Jag måste säga att jag tycker att det är INTRESSANT hur människor är så jävla taggade på att kritisera olika former av separatism men helt ointresserade av att förstå det som fenomen.
Såhär: separatism för mig är inte någon slutgiltig lösning, inte heller är det hela kampen. Däremot är det tyvärr nödvändigt i vissa sammanhang, att utesluta män. Detta beror på att män, även feministiska sådana, utsätter kvinnor för förtryck. När en man kommer ini ett sammanhang så blir det annorlunda. Samtalet blir mindre fritt, han får ett tolkningsföreträde, saker och ting viktas plötsligt om till hans fördel.
När det kommer till Rummet, en plattform för rasifierade feminister som har kritiserats för att de ”delar upp människor i ras” och utesluter vita från den antirasistiska kampen, så kan jag bara säga att jag ser det som ett stort misslyckande och är uppriktigt ledsen att Rummet behövs. Jag ÖNSKAR verkligen att det inte fanns ett sådant behov. Däremot inser jag att det här behovet finns, och jag ser det som att misslyckandet ligger helt och hållet på mig och andra som har samma position som jag, det vill säga är vita. Jag hoppas och tror att Rummet kommer att kunna bidra med mycket viktigt till feminismen som helhet, och därför är jag glad att de finns även om jag är ledsen för att det behöver finnas. Behovet hade dock inte försvunnit bara för att initiativet inte hade tagits, däremot hade nog många vita feminister kunnat gå omkring om varit omedvetna om behovet. Jag hoppas också att fler vita feminister kommer att tänka till kring anledningen till varför det behövs ett separatistiskt rum för rasifierade feminister.
Istället för att klaga på separatism så borde människor fråga sig varifrån detta behov kommer. Det dyker inte upp från ingenstans, utan det är en reaktion på ett förtryck som finns i samhället. Människor som blir uteslutna från separatistiska sammanhang uppfattar det ofta som att hela problemet liksom uppkommer i och med separatismen, troligen för att de inte behövt konfronteras med det tidigare. För den som upplever behovet av separatism är detta såklart löjeväckande, ty de har varit medvetena om behovet en mycket längre tid och troligen sökt andra vägar för att lösa problemet på. För mig var det länge en självklarhet att mäns närvaro skapar problem innanjag beslöt att söka mig till separatistiska sammanhang.
Visst kan en önska att det inte vore så, visst kan en önska att alla bara skulle leva tillsammans i någon jävla harmoni men så är det inte. Om en låtsas att det är så det fungerar så kommer det obönhörligen att resultera i att människor som blir utsatta för förtryck får bita ihop. Det går inte bara att önska en verklighet och sedan leva som om det var så, vi måste hitta strategier för att komma dit som är kopplade till den verklighet vi befinner oss i. Idag är en av dessa strategier separatism, och det beror på att den förtryckande gruppen tenderar att sätta agendan annars. En kan drömma hur mycket som helst om att det inte skulle vara så, men så ÄR det. Detta är upp till den förtryckande gruppen att lösa och inte upp till de som blir förtryckta.
Att du inte får vara med i ett separatistiskt sammanhang innebär såklart inte att du är utesluten från kampen, bara att du är utesluten från det specifika sammanhanget. Resultatet om du ska inkluderas överallt hela tiden kommer nog tyvärr att bli att de människor som upplever behovet av separatism blir uteslutna istället. Därför välkomnar jag separatism, även om den innebär att jag utesluts, ty jag inser att behovet inte kommer bli mindre för att jag kommer med mina illusioner om hur världen borde fungera.