Etikett: underbaraclara

Myten om utanförskapet.

UnderbaraClara har skrivit ett inlägg om hur dåligt hen tycker att det är med politik som utgår ifrån plånboken. Hen skriver:

Jag röstar inte på det jag tror är bäst bara för mig. Villaägare med bil som driver företag – det är inte ett representativt utsnitt av befolkningen. Som tänkande varelse måste jag ju kunna se på samhället utifrån och försöka se vad som är bäst för andra människor? Människor som kanske inte är nog många för att själva kunna påverka politiken med sina röster. Men som kan vara värda att ta hänsyn till ändå. Man kan rösta i solidaritet med fattiga och utförsäkrade.

Och det är ju fint och så, att inte bara tänka på sig själv.

Men, när en skriver såhär som UnderbaraClara gör, så bygger en på klyftan mellan vi och dem. En klyfta som moderaterna bygger stora delar av sin reklam på. Vi som är inne i värmen, i innanförskapet, som tjänar på den borgerliga politiken. Och så dem, de fattiga, invandrarna, de utförsäkrade, de som förlorar på borgarnas politik.

Sanningen är att även UnderbaraClara förlorar på borgarnas politik. Även hen förlorar på att välfärden rustas ned, för risken att hen kommer behöva den är mycket stor. Få människor har ekonomiska resurser för att själva kunna ersätta den välfärd som vi förlorar i och med den borgerliga politiken. På sikt kommer de extra hundralapparna i plånboken inte att betyda någonting, eftersom den typen av skattepolitik moderaterna för minskar löneutvecklingen. Resultatet: lika mycket, eller mindre, i plånboken och sämre välfärd.

Den här fina fina altruismen som så många trycker på har en bitter eftersmak, för den bygger på en idé om politiken som värlgörenhet. Om att en ska bry sig om andra för att en är snäll, inte för att ens eget öde är tätt förknippat med deras. Det är spklart fint att folk bryr sig om andra, men det är inte det som kommer övertyga folk om att börja rösta för progressiv välfärdspolitik. De allra flesta röstar på det alternativ de upplever sig tjäna på, och Alliansen har gjort ett oerhört bra jobb med att få många att uppleva att de ingår i den grupp som sägs tjäna på moderaternas politik, alltså de som får extra i plånboken. De har marknadsfört ”utanförskapet” som det stora problemet i samhället, som en grupp människor som är på förhand definierade och inte en grupp de allra flesta riskerar att hamna i om det vill sig illa.

UnderbaraClara spär på myten om att det finns en ”medelklass”, en ganska stor grupp människor som faktiskt tjänar på moderaternas politik, genom att mena att hen själv ingår i den. Och ja, så är kanske fallet nu, men moderaternas politik leder till att även UnderbaraClara tvingas in i en svår balansgång, ty den leder till att det inte finns lika mycket som kan fånga upp hen om hen faller. Även i UnderbaraClaras liv kommer det komma dagar då hen behöver nyttja det vi byggt upp tillsammans, och då handlar det inte längre om de som har det sämre än hen själv.

Det är viktigt att vara ödmjuk för att hur medelklass en än är, så är en inte oberoende av samhället. Jag tror att det är viktigt att inse att även om det går bra nu, så är risken att det kommer en dag då det inte gör det längre stor. En dag då du kommer att behöva andra. En dag då du kommer att behöva ett fungerande sjukförsäkringssystem där du slipper utsättas för förnedring, en vård där du får hjälp och så vidare.

Varför UnderbaraClara?

När jag skrev det här inlägget om att jag unnat mig att blocka ett par bloggar så undrades det vilka. En av de bloggarna jag valt att blockera är UnderbaraClara. Nu ska jag förklara varför.

Jag har absolut inget emot UnderbaraClara i den betydelsen att jag ogillar hen som person. Jag tycker att hen verkar ganska sympatisk. Det är inte heller så att det hen skriver provocerar mig i någon mening. Däremot får det mig att må dåligt att läsa hens blogg. Det är det där ständigt idealiserandet och romantiserandet, det perfekta, som får mig att bli galen. Ändå dras jag ständigt till det, och när det är så lättillgängligt så hamnar jag ofta där igen. Därför måste jag skapa spärrar så att jag inte ständigt slentrianmässigt återvänder.

Nu kan en såklart invända att UnderbaraClara minsann är en ”sund” förebild och så vidare. För det första är det såklart helt upp till mig att avgöra vad jag mår bra av och inte, vilket jag utgår från att ingen här ifrågasätter. Men sedan kan jag fråga mig hur ”sunt” det är med förebilder över huvud taget, i alla fall på det sättet som UnderbaraClara är en: livsstilistiskt. Oavsett som UnderbaraClara har ett mer hälsosamt och ”gott” liv än många andra ”förebilder” som figurerar i bloggosfären så mår jag fan mer dåligt av att läsa hens blogg än många andras. Anledningen tror jag mycket är att just den bloggen faktiskt beskriver lite av ett ideal för mig: att leva långsamt och naturnära, att få skriva och pyssla och så vidare. Till skillnad från till exempel Kissie som över huvud taget inte har en tillvaro jag avundas, och som jag därför kan läsa utan att det blir det minsta jobbigt på något känslomässigt plan. Det är bara intressant.

UnderbaraClara är lite som en tjejtidning för mig. Fullt av massa tips om hur man ska leva sitt liv. Och alltså, det är ju inte så att jag inte samtycker med att det verkar himla trevligt att typ livnära sig som hen gör, bo i ett vackert hus på landet, ha ett barn och så vidare. Jag skulle ju inte banga på det liksom. Det verkar trevligt och mysigt bra, så skulle jag också vilja ha det.

Men grejen är den att jag pallar inte fylla mitt huvud med sånt där längre. Jag orkar inte alla dessa ideal, oavsett om de är ”sunda” eller inte. Jag märker att det tär på mig något otroligt att exponera mig själv inför det där. Jag drömmer mig bort i livsstilismens värld istället för att göra något konstruktivt eller mer lustfyllt. Det slutar alltid med att jag mår dåligt, även om UnderbaraClara är en ”bra” förebild. Det spelar liksom ingen större roll om hen röker eller dricker eller inte, det som spelar roll är att jag går vilse i drömmarna.

Jag är ointresserad av att byta ut osunda ideal mot ”sunda”, jag vill göra mig fri från hela grejen med att ha något slags hägrande livsmål som jag strävar efter, en ultimat livsstil. Jag tror inte att det är något jag mår bra av, något som hjälper mig framåt eller ens något som är möjligt att uppnå. Det är bara den där vackra bilden, den där drömmen om ett liv som man kanske skulle kunna leva någon gång i framtiden. Vad ska den tjäna till?

Så ja, därför har jag blockat UnderbaraClara. För att jag gång på gång återvänder dit, förförs av den idealiserade bilden och funderar på varför inte jag har det så, vad jag ska göra för att komma dit. Jag orkar inte med det. Jag märker hur det passiviserar och fördummar mig. Hur det får mig att känna mig otillräcklig samtidigt som det för mitt fokus från det politiska i min situation och istället uppgå i menlöst drömmande om gulliga gardiner och krukväxter. Jag pallar inte med skiten, helt enkelt.

Videoblogg om Loreen.

Här har i en ny videoblogg! Den här gången han jag klippt betydligt mindre i filmen vilket leder till mindre hack men också till mer pauser. Säg vad ni tycker.

I början så uttalat jag mitt bloggnamn och tillika mellannamn ”Arsinoe” till den som vill veta. Dock att jag betonar i:et lite väl hårt men jaja.

Mer om det jag pratar om kan ni läsa hos UnderbaraClara, Lady Dahmer och Katta Kvack.

Personlig framgång i fokus.

UnderbaraClara skriver under rubriken Insikter om att man ska gräva där man står och vara tacksam för det man har istället för att vara avundsjuk och gnälla på andra.

Livet är sjukt orättvist. Men hjälper det dig att fokusera på det? Du har saker som andra inte har.

Och Blodinbella skriver i sin tur om Bittra människor och om att människor borde sluta vara arga och istället satsa på sig själva och bygga sin egen framgång.

Jag bara undrar hur vissa av er bittra människor tar er igenom livet när ni hela tiden har den inställningen till andras beslut och framgång. Jag skulle så gärna bara vilja samla alla er som skriver så, i ett rum och känna in den tunga stämningen. Jag vill veta hur det känns att vara så arg.

Tanken med detta är väl god. Det handlar väl om att peppa till framgång, om att sätta sig själv i första rummet och sluta jämföra sig. Det är bra grejer. Visst hjälper det knappast en att nå personlig framgång att sura över vad man inte har. Men det är just fokuset på personlig framgång som gör mig trött på hela den här entreprenörssvängen, hela den förbannade retoriken. Jag skiter väl i personlig framgång, klassresor och så vidare. Jag är intresserad av ett bättre samhälle för alla.

Det kanske inte hjälper dig personligen att kämpa mot orättvisor, men som kollektiv så är det ett väldigt effektivt sätt att lyfta. Det strängt taget bästa för ens personliga framgång är att försöka utnyttja alla samhällets dysfunktioner och orättvisor till sin fördel, men jag tror att de flesta drivs av mer än så. Man drivs inte av bitterhet inför sitt eget misslyckande utan inför ett samhälle som låter det ske.

Det där lama konstaterandet: livet är orättvist. Ja, det är det. Människor föds med olika egenskaper, familjer, utseenden och så vidare. Det är inget vi kan förändra. Men vi kan förändra samhället för att jämna ut detta. Och denna insikt och vilja gror ur medvetenheten om orättvisorna som existerar. Många måste sitta på sin röv och sura ett tag innan de gör slag i saken och gör något åt skiten, många måste först bli bittra över sin situation. Det är sådant gnäll om orättvisor som leder till insikter om samhällsbygget och hur det bör förändras.

Jag hade i allra högsta grad kunnat vända samhällets nackdelar till min fördel med tanke på min relativt privilegierade bakgrund samt det faktum att jag har gott läshuvud. Jag hade kunnat köra på i något slags egorace, skita i alla andra och bara bry mig om mitt eget personliga lyckande som individ. Men jag gör inte detta, ty jag tror verkligen på min ide om att samhällsförändring är nödvändig och att det är något jag som människa faktiskt är skyldig att kämpa för. Folk som bara konstaterar att ”livet är orättvist” och tycker att man själv, personligen, ska göra det bästa utifrån de skeva samhälleliga förutsättningar som finns har jag inte särskilt mycket till övers för.

Det är inte menat att diktera hela livet.

Fick en kommentar angående min feministskola, en invändning emot UnderbaraClara som jag hör ganska ofta.

Clara får ju betalt för att göra dessa husmorssysslor, eller bygger upp sitt varumärke genom att visa upp det i sin blogg. så det faktum att det inte hindrar hennes karriär att lägga all denna tid på detta (snarare *är* det ju hennes karriär) betyder inte att den allmänna trenden att pyssla hemma inte har andra konsekvenser för andra kvinnor som gör samma saker obetalt o ska kombinera detta med ”vanligt” lönearbete. på många sätt *är* det en kvinnofälla om man itne råkar tillhöra den extremt lilla minoriteten individer som tjänar pengar på livsstilsinlägg.

Jag kan på sätt och vis hålla med om detta, men samtidigt gäller ju det här för precis alla personer som lever på sitt specialintresse. Typ en person som jobbar som Pt och driver en träningsblogg, jobbar som kock och driver en matblogg eller jobbar som modeskribent/stylist och driver en modeblogg. Det är givetvis så att alla inte har tiden för att pyssla och baka lika mycket som Clara har, men det kan vara en inspiration till att göra det mer. För nog är det ändå så att de flesta har lite tid som de lägger på att till exempel se på Tv, sitta framför datorn eller liknande som de istället kan lägga på annat. Jag menar inte att det skulle vara en bättre prioritering att till exempel baka, däremot att det är en prioritering man kan göra om man vill.

Man kan ju även applicera precis samma argument på mig. Jag har sjukt mycket tid över eftersom jag jobbar som au-pair. Detta möjliggör att jag kan skriva flera långa inlägg om dagen. Jag skulle aldrig orka ha den uppdateringstakt och den nivå jag har nu om jag jobbade heltid, tyvärr. Kanske kommer jag även i framtiden att syssla med att skriva eller forska på saker jag skriver om. Jag uppmuntrar andra personer till att resonera och engagera sig i min blogg. Betyder detta att jag sprider ett omöjligt ideal? Jag tycker inte det i alla fall. Min blogg, liksom Claras, är inte menade att diktera precis hur andra ska leva. Det är menat att vara en inspiration. På samma sätt som du kan inspireras av någons klädstil utan att ha råd att köpa eller möjlighet att bära precis likadana kläder.

Vissa statusmarkörer är bättre än andra.

Jag tycker att ni ska läsa detta hos Oklarheten angående disponeringen av tid som klassfråga. Det är såklart en klassfråga på ett djupare plan än att vissa kan gå ner till halvtid och andra inte. Ur ett Marxistiskt perspektiv så är ju den tid som har lagts ner på att ta fram en produkt det som skänker varan mervärde och alltså en av de viktigaste tillgångar vi har.

Jag vill också påpeka att det är ett otroligt mycket bättre ideal ur ett samhällsperspektiv att folk vill jobba mindre och konsumera mer. Visst är det trist att vissa har möjligheten till det och andra inte, men i samhället idag så ser det alltid ut så att vissa har möjligheter som andra inte har. Då tycker jag att det är bättre att de som har möjligheter prioriterar att jobba mindre framföra att konsumera mer.

Dels för att en massa konsumtion är dålig för miljön men också för att den faktiskt leder till att kapitalismen växer sig starkare och mer pengar flyttas över till företag. Visst kan man konsumera utan att detta sker, men konsumtionssamhället som helhet har denna effekt på samhället. Jag tycker att det är mycket bättre att UnderbaraClara väljer att downshifta för att visa sin status (även om jag tror hon gör det av andra skäl också) än att hon skulle ha ett jättefint kök i rostfritt stål.

Det mest intressanta inlägget jag skrivit.

En grej jag tycker är lite rolig är att mitt absoluta besöksrekord någonsin, 5000 besök på en dag i förhållande till det vanliga 400-600, var när jag skrev om UnderbaraClaras eventuella svanktatribal och blev länkad av Bloggkommentatorerna. Andra gånger jag blivit länkad av Bk har jag fått kanske 2000 besök, så det säger ju en hel del om intresset i frågan.

En videoblogg ni bara måste se.

Herregud. Den här videobloggen av Sonja måste vara bland det absolut bästa jag sett i mitt liv. Den handlar om underbaraClara och hennes perfekta jävla liv, kort och gott. Och det är så fantastiskt roligt för man fattar verkligen den där känslan av irritation över perfekta människor och tillrättalagda ytor.

Fina citat: ”hon har en båt, men hon kan inte använda båten för hon har bakat så jävla mycket bröd” och ” för göra sin egen deodorant måste man gå ut i skogen och runka av en ren. Och det har hon gjort”.

Jag undrar om underbaraClara kommer svara på det här. Om hon har distans kommer hon kunna se humorn i det, tänker jag.

Jag vill också.

Lyssnar på sommar i p1 med UnderbaraClara. Det verkar lovande tycker jag, och kul att få höra vilken musik hon lyssnar på. Det är så skönt att man kan lyssna på nätet så man slipper passa tider.

Jag har verkligen alltid velat sommarprata. Så himla mysigt att bara få snacka om sig själv. Sen tänker jag på att jag bara skulle kokettera med mitt världsförakt alternativt ironisera över allt och det orkar man ju inte.

Skulle dessutom bara spela skrikopera. Vem orkar?

UnderbaraClara är fan bäst.

Jag älskar UnderbaraClara. Hon är himla tuff.

Jag antar att ingen här har missat att hon har fått barn. Hon vill såklart uppfostra barnet genusmedvetet, vilket inte förvånar någon. Men sättet hon gör det på är så bra! Hon struntade i att berätta barnets kön så länge det gick. Folk blev ju helt galna över detta, Alex Schulman anklagade hennes för att vara konstig. Men Clara stod på sig.

Just det här att inte veta vilket kön någon har är mycket förvirrande för de flesta. Det är inte så konstigt eftersom så mycket definieras efter kön, men ärligt talat så spelar det absolut ingen roll vilket kön ett spädbarn har. Även människor som är genusmedvetna feminister blir förvirrade av detta, vilket gör beslutet att inte tala om barnets kön väldigt provokativt. Jag tror att det Clara gjorde fick många att tänka till lite extra kring hur stor vikt vi egentligen sätter vid kön, torts att vi inte vill.

Nu har hon skrivit ett inlägg om barnkläder där hon visar upp en klänning. Helt naturligt skriver hon att hon gärna hade velat ha den själv, om hon varit mindre. Och folk blir galna: ”klänning på en pojke?”, ”tvinga inte på barnet kläder han inte vill ha” och så vidare. Men det som är så underbart med inlägget är att Clara skriver om klänningen till hennes son som om det vore det mest naturliga i världen. Inte ett ord om att ”killar också kan ha klänning”. Inte ett ord i förväg till sitt försvar, försvaret kommer sedan i kommentarsfältet. Och genom att inte på förhand gå ut och försvara sig visar hon det som alla egentligen borde signalera: att det borde ses som den mest självklara sak i världen att killar också kan ha klänning, det är inget man borde behöva lägga ut en brasklapp för.

Det är så genusfrågan borde tas: mindre analys och mer handling. Inte för att analysen är oviktig, det är den som ligger i grunden, men ibland analyserar folk nästan sönder frågan och gör onödigt stora poänger i att man uppfostrar sina barn genusmedvetet. Det är klart att en kille kan ha klänning, varför behöver man ens göra en grej av det? Det ska vara som det är i Claras blogg, otvunget och självklart, utan en massa krusiduller och förklaringar.

Den omdiskuterade klänningen.