Etikett: tjejtidningar

Karriärshets är inte bättre än utseendehets.

Ibland talas det om att ”unga tjejer” borde sluta snacka så mycket om utseende och män och istället fokusera mer på… karriär. Att prata om ”karriär” antas på något märkligt sätt vara frigörande, leda till mindre ångest och stress och så vidare. Det anses vara mer ”realistiskt” än de krav som ställs på kvinnors utseende. På det stora hela bättre, mindre laddat och så vidare. Undrar om det är en slump att detta snacka alltid kommer från kvinnor som på något vis lyckats med sin karriär?

För mig är ”karriär” så mycket mer ångestladdat än vad mitt utseende eller relationer med män är. Det handlar liksom om vad jag ska ta mig till i resten av mitt liv och det är verkligen inte kul att tänka på. Vi lever i ett samhälle där jobb är oerhört viktigt för vem en anses vara, samtidigt som färre och färre kan räkna med att ha någon slags fast karriär som de kan styra över. Osäkerheten på arbetsmarknaden sprider ut sig och många är glada om de ens klarar sig månaden ut. Att tänka på ”karriär” i en sådan situation känns oerhört avlägset.

Att få till en ”karriär” är inte en fråga om hårt slit allena, utan det handlar om möjligheter. För många människor känns nog karriär mer avlägset än ett lyckligt förhållande eller en snygg kropp. Det stora flertalet får ”nöja sig” med att ha något vanligt jävla jobb som en trivs lite halvbra med, och även detta framstår för många unga som en utopi. Fast anställning är ett jävla privilegium nu för tiden, det är liksom något ungdomar drömmer om att uppnå. Att i en sådan situation börja snacka om att ”karriär” i bättre och finare än utseende eller förhållanden är bara märkligt.

I detta snack finns det också ett förakt för kvinnor som ”nöjer sig”, som liksom lever ett helt vanligt liv. ”De” borde istället satsa mer på karriären och inte bry sig om så dåliga ofina saker som män, shopping eller sitt utseende. Det enda en gör här är att höja upp ett manligt ideal på bekostnad av det som kvinnor traditionellt har ägnat sig åt. Kvinnor borde ta mer plats på manliga arenor, till exempel i yrkeslivet. Detta marknadsförs som ”lösningen” på kvinnoförtrycket. Om kvinnor bara blir mer som män så kommer vi ha det mycket softare. Den här retoriken leder till att en massa kvinnor offras, kvinnor som inte vill eller kan satsa på någon karriär utan ”nöjer sig” med ett vanligt jävla svenssonliv, eller kanske inte ens har möjlighet till ett sådant. Deras liv anses inte fina nog, feministiska nog. Detta är problematiskt ur ett feministiskt perspektiv.

Problemet för mig är inte att det fokuseras på fel saker, utan det är att en ska vara så jävla mycket hela tiden, åstadkomma så jävla mycket. Jag vill ha möjligheter till att leva ett bra liv, utan ständig osäkerhet och att dubbelarbeta så att jag blir sjuk. Jag vill ha möjlighet att göra saker jag tycker om, att styra över min tid, att slippa känna att jag hela tiden balanserar på avgrundens rand. Jag behöver inte karriärcoachas, jag behöver ett välfungerande samhälle där det finns möjligheter att leva ett bra liv som kvinna oavsett vilka val en gör. Det är inte rimligt att kvinnor straffas för att göra de val som kvinnor traditionellt har gjort, som vi ofta pressas in i och som dessutom är nödvändigheter i samhället (vårdarbete, barnafödande).

För det handlar liksom inte om mig personligen, om MIN karriär, det handlar om vilka livschanser en erbjuds i detta samhälle. Det handlar om rätten till ett värdigt liv.

Bättre utan skiten.

Fick en tjejtidning med mig hem från Blog Awards och kunde såklart inte hålla mig ifrån att läsa den. Blev med ens så trött, liksom mentalt utmattad, av alla jävla ”tips” man bli tilldelad i denna typ av tidningar. Alltså, jag orkar fan inte med några mer ”tips” om hur jag ska leva mitt förbannade liv.

Jaja, det är för guds skull” frivilligt” för mig om jag ska läsa skiten eller inte (denna invändning som vissa verkar ha ett närmast tvångsmässigt behov av att komma med så fort man ifrågasätter rimligheten i någon kultur), och för det mesta gör jag ju faktiskt inte det. Vad som däremot skrämmer mig är hur det jag innan tryckte i mig så gott som dagligen bara för ett år sedan nu får mig att bli lätt yr och illamående. Det tycker jag säger en del om hur man arbetar upp en toleransnivå för olika intryck.

När man intar denna typ av propaganda regelbundet tror man lätt att man i någon mening behöver den, att man behöver alla dessa tips och råd på hur man ska leva sitt liv, denna ”motivation” och pepp och gud vet allt. Ibland kan det skapas ett slags tomrum i ens liv när man avsäger sig sådant: ”vad ska jag nu anpassa mig efter”. Nu när jag struntat i att läsa sånt här på väldigt lång tid, ens i ironiskt syfte, så vet jag att jag bara mår bättre utan skiten.

Självförtroende.

Funderat på det Bloggkommentatorerna skrev om det är värre för tjejer nu när vi inte bara ska vara snygga och bra på att laga mat utan även ha en strålande karriär och så vidare. Och nej, det tror jag faktiskt inte. Jag tror inte att de flesta känner att de måste leva upp till allt detta samtidigt utan väljer det man tycker är viktigast. Dessutom tror jag att det är bra att tjejer i högre grad uppmuntras till att sätta sig själv i första rummet i relationer, såsom män gjort i typ tidernas begynnelse, vilket är något som börjat komma mer i och med det ökade fokuset på karriär.

Men en sak jag faktiskt tror sätter jävligt mycket press är detta tjat om självkänsla och självförtroende som finns precis överallt, i varenda tidning. Man ska vara så jävla framåt och ta för sig och det framställs liksom som om man inte kan komma någonvart i livet om man inte har detta och framförallt att den som har dålig självkänsla också av nödvändighet mår dåligt och det är ju fan jobbigt för vem som helst att höra att man egentligen mår dåligt.

Dessutom tror jag verkligen inte att de flesta lär sig att må bättre i sig själva av dessa tips som levereras. Jag tror snarare att det leder till ännu mer missnöje, stress och press.

Mansrättsaktivister borde fokusera på sina egna problem istället för att hacka på oss feminister.

Ofta stöter man på en invändning som låter typ såhär: ”ameh duuuråååå” när man tar upp problem i mäns inställning mot kvinnor. Det kan antingen röra sig om att man vill påpeka att förhållandena även kan vara motsatta eller om att det finns andra förtryck. Till exempel att jag är vit, hetero, cis och medelklass och därmed står över i andra maktstrukturer.

Detta stämmer. Absolut. Bara för att jag är kvinna så betyder inte det att kan svära mig fri från andra maktstrukturer där jag är överordnad. Däremot är det en stor skillnad på att förneka dessa och på att inte aktivt lägga fokus vid dem. Jag fokuserar på könsmaktsordningen eftersom det är den jag själv känns konsekvenserna av. Jag skriver emellertid även om klass- ras- och hbt-frågor även om de inte rör mig personligen, bara inte lika mycket.

För det första handlar detta om att jag inte vill tillskriva mig något slags tolkningsföreträde för andra förtryckta grupper, eftersom det ofta kan bli en förlängning av förtrycket. Jag kan skriva om rasism, men jag har inte samma insikt om hur förtrycket slår och vad det består i av naturliga skäl. Därför ska jag inte heller ge sken av att veta det.

Jag är fullt medveten om att jag är privilegierad i jämförelse med många andra grupper. Därför åligger det mig att ta ansvar, att lyssna och försöka förstå, men inte att själv definiera förtryckets natur. Jag skulle bli arg om någon man kom och försökte knäppa kvinnor på näsan om vad feminism är eller borde vara. Jag uppskattar feministiska män men jag vill inte att de ska ta sig tolkningsföreträde framför mig eller andra kvinnor. Jag vill inte att de ska definiera problemen med könsmaktsordningen åt mig, säga åt mig vad som är rätt och fel. Precis som jag inte ska knäppa någon ur arbetarklassen på näsan med vad som är problemet i deras position.

Om man känner sig utsatt för sexism, rasism eller något annat förtryck så borde man definiera det, vari det består och vad man bör göra åt saken. Detta har jag inget emot att mansaktivister gör. Jag tycker att det är jätteviktigt att man tar upp på vilka sätt det är jobbigt att vara man. Till exempel frågan om varför män begår så mycket självmord, varför många män är ensamma, våldsamma, klarar sig dåligt i skolan och så vidare behöver en lösning. Men detta är inte min sak att ta hand om. Jag vet inget om detta förtryck, jag är inte i det. Jag kan inte säga vad det består i. Det handlar inte bara om att jag inte vill utan också om att jag inte är kapabel. Jag fokuserar på det jag kan mest om, alltså feminism. det är där jag har mest att säga, mest kunskap och där jag kan ta mig rätten att analysera och tolka samhället.

Problemet blir när man istället för att problematisera de strukturer som förtrycker en hackar på andra strukturperspektiv för att de får för mycket plats. Ett bra sätt att få mer plats är att prata om det ni upplever som problemen istället för att hacka på andra för att de inte tar upp dessa problem. Jag skulle ha all respekt för en mansrättsblogg som faktiskt tog upp strukturella problem män drabbas av för att de är män, istället för att tjata om sina konstiga uppfattningar om hur feminister är.

Har ni någonsin läst något här som handlar om att det inte är ett problem när män mår dåligt, blir våldtagna eller tar sina liv för att kvinnor har det värre eller lika illa? Jag har till och med upprepade gånger ställt mig emot sådana utsagor. Jag brukar inte heller gå in på Ströms eller Billings blogg och påpeka hur förtryckta kvinnor är, eller att kvinnor utsätts för samma problem, när de skriver om något som är jobbigt för män.

Alla mansrättsaktivister borde lägga mer fokus på vari deras problem består och hur de ska lösas istället för detta absurda fokus på att hacka på feminister. Feminister som grupp har inte sitt primära fokus i att hacka på mansrättsaktivister. Feminister tycker i regel inte att det är något dåligt om det öppnas en mansjour eller om det dras igång ett arbete mot problemen med mäns psykiska hälsa eller mäns kriminalitet. Vi fokuserar på det problem som kvinnor blir utsatta för, vilket då och då har att göra med ett orimligt stort fokus på mäns problem i samhället. Mansrättsrörelsen däremot fokuserar nästan uteslutande på att bekämpa kvinnorättsrörelsen, som om det var dennes fel att män tar livet av sig oftare än kvinnor eller att män förväntas vara fysiskt starka. Mig veterligen så brukar i alla fall det senare tas upp av feminister då och då.

Gör gärna en sammanställning om på vilket sätt tjejtidningar och Sex and the City är sexistiskt och förtrycker män, men gör det för guds skull som en kritik av dessa företeelser och inte för att förminska den problembeskrivning som feminister gör av herrtidningar. Båda dessa är problem och det ena förtrycket blir inte mindre problematiskt för att det andra också existerar. Jag skulle gärna läsa en sådan sammanställning, till och med kunna tänka mig att göra den, men jag förstår inte vad det har med Slitz sexism att göra.

Håll tassarna borta från mitt självförtroende tack.

Dagligen blir vi matade med tips om hur man ska skaffa sig ett bra självförtroende eller en bra självkänsla (en uppdelning som många vill göra, jag är ganska skeptiskt till att den är möjlig). Det har skrivits otaliga böcker i ämnet, varje tjejtidning har minst en artikel om det i varje nummer och så vidare.

Det är såklart något bra att människor har självförtroende, men jag tycker att hypen är ganska överdriven. Det finns liksom andra kvalitéer hos människor och man kan vara en lyckligt person utan att ha värsta Mia Törnblom-självförtroendet.

Någonstans på vägen har även detta lyckats bli ett ideal som man ska pressas in i. Om man inte har självförtroende ska man banne mig skaffa sig det, kosta vad det kosta vill. Man ska säga upp kontakten med energitjuvar, man ska ägna stora delar av sin tid åt att skriva sjävkänslodagbok och peppa sig själv framför spegeln. Att inte tro på sig själv är nästan ett brott, något skamligt och förbjudet.

Herregud, kan inte folk få gå omkring och vara lite småfeta, småfula, orakade och halvmissnöjda? Måste vi alltid vara så strålande lyckliga och perfekta? Måste varenda åtgärd vi tar till för att bli lyckligare förvandlas till ett jävla tjejtidningsuppslag?

Jag är så trött på att inte ens min strävan efter att vara nöjd över mig själv får vara något eget, något jag får ha ifred, utan att även denna drift måste perverteras och formpressas in i något jävla ideal. Kan jag inte bara få ta det i min egen jävla takt, på mitt eget jävla sätt?

Gamla tidningar.

En av mina favoritgrejer att handla second hand är fototidningar och glossiga livsstilsmagasin. Dels för att det är billigt (fem spänn jämfört med 50-100 vilket brukar vara priset annars). Då kanske nån tycker att man inte kan ersätta nya tidningar med gamla, men se där har ni fel, det går alldeles utmärkt när det rör sig om tjejtidningar eftersom det ändå är samma material som loopas år ut och år in. Om man läser tjejtidningar för moderapporteringen funkar det kanske inte, men det är väl fan bara galna människor som tycker att cosmopolitan är bra när det gäller trender.

Men framförallt är det jävligt skoj att ha mycket tidningar med fint bildmaterial hemma. Därför köper jag ofta BON second hand, för fotojobben är ju liksom lika bra efter fem år. Kläderna kanske inte är aktuella, men här handlar det om att jag vill se fina bilder. Och om man hittar riktigt gamla tidningar är det ju en skoj sak i sig, det är kul att se lite hur modet förändras. Jag har bland annat en Elle-tidning från början av 00-talet (10 år är väl kanske inte ”riktigt gammalt”, men ganska gammalt i modevärlden) som innehåller ett modereportage som är sådär otroligt fult att man baxnar. Då känns det skönt att leva nu, när modet i alla fall är något snyggare.

Tidningarna på bilden var ett asbra köp, för när jag bläddrade i dem hittade jag ett fotojobb jag länge har velat ta mig en närmare titt på, jag kan visa upp det lite senare. Men jag hade aldrig betalat 65 spänn för en tidning på engelska, eftersom jag är alldeles för slö för att läsa språket.

Därför läser jag Kissies blogg.

Bloggkommentatorerna skriver om skräpkultur, och frågar sig varför vi läser skit som Kissies blogg eller kollar på Kungarna av Tylösand, de menar att det är för att det är soft att sitta och skratta åt saker.

Jag läser Kissies blogg. Det är inte så att jag bara går in på den slentrianmässigt då och då, jag läser den med intresse flera gånger om dagen. Jag har även läst Blondinbella, men tycker att hon har blivit präktig och tråkig.

Jag ser inte Kissie som en förebild, inte som en god debattör, jag tycker hennes kläder är fula och jag tycker inte hennes liv är avundsvärt. Kissie är ingen förebild för mig, men hon är inte en person jag ogillar heller. Jag ser inte ner på henne, jag skrattar inte åt henne (okej, det gör jag ibland, men inte i normalfallet), jag ondgör mig inte över hennes operationer eller bloggräl. Jag finner inget sadistiskt nöje i att läsa Kissie blogg, jag sitter inte och rättfärdigar mig och känner att ”jag är åtminstone bättre än Kissie”.

Så varför läser jag? Jag vet inte, men av någon anledning är jag genuint intresserad av Kissie som person. Av vad som sker i hennes liv, av hennes åsikter kring saker och ting.

Jag läser också stora mängder tjejtidningar. Detta är inte för att jag inbillar mig att jag ska lära mig något nytt, få nya spännande sextips eller liknande, jag har fattat att det ändå aldrig kommer något nytt så jag brukar till och med köpa begagnade snarare än nya, för det är ett så mycket billigare pris för samma skit. Jag vet en massa bra tidningar jag skulle kunna läsa istället, en massa bra bloggar jag skulle kunna lägga min tid på, och ändå läser jag cosmopolitan och Kissie. Varför? Dels för att det är så jävla skönt att bara lägga sig ner och läsa utan att känna att man behöver prestera ett skit. Man behöver varken analysera, inspireras eller lägga på minnet, man kan bra glo. Men framförallt för att få en inblick i något annat.

Låt mig förklara: jag har alltid varit en analytisk person. Jag har alltid varit intresserad av att lösa problem, analysera, härleda problem logiskt, värdera bra och dåliga argument mot varandra och så vidare. Samma sak med mina vänner. Folk kollar konstigt på caféer för att vi diskuterar konstiga intellektuella grejer som politik med ett på tok för stort intresse för vår ålder. Att diskutera är lite av en hobby för mig.

Jag säger inte att jag är nåt jävla geni, men saker som de flesta i min ålder bryr sig om och bekymras över är frågor jag själv inte behöver minsta lilla hjälp med att nå insikt i för att jag så ofta tänker på dem, intressen som gemene man har är för mig konstiga gåtor. När jag ser paradise hotel eller läser Kissies blogg så fascineras jag. Att människor kan vara så jävla annorlunda i förhållande till mig, jag begriper det inte. Att människor kan vara tillsammans, fulla, en hel månad utan att bråka om politik en enda gång. Det skulle vara en omöjlighet i mina kretsar.

Skräpkultur är för mig en kanal till verkligheten. Verkligheten som ligger utanför mig och min lilla krets av vänner. Det är ett enkelt sätt att se hur folk kan ha det, hur de kan resonera, vilka värderingar och ideal de kan ha och vilka intressen de har. Det är viktigt att ta del av sånt också. Man skulle ha en ganska fattig referensram om man aldrig tog del av sånt som inte ligger i ens omedelbara intresse.

Man måste vidga sina vyer, inte bara ta del av finkultur utan också se till skräpet. Det anses oroväckande ofta beundransvärt att vara obrydd av pöbelns intressen, att sätta näsan i vädret så fort något vulgärt eller, ve och fasa, mainstream diskuteras. Jag har några avlägsna vänner som alltid värderar allt utifrån hur mycket det intresserar dem eller ej, så fort ett ämne de inte är intresserade av diskuteras så stänger de av. Behöver jag ens säga att det är de som är de mest inskränkta personerna i min umgängeskrets.

Idag diskuterade jag lägligt nog kulturelitism med min farsa. Det finns många som försöker göra en uppdelning mellan finkultur och fulkultur, där finkultur är ”ha på sig något lätt och dansa klassisk rysk balett” och fulkultur är bloggar, skräptv, allt som är underhållande och lättillgängligt i princip. Hur fin en kulturform är bestäms i mångt och mycket av hur svår den är att tillgodogöra sig, ju svårare desto finare. Jag tycker att dessa definitioner faller ganska platt, men trots det så har folk ganska strikta uppfattningar om vad som är finkultur och fulkultur. Som en motreaktion på detta finns det många som intellektualiserar saker som klassikt ses som fulkultur, bland annat sport (framförallt fotboll) och mode, jag intellektualiserar bloggar.

Men kulturen ska inte bara upplysa i sig själv och stå för sig själv, den kan också säga oss något viktigt om vår samtid. Kanske ägnar jag mig åt hårklyverier när jag analyserar Fokis framfart till det absolut största bakslaget för kvinnokampen som skett i bloggvärlden, när jag upphöjer Kissie till en fantastisk ikon och när jag ser Tyra Sjöstedt och Kenza som i det närmaste demoner, fruktansvärda kvinnor som inte gör annat än att förstöra. Kanske lägger jag för stor vikt vid det, men jag tror inte det. Detta är vår samtid och jag kan bevaka den från första parkett. Jag vet precis vad som sker, precis vad folk tycker, precis hur debatten går, tack vare bloggvärlden. Kissie, Tyra, Kenza, Blondinbella och Foki är alla extrema versioner av människor som det finns otroligt många av, överallt. Och jag älskar att läsa om deras liv och åsikter, att försöka förstå det där som ligger så otroligt långt borta från allt vad jag är.

Allt är ju så jävla dyrt.

Hatar budgetreportage i tjejtidningar. Jag tänker: budget är plagg som inte kostar över 100 kr (kanske 200 om det är något fett fint, som typ en jacka), när det i själva verket är klänningar som kostar typ 400. Jag lägger aldrig mer än 200 spänn på ett klädesplagg, så deras budgetnivå är min ”unna mig lyx”-nivå.

Detta beror ju på att jag verkligen bara handlar second hand. Anledningen till det är inte att jag är cool, utan att jag är snål. Fattar inte hur folk pallar nyproduktion när det är så förbannat dyrt, halva studiebidraget går ju på en dag.

Ibland så tänker jag att jag ska unna mig en klänning från typ H&M för att lyxa till det lite, sen kommer jag på att man inte kan unna sig saker från H&M, fattigmansbeteende är vad det är.