Extremism. En grej som typ alla kan enas om i den liberala demokratins förlovande land är att det är hemskt med extremister. Det används generellt i synonym med någon svartklädd våldsverkare som kastar sten på polisen och förstör allt som är vackert och heligt.
Så vad betyder egentligen extremism? Egentligen har det ingen annan innebörd än att en är långt ifrån mitten. I ett politiskt klimat där fler och fler partier kryper mot mitten så blir såklart alltfler positioner extremistiska. I ett politiska klimat som kryper åt höger så blir såklart vänstern alltmer extremistisk. Idag ses det ju fan som extremism att vara emot vinster i välfärden eller att vilja höja skatterna, vad säger det om hur det politiska klimatet har förändrats de senaste åren?
Min poäng är alltså att det inte duger att motivera sitt ställningstagande till olika rörelser utifrån hur de står i förhållande till den politiska mitten eftersom denna mitt alltid förändras och att det inte finns något som säger att det skulle var den rimliga positionen att inneha. En måste gräva djupare i frågan och upptäcka argument som en kan använda emot dessa rörelser specifikt, inte bara avfärda allt som rör sig utanför ett visst spann som extremism.
Ett stort problem är att extremism så tydligt kopplas samman med att inte ”acceptera demokratins spelregler”. Alltså: alla som underkänner det system vi har idag som legitimt uppfattas som extremistiska. Det spelar ingen roll hur en vill att samhället ska se ut i slutänden och vilka ens argument för detta är, det handlar mer om vilka påverkanskanaler en väljer. De som inte tror på den representativa demokratin som system och därför väljer andra påverkanskanaler anses vara extremist oavsett. Detta är ett stort problem eftersom det absorberar all kritik mot det politiska systemet vi lever i idag. När en uttrycker en åsikt får en höra att en ska ”använda de påverkanskanaler som finns” och när en klagar på de påverkanskanaler som finns får en höra att en inte ”respekterar demokratin”. Nå, du kan ta din jävla demokrati och köra upp i röven.
Ett annat stort problem är att åsikter ofta bedöms efter hur extrema de är, alltså hur långt ifrån mitten de är, och inte efter deras egentliga innehåll. Ett bra exempel på detta är feminism och maskulinism. Vissa vill mena att dessa båda ståndpunkter är lika extrema eftersom de befinner sig lika långt ifrån den mittpunkt som personen vill betrakta som neutral: att kämpa för jämställdhet för båda könen. Vad personen inte tänker på är att verkligheten ser ut på ett visst sätt och i förhållande till detta utformar vi vår ideologi.
Det en måste se till när en bedömer feminismen respektive maskulinismen är inte vilket uttalat mål rörelserna har, vilket ju är samma, utan vilken verklighetsbeskrivning rörelserna grundar sina metoder på. Vilken är den mest rimliga tolkningen av världen som den ser ut? Att vi lever i ett patriarkat, ett matriarkat eller ett samhälle där kvinnor och män förtrycks lika mycket? Vad jag tycker i frågan borde vara ganska uppenbart. Min poäng är inte att ni ska ta ställning för detsamma som jag gör utan att en inte bara kan bedöma en rörelse utifrån dess uttalade målsättning utan utifrån dess verklighetsbeskrivning.
Vidare så finns det såklart ett stort problem i hur måttstocken väljs, vad som definieras som mitten är nämligen aldrig en neutral bedömning utan påverkas såklart av personens egna ställningstaganden. Det som uppfattas som ideologiskt neutralt tenderar att vara det som hamnar ganska nära ens egna åsikter, medan det mesta framstår som oneutralt för den som har en annan ideologisk skärva. Saker som kanske uppfattas som rena sakpåståenden av en uppfattas som ideologiskt trams av en annan. Ett skitbra exempel på detta är hur vi uppfattar olika påståenden om människans natur: en feminist uppfattar en biologists påståenden om att kvinnor är mer omhändertagande än män som något som är sprunget ur en patriarkal ideologi, medan biologisten såklart uppfattar det som neutral fakta på vilken hen sedan formar sin ideologi.
Nå, detta med feminism var mest ett pedagogiskt exempel för att tydligt förklara min poäng. Ett annat fenomen som är mycket vanligare och minst lika illa är när människor klumpar ihop höger- och vänsterextremism i samma fack utan att blinka. Högern och vänstern är enligt dessa personer samma skrot och korn, bara det att de råkat välja olika ideologier. Ibland pekas det på att båda grupperna är beredda att ta till våld i vissa sammanhang eller inte ”respekterar demokratins spelregler” som det så vackert heter. Att de samhällen som de båda grupperna vill införa är varandras totala motsatser och att den ideologiska grunden är helt annorlunda spelar inte dessa kritiker någon roll.
Ibland tas intressant nog även förhållningssättet till den egna ideologin upp som bevis på att olika grupper är extremistiska. Något som ofta brukar tas upp är huruvida personen ser sin ideologi som ”den enda sanningen” och är ”villig att lyssna på andra” eller inte. Här brukar människor som tror på liberal demokrati köra med att de minsann vill att andra människors åsikter ska få komma fram, eftersom de är för rösträtt, yttrandefrihet och så vidare och så vidare. Faktum är dock att dessa personer är minst lika dogmatiska i fråga om sin ideologi, eftersom en bärande del i den är just själva formen för politiken, i det här fallet den liberala demokratin, eftersom de inte accepterar någon som är emot den. Formen för politiken är också en ideologisk fråga, eftersom det utgör själva grunden för hur beslut fattas i samhället.
Jag tycker såklart att en får vara för liberal demokrati om en vill men då ska en förstå att även detta är ideologi, på precis samma sätt som mitt ställningstagande emot den är det. Vad spelar det mig för roll att jag har tilldelats ett litet spelrum inom den parlamentariska demokratin, om jag inte tror på själva formen? Jag ser det helt enkelt inte som ett legitimt system för fattande av politiska beslut.
Den som vill övertyga mig om att dagens politiska styre är legitimt får nog göra sig lite mer besvär än att säga att folk faktiskt har röstat för det. Jag vill veta vad det är som gör systemet legitimt i grunden, vad är det som gör detta till det bästa sättet att fatta beslut på, oavsett vilket parti som råkar sitta vid makten? Systemet inrättades ju under ojämlika former, och dessa ojämlikheter lever fortfarande kvar, vad är det som gör att det trots detta är legitimt?
Och jaja, du kan väl avvisa mig som extremist om du vill men faktum kvarstår att det är en brutalt dålig grund att avfärda någons ideologi på. Och gör du det är du väl fan lika mycket extremist själv, bara det att din extremism råkar stämma överens med rådande samhälle.