Min lilla syster och att bli kvinna.

Igår såg jag filmen Min lilla syster som handlar om ätstörningar och att växa upp typ. jag tyckte den var väldigt bra, och dessutom föredömliga 90 minuter lång (inget som är värt att säga behöver sägas på över 90 minuter). Grät mer än jag gjort på väldigt lång tid.

0e3413f70b756dd8d0e5da14938685ac-min7

Min lilla syster

0e3413f70b756dd8d0e5da14938685ac-min4Jag tyckte det var fint att det är den minsta som får ta ansvar för sin storasyster och att en liksom ser världen genom hennes blick snarare än storasysterns. Jag tänker på dne där instinktiva känslan av att något är fel som barn kan ha utan att riktigt sätta ord på det. Och hur elak en kan bli mot varandra om en känner att det finns annat som räknas mer.

Nå, som den tönt jag är så handlar allting om att bli kvinna alternativt att se sig sedd numera, eller båda delarna eftersom de ju funkar rätt bra ihop. Jag ba ”mmm denna handlar om att bli kvinna eftersom de är små/eftersom de är vuxna/eftersom de är borgare/eftersom de är arbetarklass/eftersom det är nutid/eftersom det är dåtid” och så vidare och så vidare.

attblikvinnaNå, de flesta skulle nog instämma i detta rörande denna film. Just ätstörningar är ju en sån där typiskt kvinnlig grej, som många unga kvinnor drabbas av. Jag tänker att ett upphov till detta kan vara den ökade press och förväntan som den unga kvinnan utsätts för, och som mycket handlar just om kroppen eller i alla fall återspeglar sig på den. En blir medveten om andra människors blickar på ett helt annat sätt. Vissa menar att det handlar om att förhindra åldrandet, att behålla den flickaktiga kroppen, eftersom en helt korrekt härleder blickarna till just denna ofrivilliga utveckling. De ser sig bli kvinnor, de ser sina mödrars kroppar speglas i deras och de inser att de också kommer utsättas för alla de plågor och plikter som hör ett kvinnoliv till. Tills dess har hon kanske kunnat fantisera om att vara mannens jämlike, om än lite sämre, men då inser hon att hennes öde är att bli hans vasall och komplement. Detta öde är såklart skrämmande.

En annan teori jag tycker om är den om att det helt enkelt är det enda utlopp en har att tillgå som kvinna; självkontroll och självbestraffning. Även självskada ligger inom samma kategori. Jag har fått mycket utlopp för detta i mina relationer med män, vilket jag skrivit om här:

Eftersom kvinnors position i samhället avgörs, eller i alla fall antas avgöras, mycket av hur väl våra kroppar passerar som vackra och åtråvärda i patriarkatet, så är det inte konstigt att många kvinnor skadar sig själv genom att underkasta sina kroppar olika former av förbättringsprojekt. Jag tänker mig att det delvis kan förstås som ett sätt att försöka skapa någon slags känsla av kontroll i en situation en upplever att en inte kan kontrollera. Eftersom kvinnor lär sig att världen inte är vår att förändra så vänder vi det inåt.

Jag tänker också att detta mönster förekommit i mina relationer med män. Min kropp och mitt psyke har gjort motstånd mot det förtryck jag blivit utsatt för av dem och jag har reagerat genom att bli hysterisk och deprimerad. Men istället för att lyssna på min kropps vilja till frigörelse har jag försökt underkuva dessa reaktioner intellektuell. Istället för att ta ansvar för och förändra min situation så har jag undertryckt det missnöje jag känt inför den, för att jag har lärt mig att det bästa jag kan hoppas på är att vara en tillräckligt åtråvärd kvinna för att de ska vilja ha mig. Jag har lärt mig att det bästa jag kan göra är att underkasta mig, att tvinga min kropp och mitt psyke att acceptera en situation som hela mitt väsen vänder sig emot.

Kvinnor lär sig att ilska, sorg eller frustration inte under några omständigheter får riktas utåt, så vi riktar dessa känslor inåt. Vi försöker inte förändra världen, vi anpassar oss efter den för att nå lycka. Ätstörningar är ett exempel på det, men det slår såklart slint; att vara utmärglad är inte ett ideal, och inte heller att vara sjuk. Självförbättrandet blir en egen värld som tar över, och den kan säkert vara vilsam på ett sätt. Till skillnad från den vanliga världen har den en slags inre logik och ett enkelt mål som en kan kontrollera i viss grad.

Darling river.

IMG_0040Läser för närvarande om Stridsbergs Darling river. Den utgår från boken Lolita, som handlar om en flicka som blir utsatt för övergrepp av sin styvfar. Med detta finns scener från en apa som blir utsatt för djurförsök. Jag tycker det är en så genial blandning, för det finns verkligen paralleller mellan de två olika situationerna.

Stridsberg överlag är verkligen en fantastisk författare. Hon skriver kvinnoöden på ett underbart sätt. Jag kan verkligen rekommendera både Darling river, Drömfakulteten och hennes förord till och översättning av SCUM-manifestet.

SCUM.

En bok som verkligen har gjort väldigt mycket med och för mig är SCUM. För den som inte vet är detta ett manifest skrivet av psykologidoktoranden Valerie Solanas, som handlar om män och mannens samhälle. Jag refererar ofta till den här texten, både som källa och som en liten vink till andra som läst och älskat SCUM. När andra ser mina referenser eller jag snappar upp andras så känner jag mig som en del av en gemenskap.

IMG_20150121_094740Vad SCUM har gjort för mig:

  1. Gett mig fritt utlopp för mitt manshat. Detta har varit sjukt bra för mig i perioder. Att läsa denna text och diskutera den med andra har gjort att jag har kunnat ge mig själv ett helt annat utlopp för detta. När jag läser SCUM så hittar jag alltid något som sätter fingret på en upplevelse jag har haft.
  2. Den får mig att skratta åt eländet. När jag läser SCUM så känner jag att jag kan skratta åt min situation och åt män, och det är befriande. Det känns bra att tänka att män är patetiska och hjälplösa, när en går omkring i en värld där de alltid ses som maktfullkomliga och kompetenta. Det känns bra att klä av mannen, att avslöja honom.
  3. Gett mig insikten om att jag inte behöver förstå män. SCUM är en skoningslös text, den kör på som en ångvält helt utan att ta hänsyn. I början konstateras det att män är tomma inombords och att han vill vara kvinna, sedan dras alla slutsatser om mäns beteende och samhället därifrån. Män beskrivs som ett problem som ska övervinnas. Detta är en befrielse att läsa när feminismen så ofta är så inriktad på att förstå män, tala om män och mäns problem eller försöka få män att engagera sig i feminismen. SCUM skiter blanka fan i allt det där, SCUM vill bara att kvinnorna ska ta kontrollen så att vi kan härska i en värld utan män.
  4. Fått mig att begära kvinnor. I SCUM finns många beskrivningar av vad kvinnlig gemenskap och kärlek är och skulle kunna vara. När jag läser SCUM så känner jag en enorm längtan som fyller mig. En längtan av att få leva för och genom kvinnor, av att få älska kvinnor, prata med dem, skratta med dem, skapa med dem och leva mitt liv med dem. SCUM får mig att begära djup vänskap med andra kvinnor.
  5. Gett mig hopp och handlingskraft. SCUM ingjuter inte bara detta begär, utan får mig också att tänka att denna värld är möjlig. Allt är så enkelt i Solanas värld. Det är svindlande utopiskt och ibland känns det helt vansinnigt, men jag tänker att det är detta som feminismen ibland behöver. Att sluta se sig själv som så jävla begränsad, att istället se sin makt och potential. Solanas konstaterar att om alla kvinnor gick ihop så skulle männen inte klara sig en dag, och det är ju sant. Kvinnor är det som arbetar mest, som håller ihop samhället. Vi har makt, vi måste bara lära oss att använda den för våra egna syften.

SCUM har också vissa problem. Det är en biologistisk och transfob text – mannens inkompetens härleds till biologi. Den är knappast intersektionell – allting härleds till män och mäns makt. Kvinnor ses som ofelbara – ”alla kvinnor har lite skit i sig, men det beror bara på livslång samvaro med män”. Den är knappast nyanserad, vilket i och för sig är en del av charmen.

Den innehåller också nedvärderande av kvinnors verksamhet, Solanas raljerar en del över ”daddys girls” som är för manstillvända. Detta vet jag i och för sig inte om det nödvändigtvis är någonting dåligt. Det kan framstå som förminskande, samtidigt tror jag inte på feministiska praktiker som upphöjer allt kvinnligt. Mycket av det kvinnor gör är inte konstruktivt, utan handlar snarare om konsekvenser av att vi är förtryckta. Det är på ett sätt befriande att Solanas talar till en som ett subjekt – att hon säger att kvinnor ofta gör fel och springer patriarkatets ärenden men samtidigt tror att vi kan förändras.

Hur som helst en läsvärd text, speciellt att läsa i grupp. Oavsett om en håller med Solanas eller ej så är SCUM en bra utgångspunkt för feministisk diskussion. Utifrån SCUM kan en både diskutera män och manlighet, men också feministisk idéhistoria och problem som finns i den.

Här finns texten på svenska, inklusive Sara Stridsbergs fantastiska förord som jag rekommenderar att en läser efter texten.

Osäker tillsvidare.

Har ett tips på en så kallad Kulturupplevelse åt er!

För ett tag sedan var jag och såg pjäsen Osäker Tillsvidare som handlar om den osäkra arbetsmarknaden för, framförallt, unga och hur det påverkar våra liv, våra relationer och så vidare. Mycket bra! Det var typ en blandning av korta scener och citat som lästes upp från intervjuer med ungdomar om deras arbetsvillkor.

Tyckte också de lyckades ta fasta på hur ens liv verkligen förstörs av detta. Det handlar om relationer och livsdrömmar. Hur ska en kunna vara med människor en älskar om en måste flytta för att fly undan arbetslösheten, eller för att en inte har råd med ett boende på grund av arbetslöshet? Hur ska en kunna bygga ett eget liv om en måste flytta hem när en är 25? Hur ska en kunna bygga en stabil tillvaro om en måste flytta utomlands för att hitta jobb? Det är liksom att hanka sig fram, att leva på nåder. Tyckte detta skildrades väldigt starkt. Tänker att just den där känslan av att liksom leva på nåder som kommer sig av en sådan situation är något många kan relatera till.

IMG_20140508_205153Nu sätts den i alla fall upp den 16/8 på kulturhuset under namnet Until further notice. Se den om ni har tid och råd! Här är eventet.

Frigörelse.

tiantic3Kollade på min favoritfilm Titanic för ett tag sedan och ryste av välbehag inför den här scenen i slutet. Jack har dött, Rose lever kvar och allt är såklart fruktansvärt sorgligt. Men hon kämpar för att överleva även när han försvinner, och hon går inte tillbaks till den relationen hon hade innan utan väljer att leva vidare på egen hand. Jag tycker det är fantastiskt.

Folk tror alltid att jag är ironisk när jag säger att jag tycker Titanic är en storartad film, men jag är verkligen allvarlig. Det är en historia om en kvinna som frigör sig trots alla odds, som inte låter sitt öde styras av män. Det är en historia om patriarkal verklighet som också visar en väg ut som inte går genom en man.

”En man är aldrig lösningen på en annan man” är vad jag tänker när jag ser Titanic. Rose vet detta. När Jack försvinner står hon inte handfallen, hon dör inte med honom eller går tillbaks till tryggheten i borgerligheten. Hon lever vidare på sina egna villkor. Jack är en katalysator som får henne att se sina levnadsförhållanden med klar blick, men han är inte hennes allt.

När vi ser ett liv utanför den obligatoriska heterosexualiteten som ett alternativ kan vi börja förhandla.

Ibland ser jag olika kvinnliga karaktärer beskrivas som ”starka kvinnor” och förvånansvärt ofta handlar detta om att kvinnorna ifråga agerar som subjekt i relation till män. Till exempel: hon raggar upp honom, hon väljer honom och så vidare, som om det vore att göra ett ickepatriarkalt val bara för att en väljer.

Givetvis väljer kvinnor saker i sina liv. Kvinnor är inte passiva objekt för mäns makt, utan vi förhandlar om utrymme, om villkor i relationen och så vidare. Vi gör motstånd mot förtrycket i de heteromonogama relationerna, vi gör motstånd mot normer och ideal som tvingas på oss och så vidare. Att förneka detta vore att förneka att kvinnor agerar som subjekt och det vore högst ofeministiskt.

Problemet med dessa ”starka kvinnor” som ”väljer” är att dessa val alltid handlar om män. De väljer mellan män, de väljer att satsa på ett förhållande med en viss man och så vidare. Detta är såklart ett val, och det sker i regel också en förhandling innan beslutet fattas där kvinnan ställer olika krav, men det hela sker på mannens såväl som på heterosexualitetens villkor. Det är fortfarande mannen som har makt, det är kvinnan som når samhällelig statusgenom honom och inte tvärtom.

I vissa filmer tycker jag att den här förhandlingen skildras på ett väldigt bra sätt. Till exempel i Titanic så är de begränsningar som Rose upplever i sin livssituation väldigt uttalade, det är uppenbart att hon är en kvinna i ett patriarkat och därmed begränsad, men hon agerar också tydligt som ett subjekt och tar avstamp i sin situation för att fatta beslut kring sitt liv. I andra filmer, till exempel Pretty Woman, så tycker jag inte att det framgår lika tydligt vad det rör sig om. Där lyfts inte kvinnans pressade situation som kvinna fram på samma sätt, utan det framstår mer som att hon bara drar en vinstlott och förbättrar sitt liv. Det framstår som att de väljer varandra på lika villkor, vilket såklart inte stämmer. Där Titanic är en ärlig och tragisk framställning av hur det är att leva som kvinna i ett patriarkalt samhälle så är Pretty Woman en askungensaga där en kvinna blir räddad av en man.

imagesPoängen är inte att kvinnorna i dessa filmer är passiva eller att de gör dåliga val, poängen är att deras valmöjligheter är mycket begränsade och alltid beroende av män. Det är ytterst ovanligt att en kvinna i en romantisk film faktiskt går utanför detta, men det sker faktiskt i Titanic. Rose väljer att inte vara med Carl efter att Jack har dött, hon väljer att leva sitt eget liv. Hon går utanför den vanliga romantiska berättelsen och tar ansvar för sin egen existens, vägrar låta sitt öde ligga i en mans händer. Detta är verkligen ett lyckligt slut, ty det innebär en verklig frigörelse.

Och det är den möjligheten vi måste lära oss att se och ta till vara på. Så länge våra val och våra förhandlingar sker med män, för att vi ska ingå i heteromonogama relationer med dem, så kommer vi att vara i en underordnad position i förhandlingarna. Vi kan kanske få vissa fördelar, men vi kommer aldrig få makt över situationen. Vi har ingenting att faktiskt sätta emot om vi i slutänden ändå måste leva tillsammans med en man. Det är först när vi ser ett liv utanför den obligatoriska heterosexualiteten som ett alternativ som vi kan börja förhandla på riktigt.

”10 things I hate about you” och att bryta ner kvinnors cynism.

Kollade på 10 things I hate about you idag och funderade lite på patriarkalt våld. Filmen handlar om Kat, som har ett rykte om sig att vara en aggressiv feminist utan intresse för män, som en man av olika anledningar ska försöka få till lite heterosexuell praktik med. Under filmen framkommer att Kats hat inför män kommer sig av dåliga erfarenheter av män, något som inte är särskilt förvånande med tanke på att män har en viss tendens att bete sig mycket illa mot kvinnor.

10-things-i-hate-about-you-movie

Jag tänker på den här grejen med att olika män tar på sig att ”bevisa” för kvinnor som hatar män att det visst finns ”bra” män. Jag stöter ibland på detta, män som vill ”visa” för mig att de visst är bra på villkoret att jag ska ge det ett försök att hålla på med heterosexuell praktik tillsammans med dem.

De vill bryta sig igenom det här lagret av cynism som kvinnor som hatar män har, de vill erövra dessa kvinnor och få in dem i den heterosexuella praktiken igen. Men grejen är ju att den här cynismen finns där av en anledning, den kommer sig ur erfarenheten att ha blivit sviken av män en litar på. När en man ger sig på att bryta ner detta lager av cynism så är det en våldshandling. Kvinnan får själv inte välja om eller när hon vill syssla med heterosexuell praktik, hon ska bli övertalad till det av en man.

Cynismen är en skyddsmekanism för kvinnor i patriarkatet. Att vara cynisk inför män och mäns löften är ett skydd mot att bli sviken, vilket en ju lätt blir om en råkar få för sig att en man kan ge en något, till exempel ”kärlek”.

Män som utsätter kvinnor för detta lägger en enorm börda på sina axlar. Att få en människa som har byggt upp en cynism att börja lita på en innebär också att en förpliktigar sig till att behandla denna med respekt. Bara det att med påtryckningar bryta ner cynismen är ett respektlöst och gränslöst beteende, det faktum att många män sedan sviker de anspråk med vilka de brutit ner cynismen gör det hela etter värre.

Det sägs i filmen att en inte ska ge upp när det kommer till kärlek, att en ska kämpa tills en får det en vill ha. I mäns fall innebär detta att en sa fortsätta göra närmanden tills kvinnan resignerar, alltså slutar avvisa honom och går med på att göra heterosexuell praktik. Detta anses ”romantiskt” eftersom mannen krigar för att få det han vill ha, för kvinnan betyder så mycket för honom. Men om en människa faktiskt betyder mycket för en så borde en låta denne själv få avgöra vad och när hen vill, inte utsätta denne för idel påtryckningar. Det handlar inte om omtanke om någon som person, det handlar om att göra ansträngningar för att erövra och äga någon. Det är att behandla någon som egendom, inte som ett subjekt som är kapabelt att fatta sina egna beslut.

Varför kan inte män bara acceptera vissa kvinnors ovilja att ingå i relationer med dem? Varför måste de ständigt bryta ner cynismen så att en ska kunna bli besviken återigen?

Kvinnan är dömd till återupprepning.

wpid-img_20140522_222423.jpgLäser Det andra könet av Beauvoir och är inne på delarna där hemmafruns situation beskrivs. Något som ständigt återkommer är hur en som kvinna är dömd till återupprepning, till att vidmakthålla status quo, och hur detta påverkar kvinnans syn på sig själv. Både produktion och reproduktion behövs i samhället, men reproduktionen har avsevärt mycket lägre status och är ofta obetald. Kvinnan är i regel hänvisad till att utföra det reproduktiva arbetet, medan mannen utför det produktiva. Även om kvinnor ofta lönearbetar idag så är inte det deras livs största uppgift, utan den består fortfarande i att bilda familj, skaffa barn och så vidare. Bara mycket framgångsrika kvinnor kan förhandla sig ur reproduktionen.

Beauvoir beskriver hur mannen för att förverkliga sig själv behöver en kvinna som sköter reproduktionen, så att han själv kan viga livet åt att producera. Jag tänker att i detta ingår inte bara typ hushållsarbete utan även den känslomässiga reproduktionen, något som kvinnor i regel sköter åt män. Denna rutinartade syssla som heter att ”ta hand om sina relationer” syftar också till att upprätthålla status quo, det är ett arbete som måste utföras men som inte märks av.

Kvinnan får helt enkelt inte tillfälle att känna stolthet över sitt arbete, för trots att det är nödvändigt materialiserar det sig inte i något nytt utan handlar bara om att upprätthålla det gamla. Hon kan inte peka på något och säga ”detta har jag skapat”, och detta gäller på samhällsnivå såväl som på individnivå.

Konsten att bli lesbisk och lust.

wpid-img_20140511_234705.jpgLäste nyss ut Liten handbok i konsten att bli lesbisk. Eller snarare handlar den väldigt mycket om alla nackdelar som finns med att vara hetero. Jag tror att många skulle gilla att läsa den, och tror det kan vara en bra introduktion till att fundera kring sin sexualitet för många, att så tanken att det faktiskt kan gå att lära om sin sexualitet, att det inte är någonting statiskt. Att det går att göra aktiva val kring hur en ska leva sitt liv, att en inte behöver vara dömd till att leva i tråkiga, utmattande heterorelationer bara för att en ”är” heterosexuell.

Hur som helst: vad jag funderade mycket på under läsningen var vad som krävs för att kunna känna sexuellt begär gentemot kvinnor när en hela sitt liv har gått omkring och känt det inför män. Jag tänker att det första steget är att dekonstruera vad sexuellt begär faktiskt är. Så som jag skrivit om tidigare har jag inte betraktat min sexualitet som min egen:

Jag har alltid lärt mig att tänka på min kropp och min sexualitet som en vara, en tillgång som jag kan använda för att ”få” saker en som kvinna ”behöver” i patriarkatet, det vill säga patriarkal bekräftelse. När jag haft sex med män så har det gett mig en känsla av värde, jag har blivit bekräftad som könsvarelse, som kvinna. Detta har alla gånger varit viktigare än den sexuella upplevelsen som sådan. Det har varit viktigare att känna sig åtråvärd och bekräftad av en man än själva den sexuella upplevelsen. Den hade i många fall lika gärna kunnat kvitta.

Jag tänker att jag måste förstå de sexuella begär jag känt eller trott mig känna innan på ett annat sätt, jag måste förstå dem som uttryck för min vilja att bli bekräftad som kvinna i patriarkatet snarare än för sexuell lust.

Vad sen då? Faktum är att jag inte riktigt vet hur det skulle kännas att känna lust på mina egna villkor. Jag har upplevelser som jag tänker ligger i närheten, men det har varit väldigt trevande. Det är svårt att hitta något en aldrig upplevt.

Boktips: Boven i mitt drama kallas kärlek.

IMG_20140429_103938Jag läste nyss ut Boven i mitt drama kallas kärlek av Drougge och rekommenderar den starkt! Boken är självbiografisk och handlar om att vara i ett misshandelsförhållande, och att ta sig ur det. Vad jag reflekterar över när jag läser är hur väldigt många av de drag som finns i misshandelsförhållanden är vanliga beståndsdelar i helt ”vanliga” heteromonogama relationer. Ibland pratas det ju om att ”gå vid första slaget”, men frågan är om det inte ofta är på tok för sent när en väl har kommit dit, om inte det känslomässiga beroendet och rädslan redan hunnit bli alldeles för starkt då (så är det ju bevisligen; annars hade betydligt fler gått vid första slaget). Hursomhelst; sjukt intressant läsning som ger en väldigt ärlig beskrivning av vad det innebär för känslolivet att vara i en misshandelsrelation.