Livet är sjukt orättvist. Men hjälper det dig att fokusera på det? Du har saker som andra inte har.
Jag bara undrar hur vissa av er bittra människor tar er igenom livet när ni hela tiden har den inställningen till andras beslut och framgång. Jag skulle så gärna bara vilja samla alla er som skriver så, i ett rum och känna in den tunga stämningen. Jag vill veta hur det känns att vara så arg.
Tanken med detta är väl god. Det handlar väl om att peppa till framgång, om att sätta sig själv i första rummet och sluta jämföra sig. Det är bra grejer. Visst hjälper det knappast en att nå personlig framgång att sura över vad man inte har. Men det är just fokuset på personlig framgång som gör mig trött på hela den här entreprenörssvängen, hela den förbannade retoriken. Jag skiter väl i personlig framgång, klassresor och så vidare. Jag är intresserad av ett bättre samhälle för alla.
Det kanske inte hjälper dig personligen att kämpa mot orättvisor, men som kollektiv så är det ett väldigt effektivt sätt att lyfta. Det strängt taget bästa för ens personliga framgång är att försöka utnyttja alla samhällets dysfunktioner och orättvisor till sin fördel, men jag tror att de flesta drivs av mer än så. Man drivs inte av bitterhet inför sitt eget misslyckande utan inför ett samhälle som låter det ske.
Det där lama konstaterandet: livet är orättvist. Ja, det är det. Människor föds med olika egenskaper, familjer, utseenden och så vidare. Det är inget vi kan förändra. Men vi kan förändra samhället för att jämna ut detta. Och denna insikt och vilja gror ur medvetenheten om orättvisorna som existerar. Många måste sitta på sin röv och sura ett tag innan de gör slag i saken och gör något åt skiten, många måste först bli bittra över sin situation. Det är sådant gnäll om orättvisor som leder till insikter om samhällsbygget och hur det bör förändras.
Jag hade i allra högsta grad kunnat vända samhällets nackdelar till min fördel med tanke på min relativt privilegierade bakgrund samt det faktum att jag har gott läshuvud. Jag hade kunnat köra på i något slags egorace, skita i alla andra och bara bry mig om mitt eget personliga lyckande som individ. Men jag gör inte detta, ty jag tror verkligen på min ide om att samhällsförändring är nödvändig och att det är något jag som människa faktiskt är skyldig att kämpa för. Folk som bara konstaterar att ”livet är orättvist” och tycker att man själv, personligen, ska göra det bästa utifrån de skeva samhälleliga förutsättningar som finns har jag inte särskilt mycket till övers för.
Tack för att du finns!
Men hverken Clara eller Bella har vel nogensinde påstået, at man bare skal acceptere, at livet er uretfærdigt og ikke kæmpe for et bedre samfund. Tværtimod.
Synes ikke, at det handler om fokus personlig fremgang – med mindre vi definerer psykisk sundhed som personlig fremgang, men det ville jeg personligt være skeptisk over for at gøre – men om perspektiv (som Clara siger, at være opmærksom på at man ikke er det eneste livet er uretfærdigt for). Andre ikke har noget forpligtelse over for dig og din samfundsvision til at blive ved med at have det dårligt og være bitter over de uretfærdigheder, de er blevet udsat for. Energien til at kæmpe for et bedre samfund behøver ikke at komme fra vrede.
Det finns väl flera sidor av detta. Jag kan också se nackdelar med att betrakta livet som något slags företaget Livet AB som blir som man förtjänar att få det. I synnerhet gäller detta hälsa och sjukdom. Jag möter många människor som drabbas av sjukdom och förvånas över att de inte fått gå fria, för de har ju ”skött sig”, eller ”levt sunt”, eller ”kolla på person X, han har minsann klarat sig fast han både är fet och röker”. Men här ÄR livet orättvist (även om det finns hälsoskillnader med socioekonomisk bas också). Man har aldrig några garantier för att man skall få vara frisk, hur bra man än sköter sig, och dö skall vi alla en dag. Detta verkar dock vara extremt svårt att förstå, och följaktligen läggs mycket skuld på den som blir sjuk (om detta gjordes i en religiös kontext skulle det kallas framgångsteologi) samt lider många som drabbas ”oförskyllt” onödigt mycket av sitt ältande av orättvisan i sitt öde. Här kan jag tycka att t.ex. Clara har en poäng – frågan är nog inte ”varför skall just jag drabbas” utan ”varför skulle jag INTE drabbas, det händer ju andra”.
Det finns ingen anledning att inte försöka bekämpa strukturella orättvisor, men man bör nog akta sig för att se allt som orsakat av strukturerna, eller av individen själv. Livet ÄR också orättvist på ett sätt som vi inte kan göra så mycket åt (många som dör hade förtjänat att få leva osv.), och jag tror att vi kan bespara oss en del lidande genom att acceptera detta.
Tack för att du outröttligt skriver genomtänkt och bra om olika samhällsfrågor.
Du höjer nivån på hela bloggsfören!
Jag håller på att dö inombords av all egofixering och personlig framgångsbullshit och konsumtionshysteri som kablas ut via blogg”entreprenööööööööörerna”.
Jag tror inte att man ska förväxla den stora kampen med den lilla och kanske var mitt inlägg otydligt formulerat. Jag är ju sjukt missnöjd med många saker i samhället, många orättvisor – det är därför jag återkommer till mina feministiska inlägg, inlägg om sex timmars arbetsdag osv. Man kan inte blunda för att saker som klass, etnicitet, kön är faktorer som avgör ens förutsättningar i livet. Men varje människa förtjänar också att veta att det finns saker man kan förändra, på ett rent personligt plan. ”Den lilla kampen”. Jag kan tex inte haka upp mig på att någon annan är bättre än mig på matte, för att de hade en pappa som var mattelärare. Tough luck – då får jag väl ägna mig åt något annat än matte här i livet. Eller bara lägga manken till extra hårt. Och på ett högre plan kan jag tex lobba för bättre matematikundervisning i skolan, mindre klasser, bättre lärare, mindre segregerade skolor osv. Men jag tror att det är två delvis skilda saker. Och för att orka bedriva kampen för det stora måste man mentalt kunna frigöra sig från det lilla. Alla stora feminister i historien är ju människor som sett förutsättningarna, sett verkligheten. Blivit förbannade och reagerat. Och sedan gjort något – trots att oddsen är emot dem. På så vis har de, genom att inte stirra sig blind på hinder i det lilla kunnat uträtta underverk i det stora.
Præcis hvad jeg tænker, bare bedre formuleret. Personligt er man nødt til at forholde sig til virkeligheden som den er, mens man politisk kan forholde sig til virkeligheden som den burde være.
Det är en legitim poäng, men jag tror att det sägs så ofta att det där andra: politiken etc, hamnar i skymundan.
Fast jag kan ärligt talat inte se varför man inte skall få se på förnöjsamhet i det lilla, d.v.s. att inte vara konstant missnöjd med saker i sitt privatliv som man har små utsikter att kunna ändra på, som en bra grej (vilket är vad Clara syftar på, uppfattar jag det som), eller för den delen uttrycka det så att andra hör. Det kan knappast vara något självändamål att ständigt jaga efter saker man inte kan få. Jag ser verkligen inte motsättningen mellan att försona sig med sina personliga förutsättningar och önska/träva efter/begära förändringar i samhället. Jag tror snarast att den som är alltför fokuserad på förmenta orättvisor i sitt privatliv har mindre kraft att lägga på att förändra strukturella orättvisor, eftersom så mycket energi går till att älta.
Jag håller med dig om att man inte skall använda ”livet är orättvist” som en ursäkt för att inte göra något för de som har det sämre än man själv, eller kämpa för att ändra sådant som är orätt, men jag tycker att du skapar en konflikt som inte finns när du drar upp just det här inlägget av Clara som exempel på entreprenörshets och brist på förståelse för att det finns saker i samhället som är skit. Men vi har antagligen läst det på väldigt olika sätt.
Jag tycker det läggs för mycket fokus på att uppnå och t.o.m. dokumentera det ultimata privatlivet och den personlig lyckan. Jag vill inte leva i någon jäkla reklamfilm för mitt eget liv.