Etikett: personal

Om service inom vårdyrken och känslomässig discplinering.

Många har frågat om jag tycker att mina tankar om service även gäller för vårdyrken. Jag vill först om främst förtydliga vad min kritik handlar om; kravet på diverse servicepersonal att vara ”trevlig” på ett sätt som inte ingår i den egentliga produkten. Detta är såklart en svår gränsdragning att göra, men om jag till exempel köper kaffe så köper jag utöver själva kaffet en tjänst, tjänsten att någon ska ta emot min beställning och utföra den. Detta är vad jag betalar extra för. Jag kan förvänta mig att få ett professionellt bemötande, alltså ett som inte är direkt otrevligt och som håller sig till saken. Vad jag inte kan (eller borde kunna) förvänta mig är: leenden, småprat, att cafépersonalen ska skratta åt mina skämt, besvara mina raggningsförsök eller vara väldigt snabb. Ändå är det detta som många idag menar med ”god service” eller ”gott bemötande”, de vill inte bara ha en tjänst utförd på ett professionellt sätt utan de vill också ha ”det lilla extra” som gör det hela till en ”trevlig” upplevelse. Detta är ganska ofta synonymt med att det vill att personalen ska kyssa deras fötter.

Nej, alla som nyttjar servicetjänster är inte såhär, men många är det. De ställer krav på personalen att vara ”serviceminded”, alltså klistra på leendet och verka som om de är så jävla glada att få gå kunden till mötes. Serviceminded är ju egentligen en personlig egenskap, att vara villig att underkasta sig någon annans vilja för att ge bra service. När en talar om att personal är serviceminded och inte så talar en ju om deras personligheter, annars hade en ju talat om själva de uppgifter de utför och hur. Men detta ”serviceminded” handlar ju främst om vilken personlighet de uppvisar, vilken vilja de visar att tillgodose kunden.

Jag tycker att samma sak gäller inom vårdyrken. Jag tycker till exempel inte att vårdpersonal ska behöva klistra på något leende när de utför sitt arbete, jag tycker inte heller de ska underkasta sig och visa sig villiga att tillmötesgå vilja hos de de vårdar hur som helst, utan ha bestämde arbetsuppgifter vilka de utför på ett professionellt sätt. Däremot så anser jag att själva grundarbetet inom vården är annorlunda och kräver andra saker. Vårdarbete kräver ju i högre grad att personen som tar del av det känner sig trygg och så vidare. Detta ska såklart vara en del av vårdpersonalens uppgifter, däremot att ge ett ”gott intryck” och liknande anser jag fortfarande ligger utanför det en rimligtvis kan avkräva av personal.

Det är alltid svårt att dra exakta gränser mellan vad som ingår i arbetet och vad som inte gör det. I vårt samhälle så är det tyvärr så att ett glatt humör och vilja att gå till mötes ofta ingår i personers arbetsuppgifter, mer eller mindre uttalat. Det är inte ovanligt att det ställs omfattande krav på personer inom serviceyrkens personligheter i platsannonser, de ska vara drivna, serviceminded, brinna för jobbet och så vidare. Det som sätts i fokus är inte själva arbetsuppgifterna eller hur kompetenta människorna som söker jobben är, utan istället hur villig den personen är att tillmötesgå såväl kunder som överordnade.

Jag tycker att det är absurt att den här typen av arbete som främst rör sig om vilka känslor en visar upp och vilka personlighetsdrag en har har blivit så utbrett. Människor tvingas inte bara sälja sin arbetskraft och sin kompetens, utan tvingas också sälja ut sina känslor och sin personlighet. Att detta har negativa effekter för privatlivet tycker jag inte är särskilt svårt att tänka sig; tänk dig själv den sociala utmattning som följer av att dagligen förställa sig för att visa upp känslor en inte har och för att tillgodose kundens alla behov och önskemål. Men problemen slutar inte där, den största faran i detta anser jag är hur en som arbetare ständigt måste bearbeta och förändra sin personlighet, hur en måste internalisera sin egen underordning och själv börja reproducera den genom att anta en viss personlighet och vissa känslostämningar. Detta försämrar kraftigt förutsättningarna för olika former av organiserad kamp, eftersom många utsätter sig själv för den hjärntvätt det kräver att nå upp till de personlighetsmässiga idealen för att vara en bra arbetare, och därmed effektivt tvättat bort den kritik och tvivel en eventuellt innan kände inför det hela. Det handlar om ett ständigt arbete på sig själv, en ständig känslo- och personlighetsmässig disciplinering.

”De får väl jobba som alla andra”.

För några dagar sedan delades den här artikeln i en facebookgrupp jag är medlem i. Det handlar om att länspolismästaren anser att personalen tar på tok för långa frukoststunder på arbetstid och att det nu ska upphöra. Själva åtgärden i sig vet jag inte tillräckligt mycket om för att kunna ha en åsikt, men i artikeln och kommentarerna kunde man skönja en attityd till arbete som jag tycker blir vanligare och vanligare nuförtiden, den här iden om att all tid man är på jobbet ska ägnas åt aktivt och mätbart arbete och att annat ska göras på obetald tid. Jag påpekade detta såhär:

Olika yrken ser ju olika ut och jag kan tänka mig att polisyrket innehåller en hel del väntan på att rycka ut, precis som brandmän. Jag kan även tänka mig att det är relevant för att yrkets sköts bra att en del av arbetsdagen går till vila/återhämtning för att de ska ha energi när de väl måste rycka ut. Om den tiden då ägnas åt att äta frulle så är det inte mig emot. Nu vet jag inget om arbetet på den här stationen så kan inte avgöra i det specifika fallet, men ville mest bara påpeka att alla yrken inte ser likadana ut och att olika regler måste gälla inom olika yrken.

Som svar på detta fick jag följande:

Klarar man inte av att jobba 8h/dag med 1h för lunch så kanske man ska dra ner på det och jobba halvtid – särskilt om man jobbar för mina skattepengar!

Rent statistiskt så förvånar det mig inte att en stor del av arbetstiden läggs på att äta frukost. Varför sitter de inte och utreder brott istället!?

Att dra till med att ”poliser ska utreda brott” och det gamla trötta ”mina skattepengar”-argumentet är såklart ett enkelt sätt att angripa det på. Man vill få det att framstå som om det bara är tid där polisen utreder brott som är relevant och värdefull.

Inom polisyrket så är det nog väldigt viktigt att man trivs på sig arbetsplats och är på bra humör. Jag är övertygad om att poliser som känner trygghet med arbetskamrater mår bättre och har lättare att diskutera arbetet, svårigheter man stöter på och så vidare. På det viset kan det vara oerhört värdefullt att få spendera tid med sina kollegor kravlöst. Det bygger upp kamratskap, tillit och en på det stora hela positiv stämning och kultur på företaget och sådant ska absolut inte underskattas!

Någon argumenterade emot mig genom att säga att ”ingen får betalt för sina raster”. Detta stämmer förvisso eftersom rasten är tid du är fri att göra precis vad du vill på, typ gå hem och slagga (om man hinner). Jag tror inte att det hade varit accepterat om poliserna hade gått hem under frukostpausen, inte heller om de stått ute och rökt hela tiden eller tagit en powerwalk. Faktum är dock att man på många arbetsplatser har schemalagd träning, gemensamma luncher och liknande helt enkelt för att man bryr sig om de anställdas fysiska och psykiska väl och ve. Det är absolut inget konstigt med det, det faller sig naturligt att ett seriöst företag bryr sig om sina anställda. I vissa yrkeskårer är detta extra viktigt och jag skulle se polisen som en sådan.

Jag vill förtydliga att jag inte vet hur det är i det aktuella fallet. Det kan säkert finnas anledning till att sätta stopp för de gemensamma frukostarna. Däremot blir jag trött på folk som uttalar sig om arbete utan att ha någon insikt eller erfarenhet. De flesta har en åsikt om vad arbete är, hur det ska skötas och så vidare men få har insikt i hur olika det kan te sig på olika arbetsplatser. För en person som själv inte arbetar inom polisen (eller arbetar alls) kan det säkert te sig konstigt att frukost kan göras och förtäras på arbetstid. Det är lätt att komma dragandes med att ”de ska arbeta som alla andra” utan att fundera på hur det skulle påverka arbetet om arbetstempot drogs upp.

Men de eviga löningen blir såklart att den som inte pallar får ”gå ner i arbetstid”. Detta sägs utan tanke på att det kan vara rimligt att ah ett visst hållbarhetsperspektiv i personalpolitiken i en bransch som polisen.