Fan va jag stör mig på Ronnie Sandahls krönika om Anja Pärson, som när hon kom ut som homosexuell också sa att hon inte ville vara en företrädare för hela Pride-rörelsen. Han tycker att hon liksom måste betala tillbaka någon slags skuld till Pride-rörelsen nu när hon kommit ut, eftersom det är denna rörelse som gett henne möjligheten till att leva öppet som homosexuell.
Såhär. Jag tycker att man ska vara medveten om varför man har de rättigheter man har men jag tycker att hela det här resonemanget kring tacksamhetsskuld är så märkligt. Jag tycker till exempel inte att kvinnor ska vara feminister bara för att feminismen har gett dem rättigheter historiskt.
Det finns andra viktiga rättigheter också som homosexuell faktiskt inte har fått än. En av dem är rättigheten att kunna ha vilken sexualitet som helst utan att för den sakens skull behöva symbolisera alla andra med samma sexualitet. Detta är en rättighet som heterosexuella har helt naturligt, ingen skulle någonsin tycka att en heterosexuell liksom ska eller ens kan tala för alla andra heterosexuella. Men homosexuella har den tyvärr inte.
Jag vet inte om någon någonsin har krävt av Ronnie Sandahl att tala för en hel grupp på grund av sin sexualitet, klasstillhörighet, hudfärg eller sitt kön. Jag tror inte det. Jag skulle önska att han kunde fundera lite på hur det skulle kännas och varför han inte har ålagts att göra det (om jag nu har rätt i mitt antagande).
Låt Pärson vara homosexuell utan att bli en talesperson för alla homosexuella. Det är såklart utmärkt om hon tar ställning, på samma sätt som det även vore utmärkt om Sandahl i egenskap av semikändis och krönikör gjorde det. Men man har ingen större skyldighet att göra det för att man själv är homosexuell, kampen för lika rättigheter angår oss alla och är allas vår skyldighet att driva efter bästa förmåga.