Det finns en kärleksmyt i samhället. En idé om att den monogama relationen ska erbjuda allt; trygghet, stabilitet i tillvaron, kärlek, stimulans och så vidare. Den en har en kärleksrelation med ska vara en livspartner, någon en ska kunna få allt av, den person en har absolut närmast.
Jag tänker på hur kärleksmyten har skadat de faktiska relationer med män jag har haft. Istället för att kunna uppskatta det som är så har jag liksom alltid sökt efter det perfekta, det fulländade. Kärleksmyten har också gjort mig underkastad. Den har gjort att jag har accepterat saker i kärleksrelationer som jag aldrig hade accepterat i vänskapsrelationer, eftersom jag har närt idén om att kärleken liksom ska kunna lappa ihop och laga allt det. Istället för att konfrontera det som skett och be om respekt så har jag sökt efter mer kärlek i hopp om att det ska göra att allt känns bra. Men det känns sällan bra, för en person som inte visar respekt kan inte heller visa kärlek.
Men jag tänker att det kärleksmyten framförallt gör med oss är att vi tar på oss den patriarkala masken. När människor är rädda för att förlora något, för att misslyckas med något, så är det lätt att börja ljuga, att sluta vara genuin och ärlig. Det här problemet finns sällan för mig med mina vänner, men det finns ofta i kärleksrelationer. Med en vän kan jag fråga rakt ut; vill du vara med mig? Med en partner är det så mycket svårare, för det är ofta jag är rädd för svaret.
Enligt kärleksmyten handlar kärlek om passion, om starka känslor och tvära känslokast. Enligt kärleksmyten kan det vara något fint och ett tecken på kärlek när människor känner svartsjuka, ägandebehov och ett behov av att manipulera varandra. Inte sällan framhålls det som ett ideal att försöka kontrollera sin partner, att bli svartsjuk när denne ser åt ett annat håll. Brist på tillit och ett behov av att äga den andra ses som något helt naturligt i hur vi förhåller oss till varandra i kärleksrelationer, men det accepteras sällan i vänskap.
Jag försöker att kasta bort kärleksmyten nu. Jag försöker acceptera att en människa aldrig kommer kunna ge mig allt, och att jag måste sluta sträva efter det. Jag tänker att jag vill kasta av mig masken, att jag vill kunna möta de jag har relationer med som människor och inte som partners. Och istället för att ha den där passionen som visserligen är berusande men som samtidigt konsumerar mig så känner jag istället närhet och tillit, förtroende och respekt. Och det är så mycket mer än den där berusningen.