Igår såg jag filmen Min lilla syster som handlar om ätstörningar och att växa upp typ. jag tyckte den var väldigt bra, och dessutom föredömliga 90 minuter lång (inget som är värt att säga behöver sägas på över 90 minuter). Grät mer än jag gjort på väldigt lång tid.
Jag tyckte det var fint att det är den minsta som får ta ansvar för sin storasyster och att en liksom ser världen genom hennes blick snarare än storasysterns. Jag tänker på dne där instinktiva känslan av att något är fel som barn kan ha utan att riktigt sätta ord på det. Och hur elak en kan bli mot varandra om en känner att det finns annat som räknas mer.
Nå, som den tönt jag är så handlar allting om att bli kvinna alternativt att se sig sedd numera, eller båda delarna eftersom de ju funkar rätt bra ihop. Jag ba ”mmm denna handlar om att bli kvinna eftersom de är små/eftersom de är vuxna/eftersom de är borgare/eftersom de är arbetarklass/eftersom det är nutid/eftersom det är dåtid” och så vidare och så vidare.
Nå, de flesta skulle nog instämma i detta rörande denna film. Just ätstörningar är ju en sån där typiskt kvinnlig grej, som många unga kvinnor drabbas av. Jag tänker att ett upphov till detta kan vara den ökade press och förväntan som den unga kvinnan utsätts för, och som mycket handlar just om kroppen eller i alla fall återspeglar sig på den. En blir medveten om andra människors blickar på ett helt annat sätt. Vissa menar att det handlar om att förhindra åldrandet, att behålla den flickaktiga kroppen, eftersom en helt korrekt härleder blickarna till just denna ofrivilliga utveckling. De ser sig bli kvinnor, de ser sina mödrars kroppar speglas i deras och de inser att de också kommer utsättas för alla de plågor och plikter som hör ett kvinnoliv till. Tills dess har hon kanske kunnat fantisera om att vara mannens jämlike, om än lite sämre, men då inser hon att hennes öde är att bli hans vasall och komplement. Detta öde är såklart skrämmande.
En annan teori jag tycker om är den om att det helt enkelt är det enda utlopp en har att tillgå som kvinna; självkontroll och självbestraffning. Även självskada ligger inom samma kategori. Jag har fått mycket utlopp för detta i mina relationer med män, vilket jag skrivit om här:
Eftersom kvinnors position i samhället avgörs, eller i alla fall antas avgöras, mycket av hur väl våra kroppar passerar som vackra och åtråvärda i patriarkatet, så är det inte konstigt att många kvinnor skadar sig själv genom att underkasta sina kroppar olika former av förbättringsprojekt. Jag tänker mig att det delvis kan förstås som ett sätt att försöka skapa någon slags känsla av kontroll i en situation en upplever att en inte kan kontrollera. Eftersom kvinnor lär sig att världen inte är vår att förändra så vänder vi det inåt.
Jag tänker också att detta mönster förekommit i mina relationer med män. Min kropp och mitt psyke har gjort motstånd mot det förtryck jag blivit utsatt för av dem och jag har reagerat genom att bli hysterisk och deprimerad. Men istället för att lyssna på min kropps vilja till frigörelse har jag försökt underkuva dessa reaktioner intellektuell. Istället för att ta ansvar för och förändra min situation så har jag undertryckt det missnöje jag känt inför den, för att jag har lärt mig att det bästa jag kan hoppas på är att vara en tillräckligt åtråvärd kvinna för att de ska vilja ha mig. Jag har lärt mig att det bästa jag kan göra är att underkasta mig, att tvinga min kropp och mitt psyke att acceptera en situation som hela mitt väsen vänder sig emot.
Kvinnor lär sig att ilska, sorg eller frustration inte under några omständigheter får riktas utåt, så vi riktar dessa känslor inåt. Vi försöker inte förändra världen, vi anpassar oss efter den för att nå lycka. Ätstörningar är ett exempel på det, men det slår såklart slint; att vara utmärglad är inte ett ideal, och inte heller att vara sjuk. Självförbättrandet blir en egen värld som tar över, och den kan säkert vara vilsam på ett sätt. Till skillnad från den vanliga världen har den en slags inre logik och ett enkelt mål som en kan kontrollera i viss grad.