Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Ett minne av osäkerhet.

Ett minne spelas gång på gång upp i mitt huvud, ett minne av första gången en man jag hade en relation med övergav mig. Det var precis i början av vår relation och vi hade pratat om att vi skulle vara tillsammans en helg. Han hade lite saker att göra på dagen och sa att han skulle komma hem på kvällen. När han inte kom så ringde jag, varpå han sa att han hade bestämt sig för att gå ut på krogen, helt utan att bry sig om att informera mig om det. Han skulle komma hem senare. Jag väntade och till slut gick jag och la mig. När jag vaknade på morgonen var han inte där. Jag ringde och fick veta att han bestämt sig för att sova borta, utan att informera om det. Han lät liksom förvånad när jag ringde, som om vi inte hade något med varandra att göra. Även den dagen hade han saker att göra. Till slut bestämde jag mig för att strunta i honom och hänga med en vän istället.

Då hörde han av sig och var plötsligt jättepeppad på att hänga och ville följa med, helt utan att låtsas om sitt tidigare beteende. Det fick han, och han verkade liksom över huvud taget inte begripa vilken oerhörd förvirring hans beteende ledde till. Hur hans ombytlighet var jävligt jobbig för mig.

Efter att detta inträffade så pratade vi om det och han sa att ha förstod, men beteendet upprepades gång på gång efter det. Ständigt denna oförståelse för att jag hade ett behov av att få veta vad fan som pågick, att jag inte hade någon lust att ständigt vänta på att han skulle känna för att umgås. Hur han inte hade någon förmåga att förmedla vad han hade för behov och varför han gjorde som han gjorde, utan hur jag ständigt förväntades ha ”respekt” för hans humörsväxlingar utan att ha minsta lilla aning om vad fan det var som pågick och när saker skulle bli som vanligt igen. Samtidigt gjorde han oerhört mycket anspråk på mig när han väl var på humör.

Detta kan tyckas vara en liten grej, men det är ett oerhört smärtsamt minne. Det är smärtsamt för att det får mig att tänka på hur oerhört lite den här människan respekterade mig, inte ens nog för att kunna höra av sig om sina planer en kväll då vi hade bestämt att vi skulle umgås. Jag hade kunnat göra något annat, men istället väntade jag på honom för att vi hade sagt att vi skulle vara med varandra.

Vissa menar att en inte kan ”bestämma” över en människa och tvinga den att vara med en och att mitt behov av att få veta vad som pågick var ett uttryck för att vilja kontrollera. Men jag tycker verkligen inte att det är konstigt att vilja att en människa en har en relation med ska berätta vad det är som pågår inom denne. Smärtan ligger inte i att människor ibland behöver distans, utan i osäkerheten av att aldrig få veta vad fan det är som pågår. Smärtan ligger i att ständigt behöva anpassa sig efter den andra personens känslosvängar utan att veta vad det är som händer. Den ständiga osäkerheten som präglar hela samvaron.

14 kommentarer till Ett minne av osäkerhet.

  • jaylazkar skriver:

    smärtsamt att läsa för jag identifierar så mycket. just med det där med män som tycker att en ”kontrollerar dem” men det enda en vill veta är vadfan de håller på med. deras oförmåga att kommunicera driver en till smärta och vansinne, hatar det. det handlar ju, som du skriver, inte om att ”distans är dåligt” utan snarare att en (männen!!!) ska kommunicera att ”nu vill jag ha distans”. tror kanske att dessa män i allmänhet har en oförmåga att själva förstå vad som pågår i dem och därför ännu större oförmåga att kommunicera det till sin närmaste omgivning. det är så jävla ego av dem att tro att deras liv och handlingar inte påverkar dem runtomkring.

  • Bea Kroko skriver:

    Usch, så otroligt ledsamt att läsa. Och att det är den som inte bör få ansvaret för hur fel det är som faktiskt får det av andra. Har själv varit med om en sådan strulperson när jag var ung. Inte höra av sig när en har bestämt att träffas och helt glömma bort att en annan har ett eget liv och lever inte för att vänta på att han ska vilja ses. Har stora problem med situationer då det är så tydligt att det är en person som försöker vara den som bestämmer allt och vägrar att ta på mig skuldkänslor eller känna mig knepig som ställer (egentligen basic) krav på att bli respekterad. Otroligt skevt och som kvinna ska en enligt andra vara så förstående och flexibel, annars är en kontrollerande.

  • Ylva skriver:

    Jag baxnar. Oerhört respektlöst. Har man bestämt ett möte, oavsett om det är med privat eller arbetsrelaterat så dyker man upp enligt överenskommelse eller hör av sig! Man gör sitt bästa för att komma i tid, kör det ihop sig hör man av sig. Får man förhinder hör man av sig. Så snart som möjligt. Jag trodde det var vanligt folkvett, men tydligen inte. Hoppas du inte behöver ha sådan typer i din närhet längre.

    • Fanny skriver:

      Vi hade liksom inte bestämt ngn tid, så då tyckte väl hen inte att det fanns ngn överenskommelse.

      • Ylva skriver:

        Hen tyckte kanske det. Jag har ju bara hört din version, men tycker ändå att det verkar helt orimligt att inte höra av sig. T.ex. ”Vi ses i kväll” har undermeningen ”jag dyker upp på den gemensamma aktiviteten i kväll”. Men det går ju alltid att säga att man inte bestämt något.

  • Mella skriver:

    Usch, vad jag känner igen mig. Och hur dessa män på något jävla sätt lyckas få en att känna det som att det är ens eget fel, och hävda att man är ”kontrollerande”. Jag hänger mycket på diskussionsforum och ibland startar kvinnor trådar om sånt här. De beskriver att de exempelvis att deras kille är bortrest men att de har bestämt att de ska höras på telefon, men att han plötsligt inte går att få tag i, så hon har ringt några gånger och skickat något sms och frågat var han är. Och alla svar är typ ”men guuud, du kväver ju honom! Stackars kille, vad du är pinsam och klängig”.

    Och jag blir så jävla förbannad, varför tycker män att de har något jävla frikort att bryta massa överenskommelser med kvinnor bara för att de ”känner för det”? Har man bestämt att man ska ses eller höras så ser man till att göra det. Och får man på något sätt förhinder så meddelar man det. Och glömmer man att meddela så spelar man inte oförstående när den andra efterlyser en, och man lägger verkligen inte skulden på den andra parten och hävdar att denne försöker kontrollera en. Min mamma ringer mig varje kväll, skulle hon en dag inte göra det skulle jag försöka nå henne och ta reda på varför. Innebär det att jag kontrollerar henne då?

  • Har haft fler förhållanden av samma typ än jag har lust att komma ihåg. Det handlar enbart om bristande respekt för den andra människan och har inget med något kontrollbehov från den utsatta att göra. Att vissa människor (män i det här fallet) försöker göra om ens osäkerhet och förvirring till något underligt personligt problem man har, är bara mer av samma respektlöshet.

  • Kom på en sak till. Jag har bara erfarenhet av män i romantiska relationer, men har även haft kvinnliga vänner som uppfört sig så här. Och då har det nästan alltid handlat om att killen de var tillsammans med äntligen fick tid för dem så de släppte allt de hade för händer och glömde bort att ringa och avboka med mig som satt där och väntade. Män har ofta en läskig kontroll över kvinnor, många gånger utan att kvinnorna förstår det själva. Och påpekar man det, vilket jag slutat med, tar de männen i försvar in absurdum.

  • Amra Hasanov skriver:

    Jag känner också igen mig. För mig så handlar det inte bara om att inte känna mig respekterad i relationen jag är i för stunden. För mig handlar det mer om tiden efteråt, smärtan som kommer av att faktiskt veta att jag gjorde våld på mig själv för en mans skull, en man som ändå inte respekterade mig. Det kan jag tycka är svårt att komma över eftersom jag mot min vilja börjar analysera mig själv och tänker att om jag bara inte varit så mesig så hade han inte behandlat mig så eller tankarna kring att han nog inte tyckte om mig trots allt. Han, han och han, s något sorts internaliserad dubbelbestraffning jag tvingas in i som jag hatar.

  • s skriver:

    Känner igen. Det djupt obehagliga är ju att tjejer redan från det de är små socialiseras in i den där rollen och lär sig att detta är helt normalt manligt beteende som en som tjej får vänja sig vid. Och att det är helt rimligt och förväntat att tjejen ska lägga massor av energi och tid på att tolka och dechiffrera vad killen vill/menar/önskar utan att han ens ska behöva formulera sin önskan för sig själv eller ännu mindre uttrycka den för henne i ord. Samtidigt som det cirkulerar myter i samhället om mäns ”raka kommunikation”….

  • Tira skriver:

    Känner också igen. Tre år var jag tillsammans med en kille som gång på gång valde sin träning och sina vänner över mig. Trots att vi var sambor så var det som att vi levde separata liv, och jag skäms så mycket över kontrollen jag lät honom ta över mig. Alla planer jag gjorde kunde ändras eller ställas in ifall han bestämde sig för att jag var värd hans tid. Tillslut gjorde jag inga planer, utan satt hemma och väntade med en städad lägenhet och maten klar. Enda sättet att få ett minimum av uppmärksamhet och umgänge var att helt anpassa mig till honom, vilket ’naturligtvis’ gjorde honom obekväm, ’för han ville inte kontrollera mig’. Eller hur.

  • Ayay skriver:

    Ja, igenkänning. Hur det beteendet kräver ens tid och kraft och hur man själv ska liksom komma på sätt att undvika att ”kväva” mannen, undvika att vara som en ”tjatig morsa” eller kontrollerande flickvän. Orkar inte. Det hemska i att inte få förståelse för hur hans beteende påverkar mig, att det ses som att det är JAG som har ett problem med att vara överkontrollerande. Hur skönt det är att umgås med personer som inte beter sig så.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv