Tycker att Lady Dahmer skriver bra om det här med att pracka på vuxna tolkningsramar om heterosexuell kärlek på små barn. När en pojke och en flicka leker så skämtas det om att de är ”kära”. Detta gör såklart att relationerna mellan barn av olika kön blir laddade, till en början tar barnen troligen avstånd från varandra (tjej- och killbaciller, ni vet), för att sedan i högre ålder söka sig till varandra igen men då i egenskap av ”partner” snarare än ”vän”.
Vuxna människor lär barn att relatera till varandra som heterosexuella könsvarelser snarare än hela människor. Detta sker innan barnen faktiskt börjar intressera sig för att ha heterorelationer, men värderingarna ligger kvar fram tills dessa att det börjar framstå som ett alternativ. Flickor och pojkar definieras först och främst som två tillstånd och sedan som två motpoler. Hela idén att det finns ”flickor” och ”pojkar”, att dessa två kategorier är de enda som finns och att de är motpoler till varandra är en del av denna sociala konstruktion. Till en början fungerar det endast särskiljande men det kommer att användes som en tankemodell för att få kvinnor och män att ingå i heteromonogama relationer. Eftersom vi är motpoler till varandra så kompletterar vi också varandra, närmare bestämt i heteromonogama par.
Särskiljandet måste alltså förstås i en större samhälleligt kontext där obligatorisk heterosexualitet råder. Heterosexualiteten, alltså det normsystem som bygger på att kvinnor och män ska komplettera varandra och leva sina liv med varandra i heteromonogama relationer, upprätthåller den patriarkala exploateringen som sker i dessa relationer. I dessa relationer så utför kvinnor den största delen av det reproduktiva arbetet och så vidare.
Det första steget i denna ideologi är att låtsas att kvinnor och män inte kan relatera till varandra på något annat sätt än som könsvarelser, till exempel genom att antyda att vänskapsrelationer mellan pojkar och flickor egentligen är en fråga om heterokärlek. Detta leder, sorgligt nog, till att vi i slutänden faktiskt får mycket mycket svårt att relatera till varandra utanför dessa ramar, och det är något oerhört tragiskt i det. Speciellt när vi förväntas leva hela våra liv tillsammans med en partner som vi antas inte kunna vara vänner med, utan som vi bara kan möta som könsvarelse.
Men påprackandet slutar inte i och med barndomen, utan bli snarare värre. Folk tycker ju ändå ibland att barn borde slippa undan detta eftersom de inte ska ha börjat tänka på kärlek och sånt än, men när det kommer till ungdomar och vuxna så är pressen etter värre. Så fort en kvinna och en man ”klickar” med varandra så antas det vara någon slags heterokärlek på g, men motsvarande sker mycket sällan när det kommer till kvinnor som ”klickar” med kvinnor och män som ”klickar” med män. Då antas det vara en fråga om vänskap.
Den obligatoriska heterosexualiteten bidrar med andra ord inte bara till att vi ser möjligheter till heteromonogami i minsta lilla grej, utan även till att vi missar möjligheter till kärleksrelationer mellan andra människor, där det inte förväntas av oss. Och allt detta bara för att män ska kunna exploatera kvinnors reproduktiva förmåga!