Etikett: lögner

Aldrig någonsin är det mannen själv som avkrävs ansvar för att ha byggt sitt samhälle på lögner.

Jag läste det här inlägget och tänkte lite på fenomenet manliga antihjältar:

Jag tänker att det hänger ihop med mansrollen; alla vet att det är en lögn, att män inte är så starka och osårbara. Men istället för att sluta ljuga så ska vi ha sympati med den enskilda mannen som inte orkar längre. Vi ska tycka synd om honom för att omgivningen ställer orimliga krav. Men detta resulterar inte i att vi slutar höja mannen till skyarna. Vi ska bara ha överseende med hans misslyckanden.

Detta tycker jag är bland det mest fascinerande i hela mansrolls-projektet. Alla VET att manligheten är en lögn, men vi förväntas ändå förhålla oss till män som om denna lögn vore sanning, för annars är vi cyniska och bittra eller kanske rentav elaka som inte tror på mannen. Sedan när de inte lever upp till lögnen så ska vi ha överseende, eftersom det inte är så lätt trots allt och eftersom  de också är människor och bla bla bla.

En tycker ju att de borde ta och bestämma sig; antingen är de mänskliga och sårbara och slutar göra anspråk på att ha all social och ekonomisk makt i detta samhälle, eller så är de kompetenta och förtjänar makt men tar också ansvar för när saker går åt helvete istället för att lägga sig ner och böla.

wpid-img_20150112_130758.jpgVi förväntas känna sympati med mannen som misslyckas. Vi ska kunna relatera till lidandet det innebär att få ett ansvar som en sedan inte kan ta, och inte ha någon att lasta över det på. Vi ska tycka synd om honom när hans heder brakar samman, när det står uppenbart för alla att han inte klarar av det han gjort anspråk på att klara. Vi ska hjälpa honom att upprätthålla denna heder genom att ursäkta hans misstag och bedyra att det är okej för att han ju trots allt bara är en människa som vi andra.

Det är mer synd om mannen som får makt men misslyckas än om kvinnan som inte har något annat val än att förlita sig på mannen och är helt utelämnad åt hans misslyckanden. Det är mer synd om den som har ansvar för situationen men också makt att ändra den än den som är totalt utelämnad och ofta får ta en lika stor om inte större del av konsekvenserna.

Varför leder dessa erkännanden av mannens mänsklighet aldrig till konsekvenser i form av att de får mindre makt i samhället? Uppenbarligen trivs män ganska bra med denna situation, eftersom de inte gör särskilt mycket för att förändra den. Män fortsätter att göra samma orimliga anspråk på att kunna fixa allt, de fortsätter att uppmana oss till att lägga våra liv i deras armar.

Troligen är det för att den skuld som kommer när de misslyckas i regel inte blir deras att bära; de urskuldas ständigt, samtidigt som kvinnor får skulden för att de från första början litade på mannen. För att de gick på den ständigt upprepade lögnen om att han är mer än människa, om att han ska kunna klara allt. Aldrig någonsin är det mannen själv som avkrävs ansvar för att ha byggt sitt samhälle på lögner.

Kvinnor betalar priset för mäns naivitet.

girl interrupted girl interrupted2 girl interrupted3Kollade på Girl, Interrupted igår och fick en del att tänka på. Den handlar alltså om en kvinna som åker in på mentalsjukhus på grund av ett suicidförsök. I filmen kommer en snubbe hon har legat med på besök och vill att hon ska fly med honom. Han säger åt henne att hon inte är sjuk och att hon inte hör hemma på sjukhuset.

Det fick mig att tänka på hur naiva män ofta kan vara inför känslomässiga besvär. Jag har erfarit detta själv när jag har varit ganska tydlig med vilka begränsningar jag har känslomässigt när det gäller intimitet och relationer och de ändå väljer att inleda relationer med mig, och sedan blir förvånade när det inte funkar eller när det dyker upp problem. De får av någon anledning för sig att det som gäller generellt för relationer inte gäller just dem, att de utgör något slags magiskt undantag som ska rädda mig från alla de besvär som kommer med relationer med män i patriarkatet. De tror att om de bara älskar mig tillräckligt mycket eller liknande så kommer det lösa sig. Att det liksom finns något som gör vår relation speciell, som gör den förskonad från det som krossat alla andra relationer jag haft med män. Givetvis är det inte så.

Mannen i filmen har, som jag förstod det, egentligen bara träffat huvudpersonen en eller ett fåtal gånger, men han tror sig ändå veta att hon inte är som de andra som sitter där. Han tror sig veta att hon är kapabel att åka iväg med honom.

Antagligen har han fått för sig att han kan rädda henne, att det faktum att han (tror att han) älskar henne ska rädda henne.

Det får mig att tänka på en man som brukade besvara mitt teoretiserande kring patriarkatet med att han minsann älskade mig och inte skulle göra det ena eller andra mot mig. Han sålde in sig själv som lösningen på det patriarkala förtryck jag lidit av ett helt liv, som skapat mig. Det var väl inte av elakhet han gjorde det, men det var en naivitet som blev förödande för mig. För efter att tag så började jag söka lösningen i honom, jag blev beroende av honom. Han accepterade inte det faktum att såväl samhället, jag själv och han hade begränsningar. Att det inte spelade någon roll hur mycket han älskade mig.

Jag tror att män ofta kan kosta på sig att vara mer naiva, för det är inte de som betalar det högsta priset för den naiviteten. Kärleksrelationer är inte samma sak för män som för kvinnor; kvinnor har mycket mer att förlora. Vi är mer utelämnade till mäns godtycke, till deras omdöme om oss. Det kostar på att lita på en man, och om en sedan blir sviken är det ofta en stor och smärtsam grej.

Jag önskar att jag kunde vara naiv, att jag kunde kasta mig in i relationer och hoppas på att allt ska gå bra. Men jag har blivit sårad för många gånger för att kunna, jag är för rädd för att bli sårad igen.

En övertalar inte en nykter alkoholist att det kommer bli annorlunda att dricka den här gången, men att övertala någon som haft vissa problem med relationer och intimitet hela livet att kasta sig in i en nya verkar vara ett helt normalt beteende. Jag förstår det inte. Om en nu älskar en person så borde en inte ställa den typen av krav, då borde en låta det ta sin tid och ha förståelse för de problem med tillit och närhet som finns. Men istället ska alla gränser forceras.

Han (tror att han) älskar henne, därför ska hon ta sitt pick och pack och fly till ett annat land tillsammans med honom. Har han funderat på vad som händer om hon visar sig vara för sjuk? Nej, för han behöver inte. Det får bära eller brista tänker han, och om det brister är det inte han som betalar priset. Precis som det var jag som fick betala priset för någon annans lögner.