Aldrig någonsin är det mannen själv som avkrävs ansvar för att ha byggt sitt samhälle på lögner.

Jag läste det här inlägget och tänkte lite på fenomenet manliga antihjältar:

Jag tänker att det hänger ihop med mansrollen; alla vet att det är en lögn, att män inte är så starka och osårbara. Men istället för att sluta ljuga så ska vi ha sympati med den enskilda mannen som inte orkar längre. Vi ska tycka synd om honom för att omgivningen ställer orimliga krav. Men detta resulterar inte i att vi slutar höja mannen till skyarna. Vi ska bara ha överseende med hans misslyckanden.

Detta tycker jag är bland det mest fascinerande i hela mansrolls-projektet. Alla VET att manligheten är en lögn, men vi förväntas ändå förhålla oss till män som om denna lögn vore sanning, för annars är vi cyniska och bittra eller kanske rentav elaka som inte tror på mannen. Sedan när de inte lever upp till lögnen så ska vi ha överseende, eftersom det inte är så lätt trots allt och eftersom  de också är människor och bla bla bla.

En tycker ju att de borde ta och bestämma sig; antingen är de mänskliga och sårbara och slutar göra anspråk på att ha all social och ekonomisk makt i detta samhälle, eller så är de kompetenta och förtjänar makt men tar också ansvar för när saker går åt helvete istället för att lägga sig ner och böla.

wpid-img_20150112_130758.jpgVi förväntas känna sympati med mannen som misslyckas. Vi ska kunna relatera till lidandet det innebär att få ett ansvar som en sedan inte kan ta, och inte ha någon att lasta över det på. Vi ska tycka synd om honom när hans heder brakar samman, när det står uppenbart för alla att han inte klarar av det han gjort anspråk på att klara. Vi ska hjälpa honom att upprätthålla denna heder genom att ursäkta hans misstag och bedyra att det är okej för att han ju trots allt bara är en människa som vi andra.

Det är mer synd om mannen som får makt men misslyckas än om kvinnan som inte har något annat val än att förlita sig på mannen och är helt utelämnad åt hans misslyckanden. Det är mer synd om den som har ansvar för situationen men också makt att ändra den än den som är totalt utelämnad och ofta får ta en lika stor om inte större del av konsekvenserna.

Varför leder dessa erkännanden av mannens mänsklighet aldrig till konsekvenser i form av att de får mindre makt i samhället? Uppenbarligen trivs män ganska bra med denna situation, eftersom de inte gör särskilt mycket för att förändra den. Män fortsätter att göra samma orimliga anspråk på att kunna fixa allt, de fortsätter att uppmana oss till att lägga våra liv i deras armar.

Troligen är det för att den skuld som kommer när de misslyckas i regel inte blir deras att bära; de urskuldas ständigt, samtidigt som kvinnor får skulden för att de från första början litade på mannen. För att de gick på den ständigt upprepade lögnen om att han är mer än människa, om att han ska kunna klara allt. Aldrig någonsin är det mannen själv som avkrävs ansvar för att ha byggt sitt samhälle på lögner.

Misslyckade heterosexuella – förena er!

Det finns vissa människor som är framgångsrikt heterosexuella. Typ de har en partner som de är lyckliga med, de stöttar varandra, de kanske är ”jämställda” med sin partner (jämställda heterorelationer höhö) och det HAR SÅ HIMLA KUL TILLSAMMANS!!!!

Den här typen av människor kan ibland känna ett behov av att ge en olika tips om hur en själv ska bli lika framgångsrik i sin heterosexualitet. De ba ”såhär får du en lycklig/långvarig/jämställd relation”. Sen handlar tipsen kanske om att en ska typ lyssna på varandra. Ja, jättefint och så, men mitt problem har generellt inte varit att jag inte inser att kommunikation är viktigt utan att det funnits en massa hinder i vägen, till exempel att den andra parten har varit passiv inför det hela, eller att det har funnits känslomässiga besvär som har gjort det väldigt svårt att vara öppen kring vissa saker. Jag har inte kunnat lösa detta genom att ”kommunicera” bara sådär.

Dessa ”tips” får mig i regel bara att känna mig mer värdelös; om det nu var så enkelt, varför kunde min partner inte bara ha ansträngt sig lite? Då hade vi kanske sluppit ha det så svårt. Jag tänker; handlade det om att han i själv verket inte tyckte om mig? Men varför var han i så fall ihop med mig i flera år? Det blir så förvirrande.

Detta gör mig oerhört provocerad. Jag är inte en heterosexuellt framgångsrik person. Jag har haft förhållanden som antingen har varit väldigt uppslitande och jobbiga eller som jag har tröttnat på. Mitt intryck är att det är mycket ovanligt med heterosexuellt framgångsrika personer; de flesta verkar ha det jobbigt i sina relationer. Ändå så fortsätter vi uppmuntra människor till denna samlevnadsform, lär varandra att om en bara gör si eller så så kommer saker och ting att fungera bättre. Ungefär som om det grundläggande problemet, det vill säga att vi lever i ett patriarkalt samhälle som tvingar in oss i positioner av över- och underordning och konstiga relationsformer, skulle kunna elimineras bara vi lär oss de rätta tipsen.

Ibland funderar jag på om jag skulle kunna bli en heterosexuellt framgångsrik person. Jag tror att nyckeln ligger i att ha lite högre acceptans för att män beter sig illa, kanske ha lite lägre krav på att en eventuell partner ska vara en person jag faktiskt har ett intresse av, kanske vara lite mer åtråvärd i största allmänhet så att de tycker det är värt att anstränga sig. Men till vilken nytta?

Jag vet inte vad det krävs för en slags personlighet att klara av att leva heteromonogamt, men jag har stora tvivel kring att detta är något som alla eller ens en majoritet skulle kunna göra. Jag tror också att det handlar väldigt mycket om tur, i alla fall som kvinna. Att träffa någon en dels blir kär i men som också lyssnar på en, respekterar en, har ett intresse av att eftersträva en relation som är bra och utvecklande för båda. Om en som kvinna vill leva heterosexuellt är en ju ganska utelämnad till män, då de har högre status, större handlingsutrymme och så vidare. Män beter sig som kräk i relationer för att de kan och/eller för att de inte vet bättre, och för att gå omkring detta måste en hitta någon som både har intresse av att inte vara ett kräk och som vet hur en ska gå till väga för att lyckas med detta.

Jag hade haft betydligt större nytta av att lära mig att se när det är läge att dumpa en relation, istället för att få olika tips om hur en kanske kan lappa ihop skiten. Ofta så är det enda rimliga att göra sig av med fanskapet, och detta önskar jag att jag hade kunnat inse tidigare i många fall. Det hade kanske varit lättare om det inte var för att typ 90 % av alla ”relationstips” bygger på att relationens bevarande är det överordnade målet.

Det är absurt att se den lyckade heterosexualiteten som något slags mål i sig. Istället för att uppmanas till att lära känna oss själva och hitta de relationsformer vi mår bra av, så tas heteromonogamin för given och det är vi som måste lära oss att anpassa oss till denna form. Det är vi som ska läsa olika ”relationstips” om att en måste ”kommunicera” och gud vet allt. Vi misslyckades heterosexuella ska sitta snällt och ta till oss av denna information, för det är ju vi som inte har lyckats med det viktigaste i livet, det vill säga att ha en heteromonogam relation.

Vore det inte fint om alla misslyckade heterosexuella bara kunde gå ut och säga ”vi skiter i era jävla relationstips. Vi vägrar ge er relationsform ett nytt försök”. Så att vi slipper försöka igen och igen, så att vi kan börja fokusera på något annat än drömmen om den lyckade heterosexualiteten. Problemet är kanske inte att vi har misslyckats, problemet är kanske att samhället har försökt pressa in oss i en mall som är destruktiv.

wpid-img_20141004_135714.jpg

Vita kränkta män, Flashback, Politism och de bekväma positionen.

En lite jobbig känsla har hängt efter mig ett tag, något som har irriterat mig men som jag inte riktigt förmått sätta fingret på. Det började med Vita Kränkta Män och har sedan intensifierats under hela debatten om det så kallade näthatet, nu senast i och med Johanssons södagsserie på Politism. Det handlar nämligen om en viss del av vänstern. Jag tänker inte kalla den något särskilt för risken är stor att en då hamnar i samma raljerande som en massa högermänniskor redan ägnar sig åt. Men en skulle väl kunna säga att det är den falangen av vänstern som syns mycket på sidor liknande Politism. Ofta unga, ofta snygga, ofta vita, ofta välklädda, ofta välformulerade och kvicka. Snabba på att dra skämt på reaktionära kräks bekostnad.

I Johnssons serie följer vi med till lumpen för nätkrigare. En otroligt sorglig karaktär målas upp. En man som är socialt inkompetent, ointelligent, äter skräpmat och ”älskar med en termos med makaroner”. Det framgår väldigt tydligt att den här personen en väldigt misslyckad person. En väldigt väldigt misslyckad person som i brist på bättre söker sig till nätkrigarna. Det är meningen att vi ska skratta åt den här misslyckade personen.

johanssonMen skrattet fastnar i halsen för mig. På vems bekostnad är det egentligen vi skämtar här? Det som beskrivs är uppenbarligen en person som ligger ganska långt ner i samhället. En person på vars bekostnad vi kan skämta eftersom denne ligger väldigt långt ifrån Politisms målgrupp, som ju är typ medvetna vänstermänniskor. Samma sak gäller för Vita Kränkta Män, som visserligen till en början ofta lyfte fram män i maktposition men som sedan spårade ur till att bara handla om konstiga saker folk hade grävt upp på Flashback eller ur Aftonbladets kommentarsfält. Eller som när flera uppslag i vänsterserietidningen Galago ägnas åt att redogöra för olika konstiga och konspirationsteoretiska diskussioner på Flashback. Som om dessa personers idéer hade haft något som helst inflytande i samhället om det bara var just de som stod för dem.

Det är väl såklart olika för alla, men som en person som utsätts för mycket näthat kan jag liksom inte riktigt ställa upp på den här bilden. Jag upplever det inte som att de som framförallt utgör ett problem är misslyckade människor. Visst, de slänger ofta ur sig något oartikulerat och drar sedan vidare, men det är liksom inte de som är det stora problemet. Majoriteten av de som faktiskt biter sig fast, verkligen pressar in sina unkna värderingar, är väldigt vältaliga och verkar ofta ha någon slags högre utbildning. Dessa personer som verkligen finner något slags absurt nöje i att dag efter dag hitta ”fel” i någons resonemang och trycka ner med subtila härskartekniker. De som går hårdast på mig är liksom inte några misslyckade outbildade tölpar, utan det är ofta välartade liberaler som håller God Ton men som inte är sena med att försvara såväl rasism som sexism.

Det banala hatet är lätt att göra sig lustig över, men är det verkligen det som är problemet? Är det inte snarare alla de etablerade borgerliga skribenter, ”tankesmeder”, lobbyister, företagsledare, politiker och så vidare som verkligen har makt och sätter tonen i den offentliga debatten. Finns inte rasismen även där?

När det på SvD skrivs ledare om att romregistret faktiskt inte behöver vara rasism, då kanske det är läge att flytta blicken dit. Det kanske inte är den misslyckade tönten i nätkrigarna som är Problemet, det kanske är att borgerligheten i högre och högre grad börjar flytta in rasismen och fascismen i finrummen. Det kanske inte handlar om korkade Sd-väljare, det handlar kanske om alla de ”pragmatiska” liberaler som i saklig ton ”förklarar” att vi faktiskt inte har råd med invandring eller att det faktiskt är rasistiskt att prata om rasism. Det är ju dessa personer som utgör förtrupperna, de som normaliserar genom att tala om ”yttrandefrihet” och ”demokrati” och försvarar genom att inta en förment ”neutral” hållning till att människor utsätts för förtryck baserat på hudfärg. Men det är väl inte lika lätt att skämta om, antar jag. Kanske för att det ligger närmre det som utgör politisms skribenter och deras målgrupp.

Att göra billiga poänger på människor som inte direkt sitter på maktpositioner i detta samhälle kanske är roligt för vissa, men är det verkligen någon samhällskritik med udd mot ett faktiskt etablissemang, ett faktiskt problem. Handlar det inte snarare mer om att förflytta Problemet någon annanstans, till den där outbildade tölpiga lantisen som inte får ligga med en riktig kvinna utan istället måste tillfredsställa sig med en termos med makaroner. Den där lantisen som ligger så himla långt bort från Politisms målgrupp så att det är jävligt säkert att skämta om.

Jag blir så trött på den här bekväma positionen som många vänstermänniskor hamnar i. Den som bygger på att raljera kring att andra människor beter sig så uppenbart idiotiskt att vem som helst liksom borde förstå, men som alltid placerar det hela på tryggt avstånd från sin själv. Den där bekväma positionen från vilken du kan blicka ut över samhället och lägga din dom över människor som ofta har mindre makt och inflytande än vad du själv har, men där du själv alltid sitter säkert som betraktare, bedömare, recensent och ”samhällskritiker”. Den bekväma position från vilken en slipper ifrågasätta sig själv, eftersom en ju redan är så himla mycket smartare och mer upplyst än vad de där misslyckade nätkrigarna är.

Vi måste börja prata om rasism och sexism på allvar, inte som något som outbildade och misslyckade människor ägnar sig åt i brist på bättre, utan som genomgående samhällsstrukturer som vi alla är delaktiga i, såväl borgerliga ledarskribenter som de medvetna vänstermänniskor som tycker om att fnissa åt misslyckade människor som inte bara är rasister utan dessutom stavar fel eller verkar korkade när de är det. För det är jävligt lätt att skratta åt det som är uppenbart idiotiskt, men det är desto svårare att kritisera det samhälle som föder fram dessa människor.

Så kom igen nu, kliv ner från era bekväma positioner och börja kritisera det som ligger nära er själva. Sluta göra satir på maktlösa människors bekostnad utan börja istället ta de problem detta samhälle står inför på lite större allvar. Vad vi behöver nu är inte en käck vänster som gör lättsmält satir utan en bred front mot rasism och fascism, en rörelse som tar dessa problem på allvar och inte förpassar dem till de mörkaste vrårna på internet eller till misslyckade och obildade lantisar.

Alla kan bli entreprenörer, få allt dem pekar på, Brad Pitt till pojkvän och även bli mångmiljonärer.

Hos bloggkommentatorerna läste jag detta om Blondinbellas äckliga motivationstjat och var bara tvungen att skriva om det.

Jag har förvisso politisk hemvist liberal, men det finns något så vidrigt och hemskt och äckligt som liberaler brukar anamma och det är individualism. Visst är jag individualist, jag tycker att alla människor i ett samhälle ska stå för sig själva, men idag har det vuxit fram en fruktansvärd superindividualism som jag ställer min starkt emot. Jag antar att det är en import från USA, ni vet, drömmarnas land där precis alla kan blir vad de vill eller ”leva drömmen”.

Linda Skugge tycker att arbetslösheten beror på att ungdomar är lata. Det kan väl säkert ligga något i att jag som enskild individ har lättare att få jobb om jag försöker bättre, det är ju så arbetsmarknaden funkar, men om man gör ett enkelt matematiskt tankeexperiment så ser man att det alltid kommer finnas de som ligger på botten, som är under medel. Hela femtio procent kommer faktiskt alltid att behöva vara under medel. Med andra ord kan det inte vara din enskilda prestation som räknas, utan du ingår alltid i en kontext med andra människor som presterar, och om alla försöker så hårt dem kan så kommer det tillslut att bli den som är bäst från början som vinner.

Blondinbella tycker samma sak, men hon uttrycker det annorlunda. Hon tycker att alla kan lyckas med vad de nu vill lyckas med i typiskt självhjälpsboksstil:

ALLT GÅR. Det kan låta kaxigt att säga det men så är det. Allt här i livet går om man har tillräckligt motivation för det, de saker som inte gick igenom fungerade inte för att motivationen var för låg. Vill du komma in på polishögskolan så kommer du göra det, men du kommer få vara beredd på att motivationen kommer att testas när du inte klarar vissa saker eller får ett nej. Då är det upp till dig att inte ge dig utan hitta andra vägar. Där skiljer sig vissa människor från andra, de som kämpar och de som ger upp. Men ibland märker man på vägen att det inte kändes lika rätt som i början, då får man inte vara rädd för att avbryta och testa något nytt. Då har du lärt dig vad du vill göra och inte göra. Dessutom har du fått nya erfarenheter på vägen. Inget jobb eller utbildning är onödig, du lär dig av allt du gör och speciellt av det du gör fel.

Herregud, vad jag hatar självhjälpsböcker. Det är superindividualismens materialisering, ett föremål som i sin har samlat allt det som är dåligt med vårat samhälle. Iden om att bara man tänker rätt så blir det rätt, att man alltid ska tänka positivt, vara glad, visa sig från sin bästa sida, se motgångar som utmaningar och helt enkelt bara försöka och le och fejka tills det bara går.

Och de lär oss att vi aldrig kan skylla på samhället, på våra föräldrar eller andra omständigheter, det är förtäckt i tjat om att man inte ska se sig själv som ett offer för omständigheterna men jag vet nog vad det egentligen handlar om. Det handlar om att det samhälle vi lever i förpassar in alla sjuka, alla deprimerade i en djup alienation eftersom de ständigt blir matade med budskapet att vill du så kan du, och det finns alltså ingen annan än du själv som kan hållas ansvarig för hur ditt liv ser ut. Men ibland är det fan så att det är fel på samhället, ibland är det så att det är ekonomisk kris och det inte finns så jävla mycket jobb. Att då alla skyller sina tillkortakommanden på sig själva är fan farligt, för det gör att det aldrig kommer växa fram någon vilja att ändra på hur samhället ser ut.

Vi unga vuxna som nu ska ut på arbetsmarknaden är fan i mig inte bortskämda. Vi jobbar för skitlöner (ibland bara baserade på provision), med osäkra anställningar vi har via bemanningsföretag, på timlön och med kassa arbetstider. I vårat samhälle så får man vara glad för minsta lilla jobb, det finns folks om suckar avundsjukt när nån berättar att de har deltidsanställning i kassan på ica. Och säkert finns det dem som är slöa och omotiverade, men det är verkligen inte standard. Vi har drömmar som alla andra, vi vill lyckas med det vi företar oss och ah ett roligt jobb, det är väl inte så jävla konstigt? Men alla kommer inte att lyckas, vissa kommer få jobba som städare hela sitt liv för det är så samhället ser ut, alla kan bara inte bli entreprenörer. Och därför borde ni självhjälpsboksförfattare och superindividualismsförespråkare lägga ner och erkänna att det är så, att alla inte kan lyckas med allt och att det i slutänden handlar om att vara bra på något, så att de som inte lyckas slipper sitta och gråta och gräma sig för att de ju ”egentligen” kunde, men att de bara inte var tillräckligt motiverade.