Funderade lite mer på det här med kommentaren på Bloggkommentatorernas inlägg om Tyra och har tänkt att det kanske har att göra med någon slags missunnsamhet. Jag tänker att om man har kämpat sig ur psykisk ohälsa utan att klaga, kanske för att man tänkt att det är sånt man liksom inte pratar om, så kan det sticka ganska mycket i ögonen när man ser att andra kommer ut med sina problem och får en massa kärlek och sympati istället för förebråelser. Kanske önskar man att man hade kunnat göra så själv när man mådde dåligt? Jag tänker att det är den typen av missunnsamhet som kommer när man själv känner sig bitter över att man inte vågade göra vissa saker och att man då istället börjar se det som skamligt och fel att göra så, förstår ni hur jag menar?
Jag tycker i alla fall att det är sorgligt att människor som egentligen är de som borde känna mest sympati för de som är i dessa situationer istället hjälper till att upprätthålla stigman som finns kring det.
I alla fall, när jag skriver om detta kommer jag att tänka på ett inlägg hos Marielle som satt djupa spår hos mig som handlar om detta med att även om man genomlidit samma sak själv så kan man liksom inte återkalla känslan (jag citerar nu bara en liten bit, läs hela för språklig orgasm):
När jag stirrar på glober som rör sig ivrigt av smärta kan jag inte säga ”Jag förstår hur det känns”, ty den lögnen vore tjock & den skulle blotta oförstånd så mycket, mycket mer än empati. För jag vet inte. & jag förstår inte. Men jag hyser en intellektuell förståelse baserat på kategoriseringen av den känsla jag inte längre kan uppbringa, för hur den än må skälva & såra & skaka om är jag trots okunskapen & emotionella oförståelsen medveten om en sak, den lilla men ändå stora sak som jag minns.. & det är att den är
outhärdlig.
Det är så starkt det här. Och jag tänker att kanske är det just detta det handlar om, det där att man liksom i efterhand inte kan förstå ens vad man själv gick igenom men att man invaggar sig i en ide om att man förstår, invaggar sig i en ide om att det var uthärdligt det sätt man hanterade sina egna känslor på och invaggar sig i en ide om att det ”bara” är att ta sig i den jävla kragen och sluta klaga. Och jag tänker att det kan vara därför personer som själv haft det svårt ibland kan kännas lite extra dömande mot andra som är i samma situation.
På ett sätt kan det vara lättare att vara förstående emot folk som över huvud taget inte delar ens erfarenheter för då kan man liksom verkligen greppa detta att man inte förstår, däremot om man själv har varit i liknande situationer och hanterat dem annorlunda kan det vara lätt att tänka att ”sådär gjorde ju minsann inte jag inte” och därmed anse sig har något att säga till om utan att fundera på det lilla faktum att alla människor är olika och man hanterar motgångar och till och med strikta diagnostiserade tillstånd helt och hållet annorlunda.
Till skillnad från till exempel mig då som aldrig har varit med om något liknande och liksom vet om det gott och väl. Jag vet att jag inte förstår, inte känslomässigt i alla fall. Den insikten gör mig vaccinerad från alla tankar i stil med att jag skulle ha hanterat det annorlunda. Sedan finns det såklart även den typen av stolpskott som inte har varit med om något närliggande men ändå ska komma och påstå att de fattar vad det handlar om men dte är ändå intressant detta, hur liknande erfarenheter kan späda på oförståelsen.