort en man är det minsta lilla insatt i feministiska frågor. Jag har dessvärre själv gjort mig skyldig till detta åtskilliga gånger då jag sett det som ”gott nog” att en man över huvud taget visat intresse för feminism. Den andra aspekten, som följer av detta, är hur många män som är engagerade inom feminismen lätt går in i ett slags självgott ”jag har gjort nog”, vilket säkerligen beror på att omgivningen ser en som någon jävla jesus för att en delar lika på föräldraledigheten eller har någon slags feministisk grundanalys.

När jag twittrade om detta så blev jag anklagad för att inte tro att män kan vara feminister utan att ha en baktanke. Det är absolut inte fallet, jag är säker på att de flesta feministiska män har en genuin förståelse och kritik mot könsmaktsordningen. Däremot ser jag hur många feministiska män lätt går upp i bilden av sig själva som upplysta, jämställda och så vidare och därför stannar upp i någon slags bekväm position där de dels är tillräckligt feministiska för att tas emot med öppna armar i feministkretsar men samtidigt fortsätter åtnjuta sina manliga privilegium utan självkritik. Jag tror inte att det handlar om att de vill ha det så, men jag tror att det väldigt lätt är så det ändå blir eftersom vi lever i ett patriarkat och detta går igenom i samhällets alla sfärer, så även den feministiska.

När det kommer till Vkm så kände jag i början att det var en relevant och rolig sida som lyfte upp ett samhällsfenomen och tillika problem, gav många inom den feministiska scenen något att enas kring och erbjöd ett nytt och relevant begrepp. Sedan tyckte jag att det började bli tråkigt när det började publiceras saker som bara är ren idioti rakt av, konspiratoriskt flashbacktjafs som ingen tar på allvar ändå, men som en ändå kan sitta och håna gemensamt för att de är så dumma i huvudet och oupplysta och så vidare. Det kan en väl såklart få göra, men det finns en problem i detta som är väldigt viktigt att förstå, nämligen att hånandet av folk som helt enkelt bara är dumma i huvudet erbjuder en bekväm och självgod position där en kan känna sig bättre och därmed slippa kritisera sitt eget bidragande till att upprätthålla könsmaktsordningen. Det var detta jag såg i Vkm och därför tappade jag också intresset för sidan. Innehållet som faktiskt fick folk att ifrågasätta vanligt förekommande attityder och resonemang i samhället eller hos sig själv byttes ut mot ren lyteskomik och drift med saker som var en en med minsta lilla vett i skallen inser är idioti. Det kan väl vara intressant som humor för den som gillar att skratta åt mindre begåvade, men som samhällskritik duger det ganska illa.

Det jag menar har skett här är att en går från en relevant ifrågasättande och samhällskritisk position till att inta den mer bekväma positionen där en helt enkelt bara gör sig lustig över folk som inte vet lika bra som en själv. Denna position tillåter också att en litar sig tillbaks med sina egna värderingar och slutar ifrågasätta sig själv, eftersom de finns folk som är värre.

Nu vet jag inte hur Zolfagary hanterar hela den här grejen, så detta ska inte läsas som en kritik av hen personligen. Däremot tycker jag att vi bör betrakta fenomenet och fundera över det och framförallt tänka på att aldrig någonsin sluta ifrågasätta sin egen position, aldrig bli bekväm i sin roll som lite lagom samhällskritisk, upplyst och så vidare. Jag tycker även att det är viktigt att vi behandlar förekomsten av feministiska män med jämnmod. Det är skitbra att de finns och så vidare, samtidigt får vi inte hylla dem för mycket.