Etikett: separatism

Om lesbisk separatism, uteslutning och förtryck.

Jag är med i en separatistisk grupp för lesbiska kvinnor (den finns här om en är intresserad) och har i och med detta och händelser i anslutning till detta funderat en del på förtryck och exkludering.

När jag och andra har diskuterat de livsvillkor en har som lesbisk kvinna så har det funnits människor som menat på att detta är att exkludera bisexuella. Det handlar, som jag förstått det, om att vi har kontrasterat lesbiskheten mot heterosexualiteten, och därmed döljer det faktum att bisexuella finns.

Det har också förkommit diskussioner om huruvida en inte borde få vara med om en är bisexuell, eftersom en fortfarande drabbas av heteronormen i sådana fall. Alltså om det finns någon poäng med att ha specifikt lesbiska rum, utan om inte alla ickeheteros borde få vara med. Grunderna för vår separatism ifrågasattes, och därmed också det specifika i vår position som lesbiska.

Jag ser ett behov av att som lesbisk prata om mina erfarenheter med andra lesbiska. Detta handlar om att jag som lesbisk utsätts för vissa specifika former av förtryck. Att som kvinna älska uteslutande kvinnor sätter en i en speciell position i patriarkatet, en position som är väldigt osynliggjord och om jag tror har en potential att vara revolutionär. Därför ser jag behovet av lesbisk separatism. Risken jag ser med att även ha med bisexuella är att det börjar diskuteras relationer med män, vilket är just vad gruppen syftar till att komma ifrån. Det är tröttsamt att i feministiska sammanhang jämt behöva stötta människor i deras relationer med män, och denna grupp syftar till att vara en fristad från det.

Nå. Det jag ville komma till var det här med exkludering och förtryck. Det har bland annat pratats om att lesbiska förtrycker bisexuella i egenskap av att vara monosexuella, som alltså i så fall skulle vara en förtryckande norm i samhället. Monosexuell, alltså att enbart känna begär mot ett kön, skulle i sig vara en politisk position som förenar lesbiska och heterosexuella i ett gemensamt förtryck mot bisexuella.

Jag är helt med på att bisexualitet kan osynliggöras, och i fallet kvinnor så är det väl främst begäret till andra kvinnor som osynliggörs. Många bisexuella kvinnor vittnar om att deras begär mot andra kvinnor inte tas på lika stort allvar som deras begär mot män, och att detta i sin tur försvårar för dem att ha relationer med kvinnor. Många lesbiska kvinnor har liknande erfarenheter, men det kan såklart underlätta för en att bli tagen på allvar i sin sexualitet om det framstår som att en ”bestämt sig”. Det är dock knappast som att bisexuella uppmuntras till att ha relationer till kvinnor och män i lika stor utsträckning, utan det är de heterosexuella begären som premieras. Jag är också med på att en som lesbisk kan medverka i detta osynliggörande, men det sker inte på samma premisser som när heterosexuella gör det. Det är fortfarande inte lesbiska som grupp som sitter inne på denna makt, lika lite som en kvinna som reproducerar patriarkatet sitter inne på patriarkal makt.

Jag förstår att det kan kännas tråkigt att som bisexuell kvinna uteslutas ur ett rum där kvinnor diskuterar att älska kvinnor, eftersom en som bisexuell såklart också kan ha ett behov av att diskutera denna erfarenhet. Jag förstår att det kan kännas som om en inte har en plats i kampen. Men mitt behov av att prata med lesbiska i ett slutet sammanhang kan inte likställas med hur heterosexuella förnekar och förtrycker de sexualiteter som inte passar in i heteronormen. För mig handlar ju separatismen om behovet av att prata om mina erfarenheter av att ha en marginaliserad sexualitet. Det är inte min position som monosexuell som spelar roll i sammanhanget, utan min position som lesbisk. Det faktum att jag har en sexualitet som står helt utanför det i patriarkatet önskvärda, det vill säga heterosexualiteten, sätter mig i en speciell position, och denna position är det viktigt för mig att prata om.

Jag har ingen speciell makt i egenskap av att vara monosexuell. Den enda sådana makt jag har är att skapa rum som är för människor som delar min sexualitet allena, och det kan även bisexuella göra.

Behovet av separatism och Rummet.

Jag måste säga att jag tycker att det är INTRESSANT hur människor är så jävla taggade på att kritisera olika former av separatism men helt ointresserade av att förstå det som fenomen.

Såhär: separatism för mig är inte någon slutgiltig lösning, inte heller är det hela kampen. Däremot är det tyvärr nödvändigt i vissa sammanhang, att utesluta män. Detta beror på att män, även feministiska sådana, utsätter kvinnor för förtryck. När en man kommer ini ett sammanhang så blir det annorlunda. Samtalet blir mindre fritt, han får ett tolkningsföreträde, saker och ting viktas plötsligt om till hans fördel.

När det kommer till Rummet, en plattform för rasifierade feminister som har kritiserats för att de ”delar upp människor i ras” och utesluter vita från den antirasistiska kampen, så kan jag bara säga att jag ser det som ett stort misslyckande och är uppriktigt ledsen att Rummet behövs. Jag ÖNSKAR verkligen att det inte fanns ett sådant behov. Däremot inser jag att det här behovet finns, och jag ser det som att misslyckandet ligger helt och hållet på mig och andra som har samma position som jag, det vill säga är vita. Jag hoppas och tror att Rummet kommer att kunna bidra med mycket viktigt till feminismen som helhet, och därför är jag glad att de finns även om jag är ledsen för att det behöver finnas. Behovet hade dock inte försvunnit bara för att initiativet inte hade tagits, däremot hade nog många vita feminister kunnat gå omkring om varit omedvetna om behovet. Jag hoppas också att fler vita feminister kommer att tänka till kring anledningen till varför det behövs ett separatistiskt rum för rasifierade feminister.

Istället för att klaga på separatism så borde människor fråga sig varifrån detta behov kommer. Det dyker inte upp från ingenstans, utan det är en reaktion på ett förtryck som finns i samhället. Människor som blir uteslutna från separatistiska sammanhang uppfattar det ofta som att hela problemet liksom uppkommer i och med separatismen, troligen för att de inte behövt konfronteras med det tidigare. För den som upplever behovet av separatism är detta såklart löjeväckande, ty de har varit medvetena om behovet en mycket längre tid och troligen sökt andra vägar för att lösa problemet på. För mig var det länge en självklarhet att mäns närvaro skapar problem innanjag beslöt att söka mig till separatistiska sammanhang.

Visst kan en önska att det inte vore så, visst kan en önska att alla bara skulle leva tillsammans i någon jävla harmoni men så är det inte. Om en låtsas att det är så det fungerar så kommer det obönhörligen att resultera i att människor som blir utsatta för förtryck får bita ihop. Det går inte bara att önska en verklighet och sedan leva som om det var så, vi måste hitta strategier för att komma dit som är kopplade till den verklighet vi befinner oss i. Idag är en av dessa strategier separatism, och det beror på att den förtryckande gruppen tenderar att sätta agendan annars. En kan drömma hur mycket som helst om att det inte skulle vara så, men så ÄR det. Detta är upp till den förtryckande gruppen att lösa och inte upp till de som blir förtryckta.

Att du inte får vara med i ett separatistiskt sammanhang innebär såklart inte att du är utesluten från kampen, bara att du är utesluten från det specifika sammanhanget. Resultatet om du ska inkluderas överallt hela tiden kommer nog tyvärr att bli att de människor som upplever behovet av separatism blir uteslutna istället. Därför välkomnar jag separatism, även om den innebär att jag utesluts, ty jag inser att behovet inte kommer bli mindre för att jag kommer med mina illusioner om hur världen borde fungera.