Igår kollade jag på Big Brother för första gången i mitt liv. Eller, jag har sett litegrann innan men aldrig orkat se ett helt avsnitt, igår såg jag i alla fall en halvtimme. Det slog mig det här med hur otroligt lätt det är att slänga alla sina värderingar åt sidan och bara sitta där och förakta. Att strunta i att upplägget är skapat för att skapa konflikter, att produktionen har valt ut människor med vissa personligheter, att allting vinklas och så vidare. Att bara luta sig tillbaka och förakta människorna för att de är obildade, ouppfostrade och white trash. Och det är så skönt. Det är så otroligt njutbart att bara sitta där och känna sig förmer. Smartare, framförallt. Sitta och moralisera om att de där människorna är så korkade som deltar, att de kommer bli hatade av hela Sverige och att de aldrig kommer kunna få ett jobb sedan.
Föraktet ligger mig nära till hands och jag tror inte att det är något jag är ensam om heller. Människor gillar att känna sig förmer och program som Big Brother tar fram det inom många. Det är en slags avkoppling från ens eget liv och svagheter att kunna sitta och förakta och spekulera. Jag dras till det samtidigt som jag skyr det, för jag skyr den sidan hos mig själv som kommer fram.
Jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt mer än att mitt förhållande till den här typen av tv är komplicerat. Å ena sidan tycker jag att det är underhållande (dock att jag föredrar program som Lyxfällan och Top Model framför Big Brother), å andra sidan kan jag äcklas av mina egna tankar kring människorna i det. Man det är så skönt att ibland bara få vältra sig i lite vanligt hederligt människoförakt, det måste jag faktiskt medge.