Ibland talas det om att ”unga tjejer” borde sluta snacka så mycket om utseende och män och istället fokusera mer på… karriär. Att prata om ”karriär” antas på något märkligt sätt vara frigörande, leda till mindre ångest och stress och så vidare. Det anses vara mer ”realistiskt” än de krav som ställs på kvinnors utseende. På det stora hela bättre, mindre laddat och så vidare. Undrar om det är en slump att detta snacka alltid kommer från kvinnor som på något vis lyckats med sin karriär?
För mig är ”karriär” så mycket mer ångestladdat än vad mitt utseende eller relationer med män är. Det handlar liksom om vad jag ska ta mig till i resten av mitt liv och det är verkligen inte kul att tänka på. Vi lever i ett samhälle där jobb är oerhört viktigt för vem en anses vara, samtidigt som färre och färre kan räkna med att ha någon slags fast karriär som de kan styra över. Osäkerheten på arbetsmarknaden sprider ut sig och många är glada om de ens klarar sig månaden ut. Att tänka på ”karriär” i en sådan situation känns oerhört avlägset.
Att få till en ”karriär” är inte en fråga om hårt slit allena, utan det handlar om möjligheter. För många människor känns nog karriär mer avlägset än ett lyckligt förhållande eller en snygg kropp. Det stora flertalet får ”nöja sig” med att ha något vanligt jävla jobb som en trivs lite halvbra med, och även detta framstår för många unga som en utopi. Fast anställning är ett jävla privilegium nu för tiden, det är liksom något ungdomar drömmer om att uppnå. Att i en sådan situation börja snacka om att ”karriär” i bättre och finare än utseende eller förhållanden är bara märkligt.
I detta snack finns det också ett förakt för kvinnor som ”nöjer sig”, som liksom lever ett helt vanligt liv. ”De” borde istället satsa mer på karriären och inte bry sig om så dåliga ofina saker som män, shopping eller sitt utseende. Det enda en gör här är att höja upp ett manligt ideal på bekostnad av det som kvinnor traditionellt har ägnat sig åt. Kvinnor borde ta mer plats på manliga arenor, till exempel i yrkeslivet. Detta marknadsförs som ”lösningen” på kvinnoförtrycket. Om kvinnor bara blir mer som män så kommer vi ha det mycket softare. Den här retoriken leder till att en massa kvinnor offras, kvinnor som inte vill eller kan satsa på någon karriär utan ”nöjer sig” med ett vanligt jävla svenssonliv, eller kanske inte ens har möjlighet till ett sådant. Deras liv anses inte fina nog, feministiska nog. Detta är problematiskt ur ett feministiskt perspektiv.
Problemet för mig är inte att det fokuseras på fel saker, utan det är att en ska vara så jävla mycket hela tiden, åstadkomma så jävla mycket. Jag vill ha möjligheter till att leva ett bra liv, utan ständig osäkerhet och att dubbelarbeta så att jag blir sjuk. Jag vill ha möjlighet att göra saker jag tycker om, att styra över min tid, att slippa känna att jag hela tiden balanserar på avgrundens rand. Jag behöver inte karriärcoachas, jag behöver ett välfungerande samhälle där det finns möjligheter att leva ett bra liv som kvinna oavsett vilka val en gör. Det är inte rimligt att kvinnor straffas för att göra de val som kvinnor traditionellt har gjort, som vi ofta pressas in i och som dessutom är nödvändigheter i samhället (vårdarbete, barnafödande).
För det handlar liksom inte om mig personligen, om MIN karriär, det handlar om vilka livschanser en erbjuds i detta samhälle. Det handlar om rätten till ett värdigt liv.