Funderade lite mer på det här med kommentaren på Bloggkommentatorernas inlägg om Tyra och har tänkt att det kanske har att göra med någon slags missunnsamhet. Jag tänker att om man har kämpat sig ur psykisk ohälsa utan att klaga, kanske för att man tänkt att det är sånt man liksom inte pratar om, så kan det sticka ganska mycket i ögonen när man ser att andra kommer ut med sina problem och får en massa kärlek och sympati istället för förebråelser. Kanske önskar man att man hade kunnat göra så själv när man mådde dåligt? Jag tänker att det är den typen av missunnsamhet som kommer när man själv känner sig bitter över att man inte vågade göra vissa saker och att man då istället börjar se det som skamligt och fel att göra så, förstår ni hur jag menar?
Jag tycker i alla fall att det är sorgligt att människor som egentligen är de som borde känna mest sympati för de som är i dessa situationer istället hjälper till att upprätthålla stigman som finns kring det.
I alla fall, när jag skriver om detta kommer jag att tänka på ett inlägg hos Marielle som satt djupa spår hos mig som handlar om detta med att även om man genomlidit samma sak själv så kan man liksom inte återkalla känslan (jag citerar nu bara en liten bit, läs hela för språklig orgasm):
När jag stirrar på glober som rör sig ivrigt av smärta kan jag inte säga ”Jag förstår hur det känns”, ty den lögnen vore tjock & den skulle blotta oförstånd så mycket, mycket mer än empati. För jag vet inte. & jag förstår inte. Men jag hyser en intellektuell förståelse baserat på kategoriseringen av den känsla jag inte längre kan uppbringa, för hur den än må skälva & såra & skaka om är jag trots okunskapen & emotionella oförståelsen medveten om en sak, den lilla men ändå stora sak som jag minns.. & det är att den är
outhärdlig.
Det är så starkt det här. Och jag tänker att kanske är det just detta det handlar om, det där att man liksom i efterhand inte kan förstå ens vad man själv gick igenom men att man invaggar sig i en ide om att man förstår, invaggar sig i en ide om att det var uthärdligt det sätt man hanterade sina egna känslor på och invaggar sig i en ide om att det ”bara” är att ta sig i den jävla kragen och sluta klaga. Och jag tänker att det kan vara därför personer som själv haft det svårt ibland kan kännas lite extra dömande mot andra som är i samma situation.
På ett sätt kan det vara lättare att vara förstående emot folk som över huvud taget inte delar ens erfarenheter för då kan man liksom verkligen greppa detta att man inte förstår, däremot om man själv har varit i liknande situationer och hanterat dem annorlunda kan det vara lätt att tänka att ”sådär gjorde ju minsann inte jag inte” och därmed anse sig har något att säga till om utan att fundera på det lilla faktum att alla människor är olika och man hanterar motgångar och till och med strikta diagnostiserade tillstånd helt och hållet annorlunda.
Till skillnad från till exempel mig då som aldrig har varit med om något liknande och liksom vet om det gott och väl. Jag vet att jag inte förstår, inte känslomässigt i alla fall. Den insikten gör mig vaccinerad från alla tankar i stil med att jag skulle ha hanterat det annorlunda. Sedan finns det såklart även den typen av stolpskott som inte har varit med om något närliggande men ändå ska komma och påstå att de fattar vad det handlar om men dte är ändå intressant detta, hur liknande erfarenheter kan späda på oförståelsen.
Jag tror du är något på spåret här.
Jag har en ”tung” psykiatrisk diagnos och ibland kan jag riktigt känna att jag blir grön av missunsamhet/någon slags avund när människor som mår ”lite” dåligt berättar om det och tänka ”men JAG då?”. Men jag försöker att komma bort från det tänkandet, och verkligen förstå att andra inte lider mindre för att de har det ”lättare” (precis som jag inte per automatik lider mindre än någon som har det värre än jag).
Vad jag menar är att det är en fullt förståelig tanke, men att man kanske ska hejda impulsen att vräka ur sig ”ta dig i kragen” och tänka efter istället: vad är det som provocerar mig med den här personens mående? Kanske jag själv inte fått bra stöd, fått kämpa ensam, höra att jag ska rycka upp mig, osv.
Dessutom är jag av den åsikten att alla psykiatriska problem är mer eller mindre stigmatiserade idag. Om en känd och beundrad person kan vara ärlig med att hen lider av psykisk ohälsa precis som ”vanligt folk” är det oftast en bra grej.
Men jeg synes ikke, det er det det handler om. Eller: det gælder også med omvendt fortegn. At folk i Tyras situation (ikke Tyra altså, men kategorien) af og til slet ikke anerkender, at andre også hårdt, men taler om sin egen smerte som om det var den eneste, der nogensinde har eksisteret.
Eksempel: jeg led for nogen år siden af generaliseret angst efter at være blevet seksuelt misbrugt, havde migræne 3 dage/ugen + diverse andre småproblemer. Min kusine derimod synes at hendes lejlighed til 3200 kr/mnd centralt i København og var vred på udlejeren + kommune. Hendes medfølelse med mig rakte til: ”det må være let at være dig”. Og alle andre i familien bare: ”det er så hårdt for din kusine!”. Og så er det sandt, at pludselig kunne jeg heller ikke have meget medfølelse med hende, for det er svært at have medfølelse for folk der kun ser sig selv.
Altså, der kan selvfølgelig være en mekanisme som den du beskriver. Men jeg tror fordømmelsen er rettet mere mod omgivelserne som ikke gav én selv medfølelse end mod den som i den aktuelle situation har det hårdt. Fordi man opfatter det som et signal om ”den her smerte er vigtigere end den du følte”. Og så gør man (ukonstruktivt) oprør mod dét.
Det tror jag absolut att det kan ligga något i också, och i dina situation så handlar det ju om att du känner att samma människor agerat annorlunda mot dig och din kusin. I detta fall är det dock mer en fråga om en generell ovilja att acceptera alla andras ”skyltande” med sitt lidande bara för att man själv gjort på ett visst sätt, Den här tjejen var ju inte relaterad till Tyra alls.
Du har ret, det er selvfølgelig ikke samme situation.
Jag tror att du är någonting på spåren, jag tror att det handlar mycket om att ”rättfärdiga” sitt eget handlande i den situation som man befann sig i då. Att det är rätt att hålla tyst om sitt lidande för att det var det som man själv gjorde, förmodligen för att man innerst inne inte är så himla säker på att man gjorde rätt.
Tycker att du skriver väldigt bra om människors attityder till psykisk ohälsa, här och i tidigare inlägg. Visst, alla som har problem med depressioner kanske inte alltid gör sitt ”bästa”, men det kan du omöjligt veta helt enkelt eftersom du inte är den personen. Hur som helst så hjälper det knappast att döma, det gör man så bra själv redan. Det kommer inte vara kommentarer av typen ”kom igen nu då”, ”men försök lite då”, ”det är väl bara att…” som gör att man tar sig ur skiten. För min del inte heller någon som ömkar och tycker synd om, det är det värsta jag vet (detta är ju så klart individuellt). För min del hjälper det att få prata av sig (i lagom dos så det inte blir ält-fest) och konkret hjälp med att komma igång med praktiska saker.