homosexuell – Fanny Åström

Hur kan en känna det en inte levt?

Hur ska jag kunna säga att jag ”alltid vetat” någonting som jag inte haft ett språk för att beskriva? Vilka känslor och tankar ska jag hänvisa till för att bevisa att mitt begär till kvinnor är någonting som följt mig genom livet, och därmed autentiskt? Det faktum att jag inte vågade ta några initiativ sexuellt förrän ett år efter min sexdebut? Det faktum att jag aldrig blev våt när jag hade sex med män, i alla fall inte som nu? Det faktum att jag aldrig kände ett så starkt, rent och lustfyllt begär till någon man som jag gör nu? Ska jag använda dessa erfarenheter för att bevisa att mina begär är autentiska, att jag är född såhär men bara inte har vågat erkänna det på grund av samhällets homofobi och min egen internaliserade.

Det har alltid varit något som skavt i mina heterorelationer. Jag har alltid känt mig otillfredsställd. Men jag tror inte att det är för att jag egentligen, innerst inne, begärde kvinnor. Snarare började öppna mina ögon inför mitt begär för kvinnor för att heterorelationerna skavde så mycket att det till slut blev stora öppna sår som tog månader att läka. Det var först när jag var helt söndertrasad av allt skavande som jag började se mig om efter något annat.

Min process var en resa bort från något, inte till något. Jag visste inte vad jag ville ha, bara vad jag inte under några omständigheter kunde tänka mig att genomleva igen. Om jag hade hittat en man som hade gett mig det jag behövde, eller i alla fall något som inte skavde fullt så mycket, så hade jag nog slutat leta. Om jag hade kunnat vila i heteromonogamin så hade jag aldrig behövt ta reda på att jag också kan begära kvinnor, för det hade inte varit relevant för mig.

Samtidigt var det något som hindrade mig att söka under flera år. Jag var under många år helt övertygad om att jag var heterosexuell, om att jag bara kunde känna begär gentemot män. Det var inte det att jag kände något starkt tvång från min omgivning eller från mig själv, det var mest bara en självklarhet att det var så det var. Inte kunde jag känna begär till kvinnor, för då hade jag ju vetat det. För det är så det är, när en känner begär till kvinnor, att en vet. Det ska inte bara vara något som skaver, det ska vara en ren känsla av begär.

När folk pratar om att vara född på ett visst sätt blir jag arg, för jag vill inte att min sexualitet jag förstås utifrån de termerna. Jag är inte född till att älska och begära kvinnor, jag är född precis som alla människor med ett behov av närhet, trygghet och gemenskap, och det är någonting jag inte kan få utan väldigt omfattande uppoffringar inom ramarna för en heterorelation i detta samhälle. Det är inte något inre begär hos mig som gör att jag dras till kvinnor, utan den mycket konkreta erfarenheten av hur heterorelationer skadar mig.

När ni pratar om att vara ”born this way” så ställer ni ett krav på alla kvinnor som begär kvinnor att bevisa sig, att passa in sig i er mall om hur en riktig lesbisk ska vara. Jag åläggs kravet att bevisa att mitt begär är autentiskt på ett sätt som jag aldrig behövde i mina heterorelationer, trots att det kanske hade varit mer välbehövligt.

Varför gör ni detta? Jo, för att inbilla er att mina begär inte spelar någon roll för er. För att inbilla er att om ni hade begärt kvinnor, då hade ni minsann vetat det. För att inbilla er att era heterosexuella begär sitter hårt som berget. Och detta handlar i sin tur om att upprätthålla heteromonogamin. Genom att förpassa mig in något slags undantagsland som ni kan tolerera så håller ni heteromonogamin intakt.

Hur kan en känna det en inte levt? I vilken vrå av mitt inre ska jag gräva för att hitta det där rena begäret, den där känslan av att vara ”born this way”, som ni vill att jag ska känna? Vilken av alla dessa erfarenheter ska jag plocka fram, så att ni ska kunna granska den och tänka att ”gud vad skönt sådär har inte jag känt” och godkänna den, eller känna igen er och avgöra att den inte är nog för att bevisa min autenticitet.

Mitt begär har ingen kärna, det är någonting jag lever. Det är inte mer eller mindre autentiskt än era begär. Jag är inte född till att begära kvinnor, lika lite som ni är födda till att begära män. Jag är, liksom er, en produkt av mina erfarenheter och det liv jag lever.

Att ha utrymmet att tolerera.

En incident inträffade där jag tog illa vid mig på grund av att homosexualitet framställdes som en stor grej. Jag konfronterade personen om detta, varpå denne svarade med att det minsann inte alls var så det menades och att denne inte alls tyckte att det var en stor grej.

Jag tänker att jag själv hade kunnat säga precis samma sak för kanske två år sedan.

Nu däremot är det påtagligt för mig att jag inte tillhör normen. Hela tiden när jag ser människor skriva om sina heterosexuella relationer så påminns jag om att jag står utanför normen. när jag ska dela med mig av något om mitt liv så ställs jag inför valet att outa mig själv som lesbisk eller att hålla det inne.

Om en lever normativt så kan det vara enkelt att säga att en inte lägger någon större värdering vid detta. Dels är det ofta inte sant – människor lägger värderingar i sånt även om de säger sig inte göra det. Att tycka att något är lite spännande och avvikande och något som ska ~*tolereras*~ är också en värdering.

Men framförallt så spelar det föga roll vad personen själv tycker, eftersom den som känner sig träffad inte bara förhåller sig till den personens åsikt utan till hela samhällets normsystem kring detta. Det som för någon annan är ett samtalsämne av många är för mig hela mitt liv, en aspekt av tillvaron som jag ständigt förhåller mig till. Jag har inte lyxen att välja att se mig själv som ickeavvikande eftersom det inte är min åsikt om det hela som räknas, utan andra människor.

En person som lever normativt kan kosta på sig att tolerera andras levnadssätt som om det var något perifert. De kan kosta på sig att inte tycka att det är något speciellt, eller i alla fall säga att de inte tycker det. Jag har inte detta utrymme.

Twitter 14/1. ”Born this way”.

Tycker det är lite konstigt när heteropersoner anser att en måste vara ”born this way” för att kalla sig lesbisk. Nä sorry kommer ej anpassa mig till din bild av homosexualitet som en avvikelse en inte kan rå för.

Alla homosexuella har inte samma historia, begär och så vidare och det måste vi få diskutera utan att någon ska tycka att vi är falska på grund av ej ”born this way”. Jag vill inte behöva avskriva mina relationer med män som falska bara för att jag nu är i en lesbisk relation. Att säga att det alltid är medfött är ett fett avskrivande av många homosexuellas erfarenheter. Men det är väl en grej som ni säger för att våra liv inte ska vara relevanta för er antar jag.

Min erfarenhet är i alla fall att jag på grund av delvis aktiva ideologiska beslut började älska kvinnor istället och DET STÅR JAG FÖR. Antar att det inte är samma för alla homosexuella men det är min erfarenhet och min sexualitet är inte mindre autentisk för det.

Och ja hade också kunnat leva med en snubbe. Men nu gör jag inte det o det är jag jävligt glad för. Min avsmak inför män beror ej på ”born this way” utan på hur faktiska män betett sig mot mig i faktiska relationer. Insikten om detta gjorde att jag försökte släppa fram andra begär istället. Om jag hade varit tillfreds i relationer med män hade jag troligen inte gjort det på grund av, ni vet, heteronormen. Heteronormen som gör att en släpper fram begär riktade mot män, tar dem på större allvar, bygger liv kring dem.

Denna heteronorm har jag fått ifrågasätta genom feminism. Därför är det ideologiskt. För att patriarkatet är ideologiskt. Och våra begär.

Tror att många säger att de är ”born this way” för att accepteras. Jag är nöjd med att min process finns öppen att beskåda. För att fler ska kunna fundera på sina begär utan att avskriva dem som inautentiska.

En sak som blivit väldigt tydlig sedan jag ”kom ut” är att många accepterar homosexualitet så länge det är en avvikelse de kan tolerera. Men så fort jag gör anspråk på att det kanske inte bara gäller mig, att det inte är min ”essens” utan också politik, är det slut med det. Nej tyvärr jag tänker inte sätta min sexualitet i facket ”avvikande” för att du ska kunna fortsätta lunka på ostört i heteronormen. Den enda ”identitet” jag någonsin är lojal mot är den som feminist.

Det är fan vämjeligt hur genomskinliga ni är i er homofobi när ni kräver att jag ska sätta mig snällt och tyst i ”sexuellt avvikande”-facket. Dra åt helvete med er homofobi som tvingar en att dra någon jävla snyfthistoria om att en ”alltid vetat” men ej erkänt på grund SKAM. Nej jag har inte alltid vetat nej jag har inte aktivt undertryckt, jag har bara aldrig fått lära mig att det är ett alternativ. Och detta beror bland annat på era infantila jävla krav på att en ska vara ”born this way” för att räknas. Detta krav som har gjort att jag inte kunnat ta mina begär på allvar, för att de inte varit starka nog att trumfa heteronormen.

Och främsta skälet till att kvinnor är trevligare är nog ej på grund av ”born this way” utan för att de inte håller mig i konstant förtryck. Kommer fan aldrig säga att anledningen till att mina relationer med män sög är för att jag ”egentligen” var flata

Bifobi.

Jag har tänkt lite på det här med begär och vad en kallar sig, specifikt angående en diskussion om bifobi som har blossat upp. Jag tänkte försöka ge min syn på saken, men jag är ganska kluven i frågan så jag tar gärna emot andra tankar.

För ungefär ett och ett halv år sedan så började jag för första gången fundera på frågan om jag var heterosexuell. Detta kom sig av att en person ifrågasatte mig när jag påstod att jag var det. Jag tänkte; jag har varit i relationer med män, jag har haft sex med män, alltså är jag heterosexuell. Helt enkelt; jag har levt som om jag vore heterosexuell, och därför är jag det. Mina erfarenheter blev i sig determinerande för framtida val. Eftersom människor i min omgivning alltid utgått från att jag var heterosexuell så valde jag att agera på begär jag kände inför män, de avvikande erfarenheterna jag trots allt hade skyfflades undan till ”tonårsfas”. Och eftersom jag agerade på dessa begär så blev antagandet om att jag ”var” heterosexuell mer och mer etablerat.

Sedan funderade jag lite på det här med begär, och kom underfund med att jag inte bara kände begär mot män. Men det kändes konstigt att kalla min bisexuell eftersom jag inte hade någon praktisk erfarenhet (som jag kunde placera in i något fack i alla fall). Jag visste att det var en möjlighet att jag kunde känna begär för kvinnor, men jag hade inte följt dessa begär och hade därmed ingen aning om vad de skulle innebära. Under en period var jag väldigt förvirrad. Jag visste att jag vantrivdes i relationer med män, men jag hade ingen erfarenhet av något alternativ.

När jag säger att jag ”blivit” lesbisk så menar jag inte att jag trollat fram ett begär från ingenstans, jag menar att jag har gjort ett visst tankearbete och vissa val som har lett fram till att jag nu är i en relation med en annan kvinna. Anledningen till att jag kallar mig just lesbisk och inte bisexuell är att jag inte har några planer på att vara i relationer med män. Detta kan såklart ändras, men nu är det så jag känner. Precis som att jag innan kallade mig hetero för att jag inte såg relationer med kvinnor som en praktisk möjlighet i dåläget. En skulle väl kunna säga att jag varit bisexuell hela tiden, eftersom jag bevisligen kan känna begär för såväl kvinnor som män, men för mig är det mer meningsfullt att prata om mina relationer på det här sättet.

Heterosexualitet för mig är mer än vem en känner begär för, det är ett sätt att organisera sitt liv och framförallt ett sätt som samhället organiseras på. När jag pratar om ”heterorelationer” är det inte specifika relationer jag pratar om, utan snarare detta sätt att arrangera relationer på en samhällsnivå. Anledningen till att jag använder begreppet ”hetero” är att jag ser det som en större grej än bara sam-/olikkönat begär. Jag tänker inte att en person i en heterorelation nödvändigtvis ”är” hetero. Jag var inte hetero när jag var i relationer med män, lika lite som jag ”är” lesbisk nu. Jag ser det som en fråga om hur jag för tillfället organiserar mina relationer snarare än någon essentiell identitet jag har.

Jag tänker att det i det här samhället finns en generell tendens att ge det kvinnor gör med varandra mindre värde, så även relationer. Därför blir det lätt så att en person som känner begär till såväl kvinnor som män blir sedd som hetero ”egentligen”, men att denne typ experimenterar lite. Jag tänker mig att detta också kan fungera förtryckande åt andra hållet, typ att kvinnor som har relationer med bisexuella kvinnor blir rädda att de ska bli bortvalda för en man och därmed ägnar sig åt kontrollerande beteende. Jag tänker att det hänger ihop med monogaminormen; att om en är i en relation med en person så är det bara den personen som räknas och inte ens andra begär. Och eftersom relationer struktureras kring kön så anses det alltså givet att personen som ingår i relationen har ett begär som riktas exklusivt till människor av det könet.

Det finns också en idé om att begär måste vara binärt könat, alltså att en måste tända på antingen män eller kvinnor och att de som är bisexuella är förvirrade. Jag tänker att om det inte vore för den här idén så skulle jag absolut ha släppt fram mina begär mot kvinnor tidigare, så på det sättet kan jag absolut se att bisexualitet förtrycks.

Jag tror att det är så att om jag levde i ett samhälle där kärleksrelationer inte strukturerades kring kön så hade jag varken kallat mig lesbisk eller hetero eller bisexuell, för jag tror inte att begär är kopplat till kön ”egentligen”, utan ser det som en samhällelig konstruktion. Jag tänker mig att det blir viktigt att hävda sin position som just en människa som ingår i en samkönad relation extra tydligt just för att det annars lätt utgås från att en inte hyser eller agerar på den typen av begär ”egentligen”, utan att det mest är något en säger. Jag kan se hur detta är problematiskt.

Att tvingas ”välja” om en ska vara i samkönade eller olikkönade relationer tänker jag mig är något som görs för att människor ska välja att agera på sina olikkönade begär, vilket är ett upprätthållande av heteronormen och därmed patriarkalt. Jag tänker på en kommentar jag läste där en man skev typ ”ni lesbiska kvinnor kommer aldrig att hitta någon pojkvän”. Detta kan tyckas skrattretande, men jag tycker ändå det sätter fingret på något; det personen vill få fram är att kvinnor som är med kvinnor blir ”döda” i patriarkatets ögon, de bli borträknade. Och därför blir det också läskigt att agera på begär inför andra kvinnor, för att en är rädd att uteslutas ur heterosexualiteten. Det är i alla fall så jag har känt när jag har funderat på begär jag känner inför kvinnor, jag är rädd att uteslutas från det etablerade (heterosexuella) samhället och att jag sedan inte ska ha någon väg in igen. Det var troligen detta som gjorde att det tog så lång tid för mig att utforska dessa begär.

Angående att vissa vill tro att jag ”alltid” varit flata.

Funderade på den här grejen med att vissa vill få det till att jag ”alltid” varit flata och att det är därför det ”inte funkat” för mig att ha relationer med män. Jag tycker detta är en spännande ståndpunkt av flera olika skäl.

Förutom det uppenbara att helt främmande människor tar sig rätten att spekulera i min sexuella läggning, äktheten i mina känslor i tidigare relationer och så vidare så tänker jag på följande:

Om det nu var så att jag ”alltid” varit flata, hur kommer det sig då att jag ändå haft flera långa relationer med män? Kan det ha något att göra med att vi har ett samhälle där alla pressas in i heterosexualitet? Detta är ju i sig intressant. Den som framför denna ståndpunkt borde ju fundera lite mer på detta kan en tycka.
Om det nu vore sant, vad skulle det egentligen bevisa? Skulle det göra de erfarenheter jag har från mina relationer mindre betydelsefulla? Skulle det göra det mindre sant att mitt ex fick mig att känna mig helt jävla värdelös? Att han gjorde mindre av arbetet i relationen? Att han tryckte ner mig? Att han fick mig att må dåligt? Eventuellt hade det kanske gjort att det kändes mer värt det eller något, men alla dessa saker om vår relation hade fortfarande varit sanna.

Jag tror att många gärna vill se det så eftersom det är mer bekvämt. Det gör att min kritik av heterosexualitet, i vilken jag gör anspråk på att tala på en generell politisk nivå, blir en fråga om mig som person och min ”läggning”. Alla andas ut! Jaha, hon var flata hela tiden! Då behöver vi inte bry oss om vad hon har sagt.

De relationer jag har haft med män har varit betydelsefulla. Kanske inte som i att de som personer betytt mycket för mig, men som i att de format mig. Det faktum att jag nu är med en kvinna gör det inte mindre sant att jag tidigare varit med män, det gör inte mina tidigare erfarenheter illegitima. Även om det vore så att jag levt i en lögn så skulle jag fortfarande ha levt. Hur mycket jag än önskar att jag kunde radera ut dessa erfarenheter så går det inte.

Nå, på ett sätt önskar jag att detta var sant, för det skulle ju kanske innebära att många som har haft samma problem i relationer med män som jag, och det är väldigt väldigt många, egentligen var flator. Jag gillar den tanken!

Angående att ”ändra” sin sexualitet.

Många människor har mer eller mindre ödmjukt kommenterat det jag skrivit om heterosexualitet på sista tiden med att mitt resonemang om att sexualiteten är en social konstruktion skulle innebära att folk som tycker en kan ”omvända” homosexuella skulle ”får rätt”. Mitt korta svar på detta är: nej, men jag tänkte att jag skulle utveckla mig eftersom jag är så himla snäll, pedagogisk och en sådan person som ”tar debatten”:

Att ”omvända” folk är i regel ett projekt som bygger på tvång, det jag har skrivit om är att aktivt själv dekonstruera sina sexuella begär. Det kan på intet sätt jämföras med typ de ”omskolningsläger” som människor med homosexuella begär skickas till. Att sluta med heterosexualitet är ingenting en gör för att leva upp till samhällets krav, ty det finns inget sådant krav i samhället, utan det är något en gör för sin egen skull för att heterosexuella praktiker ofta är förtryckande.
Det finns ingen homonorm i samhället, det finns ingen struktur där människor antas vara homosexuella eller pressas in i homosexualitet. Det är därför föga troligt att någon människor tror sig hysa homosexuella begär utan att egentligen göra det.
Att något är en social konstruktion innebär inte att det bara går att förändra hipp som happ, sociala konstruktioner är mycket starka saker som avgör vilka vi uppfattar att vi är, vad vi gör och så vidare. När jag säger att sexualiteten är socialt konstruerad menar jag alltid inte att en bara kan sluta upp med det, däremot tror jag att en kan börja se på sig själv och sin sexualitet på ett annat sätt och utforska andra sidor av sina begär, till exempel som jag var inne på med hur nära relationer mellan väninnor inte tolkas som amorösa trots att det förkommer extremt starka känslor, intimitet, svartsjuka och så vidare. Jag menar alltså att detta är något som ligger latent hos många, som en kan ”väcka”, inte något som ska komma från ingenstans.

Jag utesluter såklart inte att vissa verkligen är heterosexuella, däremot tror jag att väldigt många tror sig vara heterosexuella trots att de egentligen hyser eller har hyst även homosexuella begär. Utifrån detta kan en göra aktiva val att utforska de sidorna hos sig själv, och detta anser jag att fler, i synnerhet ickemän, bör göra. Varför? För att heterosexualitet på många sätt är sjukt kefft. Svårare än så är det inte med det.

Heteropropagandan.

Strosade runt lite på H&M och hittade denna tröja på deras ungdomstjejavdelning. Ja, den är gjord för kvinnor att bära så alla som ska komma med kommentarer om att jag är heteronormativ kan tagga ner.

Det finns, som ni kanske vet, en heteronorm i det här samhället. Den här tröjan är en uppenbar anspelning på denna norm. Det ”boys” som åsyftas är män som män, alltså som könsvarelser, alltså som föremål för en romantisk relation. Genom att bära en tröja likt den så säger en: ”titta, jag gillar pojkar, jag är heterosexuell”.

Jag har mestadels i mitt liv definierat mig som hetero och är i ett heterosexuellt förhållande, men jag har börjat fundera lite på sista tiden. Det här med att folk går omkring och manifesterar sig heterosexualitet hela tiden, är det så jävla bra egentligen? Vad gör det med oss?

Ofta när en diskuterar heteronomern så görs det ur ett homo- eller bisexuellt perspektiv. Alltså att det är viktigt att diskutera eftersom inte alla är heterosexuella. Jag instämmer med att denna diskussion är viktig, men jag tycker inte att det är det enda som gör det relevant att diskutera heteronormen. I mina ögon är heteronormen problematisk även för de som föredrar att ha heterosexuella romantiska relationer, då heteronormen stipulerar bra mycket mer än att heterosexuella romantiska relationer är att föredra framför samkönade.

Heterosexualitet är så mycket mer än att en kvinna och en man har en romantisk relation, heterosexualitet är något som görs i relationen. Det finns en massa normer kring hur heterosexuell kärlek ska se ut, bland annat att den ska vara exklusiv, att de som ingår i den ska bete sig i enlighet med sina könsroller och så vidare. Jag menar att dessa normen spelar en stor roll i upprätthållandet av patriarkatet. Idéer om romantik, om hur en ska förhålla sig till varandra, är för det mesta könsbundna. Heterosexualitet handlar om att definiera sin relation utifrån sin olikhet, som komplement till varandra. Detta upprätthåller en massa idéer om hur män och kvinnor är och bör vara, som i sin tur bidrar till kvinnors underordning.

Jag tänker att när det säljs en tröja för kvinnor som det står ”boys” på, då handlar det om att manifestera heterosexualitet. Det handlar om att sätta igång en rad associationer som kvinnor bara antas vara införstådda i. Det antas att vi ska förstå vad som menas, varför en vill ha en sådan tröja på sig, varför pojkar är något så speciellt att en vill gå omkring med det tryckt på bröstet. Det handlar inte bara om att säga att en föredrar romantiska relationer med män, det handlar om att lyfta upp det, göra det till en accessoar som en stoltserar med. ”Titta på mig, jag utövar heterosexualitet”.

Jag tänker att det vore positivt om fler funderade på vad de sysslar med när de manifesterar sin heterosexualitet offentligt. Visst, det är helt okej att ni har heterosexuella relationer, men måste ni skylta med det så förbannat? Måste ni prata om det hela tiden och kladda på varandra? Kan det liksom inte bara få vara?

Patriarkatet styr även homorelationer.

Ibland talas det om att samma mönster som jag beskriver i heterorelationer även går igen i homorelationer, som om det på något sätt skulle ”bevisa” att jag har fel. I mina ögon ”bevisar” detta endast hur allomfattande patriarkatets makt är.

Heteronormen påverkar såklart även homosexuella människors relationer. Hur många gånger har en inte hört människor försöka pressa in heterorelationen i homorelationer genom att tala om vem som är kvinnan och mannen i förhållandet. Det är även tydligt hur många av de framsteg som gjorts i hb-rörelsen har handlat om homosexuellas rättighet att leva som heterosexuella par, till exempel ingå registrerat partnerskap och nu slutligen gifta sig, ha rätt att skaffa barn och så vidare. Jag menar inte att det här är något dåligt, däremot att homosexuella relationer utformas och bedöms efter en heterosexuell matris, vilket såklart påverkar dem.

Eftersom vår idé om hur kärlek ska vara utgår från beskrivningar av heterosexuella relationer, som ju präglas av patriarkala strukturer, så är det klart att dessa strukturer även går igen i homosexuella relationer. Patriarkatet finns liksom inte bara i heterorelationer, utan det är ett stort normsystem som påverkar vår syn på världen i helhet, speciellt vår syn på kärlek eftersom det är så otroligt bundet kring just kön. Tyvärr kommer en inte undan detta för att en blir kär i människor med samma kön som en själv.

Sedan är det klart att det kan uppkomma problem i relationer som inte har något med patriarkatet att göra, och det kan väl vara intressant att prata om det också. Däremot är det kanske inte riktigt det jag är intresserad av att skriva om.

Kampen för lika rättigheter angår oss alla.

Fan va jag stör mig på Ronnie Sandahls krönika om Anja Pärson, som när hon kom ut som homosexuell också sa att hon inte ville vara en företrädare för hela Pride-rörelsen. Han tycker att hon liksom måste betala tillbaka någon slags skuld till Pride-rörelsen nu när hon kommit ut, eftersom det är denna rörelse som gett henne möjligheten till att leva öppet som homosexuell.

Såhär. Jag tycker att man ska vara medveten om varför man har de rättigheter man har men jag tycker att hela det här resonemanget kring tacksamhetsskuld är så märkligt. Jag tycker till exempel inte att kvinnor ska vara feminister bara för att feminismen har gett dem rättigheter historiskt.

Det finns andra viktiga rättigheter också som homosexuell faktiskt inte har fått än. En av dem är rättigheten att kunna ha vilken sexualitet som helst utan att för den sakens skull behöva symbolisera alla andra med samma sexualitet. Detta är en rättighet som heterosexuella har helt naturligt, ingen skulle någonsin tycka att en heterosexuell liksom ska eller ens kan tala för alla andra heterosexuella. Men homosexuella har den tyvärr inte.

Jag vet inte om någon någonsin har krävt av Ronnie Sandahl att tala för en hel grupp på grund av sin sexualitet, klasstillhörighet, hudfärg eller sitt kön. Jag tror inte det. Jag skulle önska att han kunde fundera lite på hur det skulle kännas och varför han inte har ålagts att göra det (om jag nu har rätt i mitt antagande).

Låt Pärson vara homosexuell utan att bli en talesperson för alla homosexuella. Det är såklart utmärkt om hon tar ställning, på samma sätt som det även vore utmärkt om Sandahl i egenskap av semikändis och krönikör gjorde det. Men man har ingen större skyldighet att göra det för att man själv är homosexuell, kampen för lika rättigheter angår oss alla och är allas vår skyldighet att driva efter bästa förmåga.

Jobbigt när folk ändrar sig.

Vissa personer verkar tycka att det är höjden av pinsamhet om ens före detta partner ”blir homosexuell” som det ju populärt brukar kallas när en person går från ett förhållande med det motsatta könet till ett förhållande med samma kön. Jag fattar för det första absolut inte varför människor envisas med att säga att andra ”blir homosexuella”. Man ”blir” väl för fan inte homosexuell bara för att man för tillfället har en partner av samma kön, då har man väl snarare alltid varit bi.

Aja. Vissa verkar i alla fall tro att om någons tidigare partner inleder ett förhållande med någon av samma kön efter uppbrott så innebär det att den tidigare partnern på olika sätt påminde om det motsatta könet. Det anses liksom vara något som underminerar den personens status som en ”riktig” man eller kvinna. Jag tycker verkligen att detta är en sanslöst störig föreställning hos folk, detta att man måste bestämma sig för om man är homosexuell eller heterosexuell och sedan hålla sig kvar vid det, för om någon ändrar sig, då är det fan flippat!

Och sedan att det skulle vara skämmigt om ens före detta hade ett förhållande med någon av samma kön sedan. Varför? Det är väl inte som att människor i regel tänder på en uppsättnings könsspecifika drag, man blir ju kär i personer som kan vara väldigt olika. Det är ju inte som att man bryter upp med en person för att sedan gå på jakt efter en ny som är nästan precis likadan.