Ett minne spelas gång på gång upp i mitt huvud, ett minne av första gången en man jag hade en relation med övergav mig. Det var precis i början av vår relation och vi hade pratat om att vi skulle vara tillsammans en helg. Han hade lite saker att göra på dagen och sa att han skulle komma hem på kvällen. När han inte kom så ringde jag, varpå han sa att han hade bestämt sig för att gå ut på krogen, helt utan att bry sig om att informera mig om det. Han skulle komma hem senare. Jag väntade och till slut gick jag och la mig. När jag vaknade på morgonen var han inte där. Jag ringde och fick veta att han bestämt sig för att sova borta, utan att informera om det. Han lät liksom förvånad när jag ringde, som om vi inte hade något med varandra att göra. Även den dagen hade han saker att göra. Till slut bestämde jag mig för att strunta i honom och hänga med en vän istället.
Då hörde han av sig och var plötsligt jättepeppad på att hänga och ville följa med, helt utan att låtsas om sitt tidigare beteende. Det fick han, och han verkade liksom över huvud taget inte begripa vilken oerhörd förvirring hans beteende ledde till. Hur hans ombytlighet var jävligt jobbig för mig.
Efter att detta inträffade så pratade vi om det och han sa att ha förstod, men beteendet upprepades gång på gång efter det. Ständigt denna oförståelse för att jag hade ett behov av att få veta vad fan som pågick, att jag inte hade någon lust att ständigt vänta på att han skulle känna för att umgås. Hur han inte hade någon förmåga att förmedla vad han hade för behov och varför han gjorde som han gjorde, utan hur jag ständigt förväntades ha ”respekt” för hans humörsväxlingar utan att ha minsta lilla aning om vad fan det var som pågick och när saker skulle bli som vanligt igen. Samtidigt gjorde han oerhört mycket anspråk på mig när han väl var på humör.
Detta kan tyckas vara en liten grej, men det är ett oerhört smärtsamt minne. Det är smärtsamt för att det får mig att tänka på hur oerhört lite den här människan respekterade mig, inte ens nog för att kunna höra av sig om sina planer en kväll då vi hade bestämt att vi skulle umgås. Jag hade kunnat göra något annat, men istället väntade jag på honom för att vi hade sagt att vi skulle vara med varandra.
Vissa menar att en inte kan ”bestämma” över en människa och tvinga den att vara med en och att mitt behov av att få veta vad som pågick var ett uttryck för att vilja kontrollera. Men jag tycker verkligen inte att det är konstigt att vilja att en människa en har en relation med ska berätta vad det är som pågår inom denne. Smärtan ligger inte i att människor ibland behöver distans, utan i osäkerheten av att aldrig få veta vad fan det är som pågår. Smärtan ligger i att ständigt behöva anpassa sig efter den andra personens känslosvängar utan att veta vad det är som händer. Den ständiga osäkerheten som präglar hela samvaron.