Livet är sjukt orättvist. Men hjälper det dig att fokusera på det? Du har saker som andra inte har.
Jag bara undrar hur vissa av er bittra människor tar er igenom livet när ni hela tiden har den inställningen till andras beslut och framgång. Jag skulle så gärna bara vilja samla alla er som skriver så, i ett rum och känna in den tunga stämningen. Jag vill veta hur det känns att vara så arg.
Tanken med detta är väl god. Det handlar väl om att peppa till framgång, om att sätta sig själv i första rummet och sluta jämföra sig. Det är bra grejer. Visst hjälper det knappast en att nå personlig framgång att sura över vad man inte har. Men det är just fokuset på personlig framgång som gör mig trött på hela den här entreprenörssvängen, hela den förbannade retoriken. Jag skiter väl i personlig framgång, klassresor och så vidare. Jag är intresserad av ett bättre samhälle för alla.
Det kanske inte hjälper dig personligen att kämpa mot orättvisor, men som kollektiv så är det ett väldigt effektivt sätt att lyfta. Det strängt taget bästa för ens personliga framgång är att försöka utnyttja alla samhällets dysfunktioner och orättvisor till sin fördel, men jag tror att de flesta drivs av mer än så. Man drivs inte av bitterhet inför sitt eget misslyckande utan inför ett samhälle som låter det ske.
Det där lama konstaterandet: livet är orättvist. Ja, det är det. Människor föds med olika egenskaper, familjer, utseenden och så vidare. Det är inget vi kan förändra. Men vi kan förändra samhället för att jämna ut detta. Och denna insikt och vilja gror ur medvetenheten om orättvisorna som existerar. Många måste sitta på sin röv och sura ett tag innan de gör slag i saken och gör något åt skiten, många måste först bli bittra över sin situation. Det är sådant gnäll om orättvisor som leder till insikter om samhällsbygget och hur det bör förändras.
Jag hade i allra högsta grad kunnat vända samhällets nackdelar till min fördel med tanke på min relativt privilegierade bakgrund samt det faktum att jag har gott läshuvud. Jag hade kunnat köra på i något slags egorace, skita i alla andra och bara bry mig om mitt eget personliga lyckande som individ. Men jag gör inte detta, ty jag tror verkligen på min ide om att samhällsförändring är nödvändig och att det är något jag som människa faktiskt är skyldig att kämpa för. Folk som bara konstaterar att ”livet är orättvist” och tycker att man själv, personligen, ska göra det bästa utifrån de skeva samhälleliga förutsättningar som finns har jag inte särskilt mycket till övers för.