Etikett: tyra

När likhet leder till oförståelse.

Funderade lite mer på det här med kommentaren på Bloggkommentatorernas inlägg om Tyra och har tänkt att det kanske har att göra med någon slags missunnsamhet. Jag tänker att om man har kämpat sig ur psykisk ohälsa utan att klaga, kanske för att man tänkt att det är sånt man liksom inte pratar om, så kan det sticka ganska mycket i ögonen när man ser att andra kommer ut med sina problem och får en massa kärlek och sympati istället för förebråelser. Kanske önskar man att man hade kunnat göra så själv när man mådde dåligt? Jag tänker att det är den typen av missunnsamhet som kommer när man själv känner sig bitter över att man inte vågade göra vissa saker och att man då istället börjar se det som skamligt och fel att göra så, förstår ni hur jag menar?

Jag tycker i alla fall att det är sorgligt att människor som egentligen är de som borde känna mest sympati för de som är i dessa situationer istället hjälper till att upprätthålla stigman som finns kring det.

I alla fall, när jag skriver om detta kommer jag att tänka på ett inlägg hos Marielle som satt djupa spår hos mig som handlar om detta med att även om man genomlidit samma sak själv så kan man liksom inte återkalla känslan (jag citerar nu bara en liten bit, läs hela för språklig orgasm):

När jag stirrar på glober som rör sig ivrigt av smärta kan jag inte säga ”Jag förstår hur det känns”, ty den lögnen vore tjock & den skulle blotta oförstånd så mycket, mycket mer än empati. För jag vet inte. & jag förstår inte. Men jag hyser en intellektuell förståelse baserat på kategoriseringen av den känsla jag inte längre kan uppbringa, för hur den än må skälva & såra & skaka om är jag trots okunskapen & emotionella oförståelsen medveten om en sak, den lilla men ändå stora sak som jag minns.. & det är att den är

outhärdlig.

Det är så starkt det här. Och jag tänker att kanske är det just detta det handlar om, det där att man liksom i efterhand inte kan förstå ens vad man själv gick igenom men att man invaggar sig i en ide om att man förstår, invaggar sig i en ide om att det var uthärdligt det sätt man hanterade sina egna känslor på och invaggar sig i en ide om att det ”bara” är att ta sig i den jävla kragen och sluta klaga. Och jag tänker att det kan vara därför personer som själv haft det svårt ibland kan kännas lite extra dömande mot andra som är i samma situation.

På ett sätt kan det vara lättare att vara förstående emot folk som över huvud taget inte delar ens erfarenheter för då kan man liksom verkligen greppa detta att man inte förstår, däremot om man själv har varit i liknande situationer och hanterat dem annorlunda kan det vara lätt att tänka att ”sådär gjorde ju minsann inte jag inte” och därmed anse sig har något att säga till om utan att fundera på det lilla faktum att alla människor är olika och man hanterar motgångar och till och med strikta diagnostiserade tillstånd helt och hållet annorlunda.

Till skillnad från till exempel mig då som aldrig har varit med om något liknande och liksom vet om det gott och väl. Jag vet att jag inte förstår, inte känslomässigt i alla fall. Den insikten gör mig vaccinerad från alla tankar i stil med att jag skulle ha hanterat det annorlunda. Sedan finns det såklart även den typen av stolpskott som inte har varit med om något närliggande men ändå ska komma och påstå att de fattar vad det handlar om men dte är ändå intressant detta, hur liknande erfarenheter kan späda på oförståelsen.

Varför inte bara acceptera att folk gör olika.

Läste igenom kommentarsfältet på Bloggkommentatorernas inlägg om Tyra igen lite såhär i efterhand och hittade följande:

Tycker överlag att det ska skyltas så jäkla mycket med ”dåligt mående” nuförtiden. Har själv haft diagnosen boRderline med djupa depressioner, upprepade suicidalförsök och ätstörningar i nästan 15 år av mitt liv (är frisk sen 7 år) men inte sjutton var det något jag gick ut och berättade för kreti och pleti eller ens beklagade mig över . Fan heller, jag gick i enskild terapi, gruppterapi, träffade psykologer och psykiatriker, fick höga doser psykoframaka samtidigt som jag kämpade mig igenom universitet och mina första jobb. Jag gjorde allt för att ta mig ur min sjukdom och jag lyckades men inte fan gnällde jag på någon jävla blogg som Tyra gör typ varannan dag. Livet är hårt ibland, acceptera det och ta tag i dig själv.

Alltid alltid när det är någon som mår dåligt och snackar om det så kommer det någon jävel och ba: ”jaaaag har minsann också mått dåligt och då hanterade jag inte alls det på det där dåliga dåliga viset som den här personen gör” och varje gång så känner jag bara för att gräva ner mig i ett jävla hål i marken.

Förutom den otroligt tröttsamheten i att andra, oavsett om de har egen erfarenhet av psykisk ohälsa eller ej, ska komma och ha åsikter om hur någon annan hanterar just sin inre strid så kan jag verkligen känna att den som har personlig erfarenhet av att må dåligt borde vara en aning mer ödmjuk inför andra som gör det. Varför är vissa som har erfarenhet av att må dåligt så otroligt pigga på att läxa upp andra som av olika skäl gör det på ”fel” sätt? Varför kan folk inte bara acceptera att andra människor inte hanterar saker såsom man själv gjorde och sluta whina? Fattar inte varför det ska vara så svårt.

Men det sorgligaste och på ett sätt det roliga i denna kommentar är att personen som skrivit den själv känner sig tvungen att skryta med att hon minsann har mått jättedåligt, hon har gjort en massa suicidalförsök och så vidare men INTE SKYLTADE HON MED ATT HON MÅDDE KASST FÖR DET! Nej, hon bet ihop såsom sig bör. Men nu pallade hon uppenbarligen inte bita ihop längre utan var tvungen att berätta om att hon minsann också hade det hemskt.

Om man nu inte tycker att man ska skylta om hur dåligt man mår ska man väl också hålla käft om sitt eget även om det ligger bakom en i tiden? Eller?

Klart man ska skriva om psykisk ohälsa.

Bloggkommentatorerna har skrivit om att Tyra mår dåligt, vilket hon gör med jämna mellanrum. En av kommentarerna på inlägget lyder såhär:

Men jag förstår verkligen inte hur någon kan tänka sig att göra affärer med henne. Jag jobbar inom finans och hon låter inte som en drömklient, direkt. Jag undrar ibland hur hon tänker när hennes blogg är så förknippad med hennes varumärke.

Ja gud vad hemskt att man delar med sig också av sitt inre som offentlig person! Hur ska ett företag någonsin kunna samarbeta med en person som mår dåligt ibland?

Det kan väl säkert stämma att vissa blir avskräckta av att en person berättar om sitt svajiga känsloliv men jag kan bli så jävla trött på denna ”berätta inte om det”-attityd som så många har. Man ska inte till exempel ta tag i sitt välmående, man ska bara inte berätta om att man inte mår bra ty sådant kan ju sabba ens personliga varumärke.

Jag orkar inte att man ska gå omkring och lägga band på sig själv och hålla käft om vad som pågår i ens liv bara för att något företag eller framtida arbetsgivare eventuellt kan tycka att det är ”avskräckande”. Människor är sådana: vi mår dåligt ibland och bra ibland, vi har dagar där allt bara känns skit och man vill lägga sig under en filt och dö.Men allt detta ska tryckas bort och skambeläggas och det är inte bara dåligmåendet som är belagt med skam utan även själva det faktum att du talar om det, det faktum att du inte skäms över det ska också föranleda skam.

Jag tycker det är skitbra att Tyra vågar skriva om att hon mår dåligt, speciellt eftersom hon verkligen är en sån person som entreprenörsgenerationen ser upp till. Man kan lätt få intrycket av att dessa unga affärskvinnor går omkring i en rosaskimrande värld och aldrig mår dåligt och jag tycker att det är bra att det intrycket bryts. Jag tycker att det är fantastiskt att Tyra vågar vara öppen med att hon går i terapi och att hon har svackor.

Att människor mår dåligt förekommer överallt i samhället även om bilden av psykisk ohälsa begränsar sig ganska mycket till människor som på olika sätt misslyckats i livet, typ folk som snackar med sig själva på bussen, socialbidragstagare och så vidare. Jag tycker att det är relevant att den bilden nyanseras och folk förstår att man faktiskt kan må dåligt även om man har ett ”bra” liv.

Att man sedan skulle hålla käft om sitt själsliv bara för att man ska vara attraktiv för företag eller arbetsköpare ser jag bara som en pervers förlängning av att människor i allt högre grad säljer sig själva och inte bara de tjänster eller den arbetskraft de kan erbjuda. Tyra har ju uppenbarligen inte låtit sin psykiska ohälsa hindra henne från att bygga upp ett väldigt framgångsrikt företag så man kan väl ändå någonstans anta att hon är värd att göra affärer med och det får väl ändå anses som stort för en person som periodvis mår så dåligt som hon gör.

Kontextlöst skatteklagande.

Detta var himla fånigt av Tyra tycker jag. Visst kan man ha en diskussion kring skatter och avgifter kring att starta företag, men att bara helt utan kontext visa upp den exakta summan man ska betala i arbetsgivaravgifter och använda det som något slags argument för skatteflykt är så populistiskt. Folk kollar på Tyras papper och tycker: ”det där är ju skitmycket pengar! Typ 1000 tröjor från h&m” utan att ha någon ide om hur mycket pengar Tyras företag omsätter eller hur många anställda hon har.

Till saken vill jag även tillägga att Tyra har utnyttjat skattepengar ganska friskt när hon har haft praktikanter vars lön ju betalas av arbetsförmedlingen, något jag skrev om här.

Alla ogillar väl en skrytmåns?

Det vanligaste missförståndet kring jantelagen är att det skulle vara samma sak att erkänna de saker man är bra på och att skryta. Jag har absolut ingenting emot folk med gott självförtroende men det är fan skittrist med folk som skryter. Lika tröttsamt som det är men folk som ständigt ska klanka ner på sig själva, faktiskt. Det är väl inte heller något exklusivt svenskt att ogilla skryt, jag tror att få personer gör det.

Jag tycker att både skryt och nedklankande avslöjar ett dåligt självförtroende, för om man visste att man var bra, varför skulle man behöva säga det till folk precis hela tiden?

Och det är en helt annan sak när vi snackar löneförhandlingar eller något sådant, när det ligger i motpartens intresse att du inte kräver bra kompensation för sina prestationer. Då får ni gärna pusha på hur mycket som helst. Men kanske inte när man bara tar en fika med en kompis.

Jantelagskrossandets baksidor.

Inom bloggvärlden är ju ”krossa jantelags”-människorna den största rörelsen. Man ska ständigt framhäva sig själv och berätta för hela världen vad man är bra på. Typ som Tyra ska göra här i sitt nya blogglyft:

Jag vill bara vara denna starka inspirerande powerwomen som jag är, inte någon flamsig snygg tjej som är rolig att kolla på. Jag vill även sluta tänka igenom allt jag skriver för att jag är rädd att trampa någon på tårna eller provocera någon.

Jag tycker inte att folk ska gå omkring och vara missnöjda med sig själva men jag kan bli så jävla trött på det här ständiga självförhärligandet, det för nämligen en jävligt oönskad effekt; folk ser sig som perfekta även när det kommer till åsikter och diskussioner.

Nära Tyra säger att hon inte vill tänka på vem hon trampar på tårna, vad menar hon då? Det finns en massa människor som är brutalt lättstötta och jag anser inte heller att man ska förändra sitt innehåll efter det, men många bloggare blandar ihop den här orimliga kritiken med relevant kritik. De låter allt ”rinna av” dem, utan att ägna det en tanke. För de är så vana vid att alltid tänka att de har rätt och att de ”inte ska ta skit”.

Men det finns kritik som man ska ta till sig. När DennisM får kritik för det han skriver om Islam så borde han ta den till sig, när Mogi får kritik för hennes fördomar mot Ullaredsmänniskor eller invandrare borde hon ta den till sig. Och Tyra borde ta till sig när hon får kritik för att hon skriver skit om människor och företag som hon jobbar med.

Jag blir så trött på den här ”ta ingen skit”-grejen som har utvecklats till något slags maraton i självförhärligande och världsfrånvändhet. Om man skriver om sitt liv på nätet måste man ha integritet med man måste också kunna ta kritik, för ens blogg eller twitter är faktiskt en förlängning av sig själv. Man kan inte säga att man ”spelar en roll” som saknar förankring i ens verkliga jag, för det är fortfarande man själv som skriver det man gör. Man har ett ansvar.

Den som fläker ut sina åsikter på nätet får räkna med att folk säger emot. Jag tycker såklart inte att det ska vara lag på det men om man får rimlig kritik så bör man ta den till sig och föra en öppen debatt på bloggen, precis som i verkliga livet. Inte bara vifta bort det. Det är en fråga om intellektuell hederlighet, något som de flesta bloggare tyvärr saknar eftersom de är så upptagna med att framhäva sig själva.

Alla rörelser måste bemötas, hur dumma de än är.

När man som jag går i taket över människor som Blondinbella och Tyra så får man ofta höra att man inte ska bry sig eftersom de ändå är så intellektuellt begränsade och inte borde tillmätas något större värde i den offentliga debatten.

På sätt och vis kan jag väl hålla med, i vissa fall så är det verkligen en legitim åsikt. Jag brukar till exempel inte uppröra mig över hertiginnan trots att hon är helt infantil och jag skulle tycka att den som gjorde det slösade sin tid.

Men Blondinbella är, hur mycket man än önskar motsatsen, en förebild för många ”unga tjejer”. Hon säger något om vår tid. Jag tror inte att lösningen är att tiga ihjäl henne, dels för att det kommer finnas så många som talar om henne ändå, dels för att de idéer hon representerar lever även om just hennes utrymme skulle bli kringskuret.

Jag tror att man måste bemöta alla rörelser på allvar, hur infantila de än är. För om man inte gör det så skapar man ett intellektuellt utrymme för dessa rörelser, där de slipper stöta på motstånd. Därför tänker jag fortsätta gå i taket över människor som är så uppenbart dumma i huvudet, helt enkelt för att det inte är så uppenbart för alla.

Egoboostandets baksida.

Tyra är fan bäst. Hon tipsar läsarna om att handlingar leder till konsekvenser och att man bör tänka på vad man gör och vad man säger. Och folk ba: gu va vis du är!

Alla bloggerskor på topplistan har ju typ 14 år gamla fans som tycker att allt de kläcker ur sig är guld och gröna skogar. Alla banala insikter det är självklart att man kommit till vid den åldern tas emot som livsvisdomar. Jag tänker mig hur de sitter och gottar sig åt hur jävla insiktsfulla dem är. Snacka om egoboost!

Vad tråkigt om vi får ett debattklimat som präglas av det här (vilket jag inte ser som en orimlighet) där alla bara framför åsikter som att ”man ska vara snäll” och ”det är dumt att vara rasist” och ser det som värdefulla insikter bara för att vi lever i en konstig kultur där folk praktisk taget dyrkar Tyra, Kenza, Blondinbella och Foki.

Alla dessa hoppbilder.

En sak som är så jävla tråkig när typiska ”bloggare” är på semester: alla dessa hoppbilder.

Det vill säga bilder som är tagna på någon mitt i ett hopp, alltid med ett hurtigt leende på läpparna. Så himla trist. De flesta kan inte ens hålla kameran rakt.

Annan nästan lika tråkig grej: ”sexiga” bilder på ens profil i solnedgången. Så himla tacky.

Den snälla, fina och präktiga brudbloggsmaffian borde ta och sluta moralisera.

Jag tror det var i näst sista avsnittet av toppbloggarna (fruktansvärt dålig och hemskt producerad serie som jag inte fattar att jag ägnade tid åt) som Ana Gina frågades om Jackie och Kissie, och vad hon tyckte om dem som bloggare. Hon sa att de användes sig av så kallad ”dålig bloggning” vilket i princip är att vara elak mot folk och… ja. Ni vet ju varför alla hatar Kissie.

Några dagar senare lade hon upp det här inlägget som är menat att vara nån slags ironisering över att Kissie och hennes brorsa båda har tatuerat in rosetter (kissie i nacken och hennes bror på smalbenet). Då undrar jag bara: är inte detta ”dålig bloggning”. Det är ju ett uppenbart försök att göra sig lustig på Kissies bekostnad, att ironisera över vad som verkar vara det enda fina i Kissies liv, det vill säga hennes relation men sin bror. Det är inte ens gjort med nån mer utpräglad diskretion eller ”förfining” än vad Kissies påfund brukar vara.

Alla klagar på att Kissie är elak och ja, det är hon. Hon är fett taskig. Men jag tycker det är så himla konstigt att vissa bloggare minsann får vara hur elaka de vill mot henne utan att få skit. Det löjligaste är när de ba: ”alltså, jag vill egentligen inte bråka men jag tycker Kissie är fett ful och omogen som skriver elaka saker, själv är jag så mogen att jag kommer av att bara tänka på mig själv”. Om man gör anspråk på att vara den mognare parten i detta så borde man väl om något bara skita i? Eller? Bland det töntigaste man kan göra i mina ögon är att påstå att man inte bryr sig och sedan skriva massa om det ändå.

I mina ögon är det väldigt uppenbart att det är väldigt väldigt synd om Kissie. Hon har målat in sig i ett hörn, retuscherat sina bilder till den grad att hon inte kan visa sig offentligt, skrivit så mycket skit att hon omöjligt kan ta tillbaks med hedern i behåll. Förvisso ställer jag mig inte för att man ska skita i att ge folk rättmätig behandling för att det råkar vara synd om dem men jag tycker inte att snälla bloggmaffian bestående av Blondinbella, Tyra, Kenza och Ana Gina ska komma och moralisera kring Kissies beteende när de kan slänga ur sig jävligt grova saker själva, om än i en lite gulligare förpackning. Dessutom är det lätt att sparka på den som ligger ner.

Framförallt borde de skaffa sig insikt om följande: de slår inte ur underläge! Kissie är INTE den coola tjejen i klassen som alla killar ville knulla och alla tjejer ville vara kompis med, Kissie är en lantis som försöker hävda sig genom att vara elak för hon tror att man ska göra så, men hon missar helt att för att det ska gå hem så måste alla elakheter levereras med ett stort mått av lismande. Kissie är tjejen som kommer ny i klassen från nån jävla håla och försöker hävda sig, men inte fattar hur det sociala spelet ska skötas. Kenza, Tyra, Blondinbella, Foki och Ana Gina är däremot de snygga, tuffa tjejerna med ”självdistans”, de skulle aldrig vara öppet elaka för de vet att ”fina flickor” inte gör så. Det behövs förresten inte för det är redan så uppenbart vem som får vara med och leka och vem som bara får stå och titta på.