För några dagar sedan ”kom jag ut” med att jag har en relation med en kvinna på internet vilket såklart drog igång en mängd spekulationer. Till exempel: Är jag homo eller bi? Är det så att jag har varit ”flata” hela tiden och att det är därför det inte har fungerat i mina relationer med män? Eller är det så att jag inte alls är kär i den här kvinnan utan bara inbillar min det/fejkar för att det är ”status”? Behovet av att placera in mig i ett fack sexuellt verkar skriande stort.
Såhär ser jag på saken: jag har under stora delar av mitt liv levt heterosexuellt, det vill säga jag har ingått i normativa heterosexuella relationer, jag har definierat mig som heterosexuell och så vidare. Detta är något jag under det senaste året kommit att omvärdera på grund av en mängd olika omständigheter. Jag har fattat ett beslut. Jag har bestämt att jag inte vill leva ett heterosexuellt liv, detta är delvis ett politiskt beslut men också ett beslut för mitt psykiska välbefinnande. Jag tror nämligen att en kan göra val när det kommer till känslor och begär. Jag tror inte en kan välja hur som helst men jag tror att en kan besluta kring vilka begär en ska släppa fram och göda och vilka en ska kväva.
Den här personen är inte den första ickemannen jag har känslor för, men däremot tolkar jag dessa känslor annorlunda nu än vad jag gjort innan. Innan när jag blivit kär i ickemän har jag ofta inte haft något utrymme att agera på det. Jag har till exempel befunnit mig i heterosexuella relationer som jag har varit ”fångad” i känslomässigt. De känslor jag har för den här personen känns inte på samma sätt som känslor jag har haft för det män jag varit med. Den stora skillnaden ligger i en avsaknad av det där desperata begäret som kommer sig av att en blir bekräftad av någon med högre social status i patriarkatet, och i att jag upplever att jag kan vara mer fri känslomässigt.
Vissa verkar resonera utifrån premissen att kärlek måste kännas som heterokärlek för att vara legitim, vilket ju bara är ett tydligt exempel på hur allting i detta samhälle mäts efter heteronormen. Jag menar, det kan väl lika väl vara så att det är heterokärleken som är oäkta? Jag tycker att den tanken ligger närmare till hands, eftersom heterosexualitet är uppmuntrat av det omgivande samhället och innebär status. Det jag vet är att jag vill vara med den här människan. Att jag vill vara nära henne. Att jag mår bra av att vara med henne. Att jag bryr mig om henne. För mig är det det som är relevant. Men omgivningen tycker att jag ska ”bevisa” att jag är kär, att jag ska definiera min sexualitet och så vidare. För vems skull? Mina tidigare eller framtida begär ändrar inte mina känslor för henne.
Om jag hade skrivit att jag var kär i en man hade ingen ifrågasatt mitt begär. Det hade tagits för självklart att det var ”äkta” känslor.