Etikett: heterosexualitet

Systerskap för att underlätta heterosexualitet och lesbisk feminism.

En sak som slår mig mer och mer ju längre jag är lesbisk är hur inriktade kvinnoseparatistiska rum och kvinnlig gemenskap är på att underlätta kvinnors relationer med män. Detta har jag varit medveten om även tidigare, men det blir så att säga väldigt tydligt när en själv inte har detta behov.

Jag tycker inte att detta är ”fel” i någon enkel mening, men det blir tydligt för mig att jag som lesbisk kvinna fortfarande utnyttjas i patriarkatet genom att ge stöd till kvinnor i deras relationer med män. Även om jag inte exploateras i någon relation med en man så förväntas jag ställa upp när mina vänner vill diskutera sina partners. Samtidigt ger heterokvinnor sällan samma stöd tillbaka. Resultatet är att en ger mer kärlek och bekräftelse än en får, precis som det tenderar att vara i relationer med män. Och den som i slutänden får ta del av detta är såklart mannen ifråga.

Ett problem jag upplever är att många heterokvinnor gärna tar del av manshat när de är hjärtekrossade, men gladeligen kastar sig in i en ny relation när de har samlat ihop lite styrka. Detta kan få en att känna sig väldigt utnyttjad om en själv inte har relationer med män. Att alltid vara den som tar smällen, som bygger upp personen, men aldrig få njuta av frukterna av det arbetet. Att ägna sig åt det sisyfosarbete som det är att lappa ihop en kvinna efter heterorelation på heterorelation är slitsamt, och jävligt otacksamt i längden. För till sist är det ändå alltid männen som kommer först. Dessa personer vill inte leva sina liv för och genom kvinnor, de vill använda en som en resurs de kan ta av för att få sina heteroliv att gå ihop.

Jag upplever att när en som lesbisk påtalar att det faktiskt finns ett mönster och att det skulle kunna vara ett klokt val att som kvinna avstå relationer med män så blir människor upprörda. Samma personer som gärna vältrar sig i manshat när det passar dem tycker inte om när någon drar det till sin spets på det viset. I samma anda har jag sett folk mena att det är skammande av kvinnor att påtala hur kvinnor i heterorelationer ofta utgör en bromskloss i feministiska sammanhang eftersom de ofta är lojala med sin partner. Ungefär som om vi som pratade om detta ansåg att kvinnor får skylla sig själva för att de har heterorelationer. Snarare handlar det om att skapa en förståelse av vad heterosexualitet gör med oss.

Detta är någonting jag kan förstå, men samtidigt så är det viktigt att påtala behovet av feministiska gemenskaper som inte syftar till detta. Det finns nämligen ingen självklar frigörelse i att stötta varandra i heterosexualiteten, även om det görs med en feministisk analys som grund. Kvinnoseparatism och erfarenhetsdelande är inte automatiskt frigörande, om det hela tiden syftar till att människor ska hantera sina förtryckande relationer bättre.

Lesbisk feminism är för mig ett försök att skapa rum där relationer med män är så lite närvarande som möjligt. Givetvis kommer vi behöva ge varandra stöd, för män finns i de flesta kvinnors liv antingen i form av arbetskamrater, främlingar, vänner, familjerelationer eller kvarvarande trauman från forna relationer. Det är skillnad på att hjälpa varandra i detta för att vi ska kunna leva för och genom varandra och att utgöra mellanlandningen mellan två olika heterorelationer.

Givetvis vill jag hjälpa alla kvinnor, men jag vill också skydda mig själv från att exploateras, oavsett om det är en heterokvinna eller en man som gör det. Jag vill använda mina förmågor till att bygga relationer med andra kvinnor som jag kan leva för och genom, som inte kommer lämna mig för en man och sedan komma tillbaks känslomässigt utpumpad.

Att ”kämpa för relationen”.

kämpaDet här med att en ska ”kämpa” i sina relationer är någonting som sägs ganska ofta. På ett sätt håller jag med; andra människor ska inte vara slit- och slängvaror, utan det är viktigt att behandla människor en har relationer med med respekt.

Däremot kan jag uppleva det som att många människor inte vet vad de kämpar för, och varför.

Jag upplever att det ofta åläggs mig som kvinna att jag ska göra det ena och det andra för att kunna ha ”fungerande relationer med män”, alltså relationer som inte uppfattas som ”problematiska” i patriarkatet utan där en glatt tar emot den skit en utsätts för.  Typ att en ska gå i terapi för att komma över sitt manshat. När jag kommer i kontakt med sådant undrar jag mest varför. Varför ska jag lägga men massa tid på att kunna ha relationer med män?

Att ”jobba på relationen” verkar i en heterokontext ofta innebära att kvinnan ska lära sig att acceptera det ena och det andra och inte ställa till besvär, eller att han ska lära sig att kommunicera med mannen på en nivå som passar honom. Kanske ska hon lära sig att ”tänka annorlunda” för att inte uppleva vissa saker som problematiska och så vidare. Det är ofta kvinnan som ska förändras, snarare än mannen. Att jobba på relationen blir hennes projekt, delvis då det i regel är hon som far illa i den.

Många kvinnor beskriver hur de har lidit sig igenom dåliga perioder i relationer med män men att det ”är bättre nu”. Såhär har jag kunnat känna i relationer med män, både vänskap och kärlek. Att jag har lagt väldigt mycket energi på att bygga upp en bra relation, och under processen aldrig ifrågasatt vad meningen med det egentligen ska vara. Det finns liksom en idé om att det är så en måste göra, för att en som kvinna ska leva för och genom män och belöna dem med känslomässigt arbete för att de vill finnas i ens liv. Men när jag har haft relationer med kvinnor har jag inte behövt lägga en massa arbete på relationen innan den blivit givande, och det skulle jag troligen inte ha gjort heller just för att relationer med män anses vara mer värda att arbeta på. Givetvis blir relationer ofta bättre ju längre en har dem, men jag har aldrig haft känslan av att jag går in i något dåligt och lägger en massa energi på att förbättra det.

Jag hör folk prata om att människor som skiljer sig ”ger upp för lätt” och att en inte ska förvänta sig att det är bra hela tiden. Men varför skulle en lägga en massa energi på någonting som känns ovärt, som tar mer än det ger hela tiden, när en skulle kunna lägga energin på relationer som gav mer tillbaka.

Sällan uppmuntras vi till att stanna upp och fråga vad som egentligen är syftet med allt, vad det är vi önskar uppnå med allt det arbete vi lägger ner. För ofta är det som att en lägger en massa energi på relationer bara för att det är så det ska vara, snarare än att det faktiskt är någonting en tror kommer ge något tillbaks i slutänden.

Relationer med män är för kvinnor en så oerhört dålig osäker investering, vi förväntas lägga oceaner av tid och energi på något i hopp om att det en dag i framtiden ska leva upp till våra romantiska föreställningar om Det Perfekta Heteroförhållandet.

Konstruktivt manshat.

Det är ju många som hatar män vilket är en fullt rimlig reaktion när en levt under deras förtryck hela livet. Så som jag uppfattar diskussionen hos många feminister så är manshat något som i regel försvaras som just en reaktion på detta.

Frågan jag börjat ställa mig är vad vi sedan gör av detta manshat. För grejen är, att jag börjar bli lite trött på att stötta medfeminister i deras manshat för att sedan se dem gå in i sin trygga heteromonogama relationer med den där mannen som trots allt ändå är helt okej, fast kanske inte riktigt för: är han inte lite tråkig? Är det inte lite så att en känner sig lite känslomässigt utmattad efter att ha umgåtts med honom? Är det inte lite så att en får göra mer av arbetet i relationen? Och så vidare och så vidare. Sådär som män och relationer med dem är, helt enkelt.

Det verkar finnas en generell konsensus om att det är fetare att umgås med ickemän, så varför väljer så många ändå att spendera sina liv med män? I många fall handlar det nog om materiella faktorer; en har helt enkelt gått och blivit ekonomiskt beroende av en man och så är det svårt att ta sig därifrån.

Så frågan är, hur ska vi lösa detta? Hur skapar vi en praktik för att befria oss från beroendet av män och i slutänden även från det patriarkala förtrycket (när de inte längre kan hålla oss i bojor så kommer deras möjligheter att exploatera oss minska avsevärt)? Jag har på sista tiden börjat försöka leva att så mansfritt liv som möjligt. Det innebär inte att jag inte kan träffa män, däremot att mina viktigaste relationer inte ska vara med män. Typ den som vill det kan väl ligga med män eller ”konversera” lite med dem men det verkar onödigt att typ flytta ihop med dem, skaffa barn, lova varandra evig trohet och så vidare.

Detta är såklart ingen garanti för att relationer fungerar, men det tar bort en väldigt viktig aspekt av maktobalans. Vidare så ser jag detta som en politisk praktik, inte bara som en fråga om personligt välbefinnande. Jag tror helt enkelt att det bäst sättet att störta patriarkatet är att bryta sig fri från beroendet av män, inte att reformera dem eller hitta ”rätt” man. De kan väl reformera sig själva när de inser hur värdelös deras existens blir utan ickemän, eller bara strunta i det så att vi slipper dem.

Jag tänker att det första steget är att ta sina relationer med ickemän på allvar, att se dem som minst lika livsavgörande som relationer med män. Idag tenderar det ju att vara tvärtom, det är relationerna med män som anses livsavgörande eftersom vi förväntas organisera våra liv heterosexuellt.

Hela enkelt att leva livet för och genom ickemän istället för att ha dem som en känslomässig back up i heterosexualiteten. När du känner obehag inför män du har i din närhet, fråga dig hur du ska ta dig bort från relationen. Gör en flyktplan. Det finns garanterat svårigheter, men troligen finns det också utvägar.

Jag orkar inte bära mäns sorg över förtrycket jag utsätts för.

Jag tänkte lite på det här att ha relationer med män samtidigt som en teoretiserar kring patriarkalt förtryck i heterorelationer. För att tydliggöra så vill jag säga att jag inte tror att män förtrycker för att de är typ ”onda” utan för att de har en maktposition endast i egenskap av att vara just män. Denna position behöver inte aktivt utnyttjas för att äga relevans. Detta upprätthålls av båda parter; jag har också inlärda beteendemönster och sätt att tänka som återskapar dessa strukturer. Det går helt enkelt inte att komma ifrån inom ramarna för detta samhälle.
IMG_20140715_124940
Hur som helst; när jag har haft relationer med män har de i regel vetat om min inställning till heterorelationer, det vill säga att det är något förtryckande. Ändå har jag ju valt att ingå i dessa relationer med dessa män. Det handlar om en massa olika drivkrafter, dels såklart att jag också bär omkring på patriarkala ideal som säger att jag får värde genom att få bekräftelse av en man. Hur medveten jag än är om detta så försvinner det inte. Men sedan finns det såklart också andra drivkrafter, till exempel att jag faktiskt kan tycka om en person och få något ut av umgänget trots att det är en man. Ingen människa är ju bara sitt kön.

Detta skapar onekligen lustiga situationer. Till exempel; män som liksom vill vara undantag från detta. Jag försöker förklara att de inte kan vara undantag, och då blir de ledsna. Och så känner jag att det är upp till mig att trösta dem eller ursäkta dem och så är mansegosmekandet igång igen. JAG VILL INTE SMEKA NÅGOT JÄVLA MANSEGO!!!!!!!!!!!! Jag önskar att det kunde ta det lite mer lugnt och ba ”okej hon har ändå valt att vara med mig så jag kanske ska uppskatta det istället för att göra anspråk på att vara det stora undantaget från alla patriarkala strukturer”.

Jag blir så trött på den enorma ängslighet som många män uppvisar inför feministisk kritik av relationer. JA det är min åsikt att alla heterorelationer är förtryckande. JA jag känner också begär inför män och väljer (eller har i alla fall valt) att ingå i relationer med dem trots detta. Saker och ting är inte så svartvita, det går liksom inte att ha en praktik där en helt och hållet undviker förtryck.

Det värsta jag vet är att behöva säga till en man att han är bra för att han försöker, att han är bättre än andra män eller whatever. Det är sånt som kväver mig, när jag tvingas bli ansvarig för att han ska kunna hantera sina egna skuldkänslor inför att vara överordnad. Det är väl fan inte mitt problem, och det är i sanning ett sätt att utöva patriarkalt förtryck att tvinga kvinnor att bära det.

Jag tror detta handlar om att män, när de konfronteras med idén om patriarkala strukturer, tänker att de vill uppnå perfektion. Om de tar sig an projektet ”feministman” då vill de liksom vara helt perfekta. Problemet är att detta är en omöjlighet inom ramarna för detta samhälle. Det hela blir i sig en förtryckande praktik, eftersom de får mig att vara delaktig i och bekräfta dem i ett projekt som främst syftar till att stärka deras självbild.

Jag tänker på sorg, över patriarkatet och vem som tvingas bära den. Jag går alltid omkring med en sorg över att det här samhället ser ut som det gör, jag har lärt mig att hantera den här sorgen. Män däremot konfronteras inte med den på samma sätt, det bär inte på samma sätt bördan av det. När de konfronteras med den är deras instinktiva reaktion att trycka den ifrån sig, att försöka ”lösa” situationen. För mig blir detta bara frustrerande eftersom jag vet att det inte går att lösa, och att jag blir tvungen att ta ansvar över och hantera mannens sorg när jag har fullt upp med min egen. Jag orkar inte bära fler sorger än min egen och mina systrars. Jag orkar inte bära mäns sorg över att jag är förtryckt, och att det faktumet gör att vår relation är dömd till att vara ojämlik.

Obligatorisk heterosexualitet, genusordningen och särskiljande.

Tycker att Lady Dahmer skriver bra om det här med att pracka på vuxna tolkningsramar om heterosexuell kärlek på små barn. När en pojke och en flicka leker så skämtas det om att de är ”kära”. Detta gör såklart att relationerna mellan barn av olika kön blir laddade, till en början tar barnen troligen avstånd från varandra (tjej- och killbaciller, ni vet), för att sedan i högre ålder söka sig till varandra igen men då i egenskap av ”partner” snarare än ”vän”.

Vuxna människor lär barn att relatera till varandra som heterosexuella könsvarelser snarare än hela människor. Detta sker innan barnen faktiskt börjar intressera sig för att ha heterorelationer, men värderingarna ligger kvar fram tills dessa att det börjar framstå som ett alternativ. Flickor och pojkar definieras först och främst som två tillstånd och sedan som två motpoler. Hela idén att det finns ”flickor” och ”pojkar”, att dessa två kategorier är de enda som finns och att de är motpoler till varandra är en del av denna sociala konstruktion. Till en början fungerar det endast särskiljande men det kommer att användes som en tankemodell för att få kvinnor och män att ingå i heteromonogama relationer. Eftersom vi är motpoler till varandra så kompletterar vi också varandra, närmare bestämt i heteromonogama par.

wpid-img_20140624_112025.jpgSärskiljandet måste alltså förstås i en större samhälleligt kontext där obligatorisk heterosexualitet råder. Heterosexualiteten, alltså det normsystem som bygger på att kvinnor och män ska komplettera varandra och leva sina liv med varandra i heteromonogama relationer, upprätthåller den patriarkala exploateringen som sker i dessa relationer. I dessa relationer så utför kvinnor den största delen av det reproduktiva arbetet och så vidare.

Det första steget i denna ideologi är att låtsas att kvinnor och män inte kan relatera till varandra på något annat sätt än som könsvarelser, till exempel genom att antyda att vänskapsrelationer mellan pojkar och flickor egentligen är en fråga om heterokärlek. Detta leder, sorgligt nog, till att vi i slutänden faktiskt får mycket mycket svårt att relatera till varandra utanför dessa ramar, och det är något oerhört tragiskt i det. Speciellt när vi förväntas leva hela våra liv tillsammans med en partner som vi antas inte kunna vara vänner med, utan som vi bara kan möta som könsvarelse.

Men påprackandet slutar inte i och med barndomen, utan bli snarare värre. Folk tycker ju ändå ibland att barn borde slippa undan detta eftersom de inte ska ha börjat tänka på kärlek och sånt än, men när det kommer till ungdomar och vuxna så är pressen etter värre. Så fort en kvinna och en man ”klickar” med varandra så antas det vara någon slags heterokärlek på g, men motsvarande sker mycket sällan när det kommer till kvinnor som ”klickar” med kvinnor och män som ”klickar” med män. Då antas det vara en fråga om vänskap.

Den obligatoriska heterosexualiteten bidrar med andra ord inte bara till att vi ser möjligheter till heteromonogami i minsta lilla grej, utan även till att vi missar möjligheter till kärleksrelationer mellan andra människor, där det inte förväntas av oss. Och allt detta bara för att män ska kunna exploatera kvinnors reproduktiva förmåga!

Mäns behov av sex och mitt behov av att vara en hel människa.

wpid-img_20140515_131810.jpgIbland säger folk att ”sex är ett naturligt behov” för att försvara olika mäns sexuella övergrepp och övrigt gränsöverskridande beteende. Till exempel när en påpekar att det inte är en särskilt soft grej att gå omkring och ”ragga” på olika kvinnor genom att ge dem diverse komplimanger, ta på dem utan att kolla att det är okej innan och så vidare.

Ett behov som jag har i mitt liv är att kunna röra mig på olika platser utan att ständigt vara beredd på att olika män ska närma sig mig sexuellt på olika vis. Jag vill inte behöva gå in i ett rum och förhålla mig till hur olika män ser på mig, om det är någon som försöker göra något slags närmande och så vidare. Jag vill inte behöva till exempel vara avvisande mot en man jag talar med bara för att han inte ska tro att jag hyser något sexuellt eller romantiskt intresse.

Idag behöver jag ofta vara det, för många män betraktar mig först och främst som en könsvarelse som ska bedömas som kvinna, som föremål för heterosexuell praktik, snarare än som en människa. När jag placeras i detta fack som könsvarelse blir jag obekväm, jag blir självmedveten, och det tycker jag inte om. Många män börjar förvänta sig saker av en om en är alltför vänlig mot dem, och får de inte det klagar de över att de blivit ”friendzonade” eller blir i alla fall besvikna och vill inte ha någon relation alls längre, eftersom de inte etablerade en relation med en som människa utan som potentiellt föremål för sina heterosexuella praktiker. Detta gör att det är väldigt jobbigt att förhålla sig till många män. En känner ofta att en är skyldig dem saker, och en känner ofta att de inte värderar en som person utan som kvinna, vilket i sin tur gör att en agerar som kvinna gentemot dem.

Mitt behov att ses som en hel människa är också viktigt, viktigare än mäns behov av att ha sex. När män ger utlopp för sitt behov av att etablera sexuella kontakter blir jag obekväm, mitt handlingsutrymme begränsas, oavsett om det riktar sig emot mig eller någon annan. Att prioritera sitt eget ”behov av sex” framför andras behov av att kunna röra sig fritt och delta i olika sammanhang som människor och inte som könsvarelser är jävligt egoistiskt. Varför är det egentligen mäns behov av sex som anses stå högst i kurs, vara mest naturligt, och inte mitt och andra kvinnors behov av integritet och att slippa bli objektifierade.

Heterosexuella djur och mänskliga tolkningsramar.

Det är ganska vanligt att människor försöker driva i bevis att heterosexualitet är naturligt genom att göra antagandet att djur är heterosexuella. Detta är problematiskt på flera sätt. För det första så uppvisar djur inte alltid heterosexuellt beteende.

När vi studerar djur så gör vi det inte med någon objektiv blick, utan de slutsatser vi drar utifrån observationerna färgas såklart av våra övriga antaganden. Människor förutsätter helt enkelt att djur är heterosexuella, eftersom det finns en föreställning om att heterosexualitet är just det naturliga. Genusvetenskapen har upptäckt att forskare ofta gör antaganden om att djur är heterosexuella utan att egentligen veta.

Det finns också en föreställning att djur inte har några sociala konstruktioner, något som inte alls behöver stämma. Det beror såklart på vad en menar med en ”social konstruktion”, men för mig som ser det som en väldigt grundläggande grej så känns det ganska givet att även djur kan ha sådana. Läs till exempel detta inlägg om hur apors beteende formas av sin miljö mer än sina gener, något som jag ser som ett typiskt exempel på en social konstruktion.

Men framförallt så undrar jag om en ens kan prata om djur som hetero- eller homosexuella. Jag tänker att fenomenet att definiera sig som varandes en sexualitet är en väldigt mänsklig företeelse, i sig en slags social konstruktion. Att säga att en ”är” hetero- eller homosexuell blir meningsfullt först i en kontext där en organiserar sitt liv utefter vem en har sex med, alltså i en kontext där en lever tvåsamt tillsammans med någon en också har en kärleksrelation med. Människor har ju inte heller alltid definierat sig utefter sin sexualitet, det är ett relativt modernt fenomen, innan fokuserades det betydligt mycket mer på handlingar, inte någon slags inneboende identitet.

Möjligtvis kan en prata om att djur uppvisar homo- eller heterosexuellt beteende, något som då såklart enbart handlar om i vilket fack vi placerar in deras handlingar. Vi försöker tolka djurens beteende utifrån mänskliga tolkningsramar. Frågan är vad det egentligen fyller för syfte att göra detta, vad är det för slags kunskap vi skapar? Är den verkligen relevant för att förstå djurs sexuella beteende? Jag tvivlar på detta. Snarare måste vi förstå vår tolkning av sexualitet som någonting väldigt kontextberoende och föränderligt, och inte försöka applicera mänskliga normer på djur.

Sedan kan en också fråga sig om en över huvud taget kan prata om att en människa ”är” hetero- eller homosexuell. Är det inte också i detta fall  mest en fråga om handlingar? Handlingar som ges mening i ett socialt system, men som inte nödvändigtvis behöver betyda något i sig själv mer än att just den handlingen utförs.

Heterosexualitet.

Ofta använder jag termen heterosexualitet eller obligatorisk heterosexualitet, något som ibland skapar viss förvirring hos människor som frågar ”men vadå tror du att det är en social konstruktion att folk av olika kön vill ha sex med varandra” följt av något långt resonemang om reproduktion (ungefär som om folk i regel knullade för att göra barn).

Svaret på denna fråga är att jag inte vet. Jag vet inte om det är så att det finns något genetiskt som gör att människor i regel dras till människor av motsatt kön, och det finns det mig veterligen ingen annan som vet heller. Och vad mer är; jag bryr mig inte. Jag tycker inte att det är relevant. För mig är en av de minst intressanta bitarna när en diskuterar sexualitet vem som väljer att ligga med vem, för mig är sexualitet ett samhällsfenomen som i grunden handlar om hur vi väljer att organisera vår reproduktion, det vill säga att skapa nya människor, tillgodose vårt behov av närhet, omtanke och så vidare. I detta samhälle så organiseras reproduktionen i regel inom tvåsamma heteromonogama relationer och inom familjer. Detta är i alla fall normen och det som sanktioneras från samhällets sida. Det finns såklart en massa andra sätt att organisera sin reproduktion, men utrymmet för detta är begränsat såväl socialt som materiellt.

Heterosexualitet är nämligen så mycket mer än vem som väljer att ligga med vem. Heterosexualitet är ett sätt att organisera sitt liv. I heterosexualiteten ingår till exempel: att rangordna sina relationer så att kärleksrelationen står överst, att leva monogamt (eller i alla fall göra anspråk på någon slags exklusivitet), att bygga ett liv tillsammans med typ en kärnfamilj och att över huvud taget dela upp världen i två kön utifrån vilka ens ”sexualitet” definieras.

Jag ser inte heterosexualitet som någonting en ”är” eller ”har” utan som en ständigt pågående samhällelig praktik. Vi praktiserar heterosexualitet. Även människor som till exempel definierar sig som bisexuella praktiserar ofta heterosexualitet genom att främst ingå i långvariga relationer med människor av motsatt kön och snarare ”ligga runt” med människor av samma kön (stött på detta fenomen många gånger, säger inte att det är representativt för gruppen bisexuella).

Också människor som lever i samkönade relationer har ofta vissa heterosexuella praktiker enligt den definition som jag använder mig av. Heterosexualiteten är för mig en måttstock utifrån vilken alla andra mellanmänskliga relationer definieras och värderas i det här samhället. I en sådan kontext är det till exempel inte konstigt att personer som har ickeheterosexuella relationer ändå lägger sig till med vissa heterosexuella praktiker för att deras relationer ska ”erkännas” i heteronormsamhället.

Allt detta är garanterat sociala konstruktioner. Heterosexualiteten har inte alltid organiserats på det här viset. Även om det finns någon slags grund i ”biologi” som gör att en i regel tänder på folk av ”motsatt kön” så säger inte det att vi till exempel måste tycka att kärleksrelationer är mer betydelsefulla än andra relationer eller att vi måste organisera hela våra liv utefter våra kärleksrelationer. Detta tycker jag är väldigt viktigt att ifrågasätta som feminist, att diskutera hur vi organiserar reproduktionen i samhället och försöka förstå hur det hänger ihop med patriarkatet, för det gör det garanterat. Det är ju i reproduktionen som vi först och främst möts som kvinnor och män, och det är också inom den reproduktiva sfären som mycket av kvinnoförtrycket äger rum (ojämlikhet i hemarbete, mäns våld mot kvinnor bland annat). Därför måste heterosexualitet diskuteras inte bara i termer av vem som ligger med vem utan som samhälleligt fenomen. Vad innebär det egentligen att så många organiserar sitt liv utefter heterosexuella principer?

Heterosexualiteten.

Ibland kommer frågan om det så kallade ”förtrycket av heterosexuella” upp i mitt liv. Folk menar liksom att jag och andra feminister som är kritiska mot heterosexualiteten utövar något slags förtryck emot heterosexuella. De kan till exempel mena att ”all kärlek är bra kärlek” eller något liknande, och att en därför inte ska kritisera heterosexualitet eftersom det kan vara jobbigt för de som utövar den.

Jag vet inte om ni snappat upp det, men jag ingår faktiskt i heterosexuella relationer, det vill säga relationer med män. ÄNDÅ tycker jag att den obligatoriska heterosexualiteten, även känd som heteronormen, är problematisk. Jag tycker det är problematiskt hur det ständigt sätts ett likhetstecken mellan kärlek och heteromonogami, hur heteromonogamin har en överordnad position och anses vara den sannaste formen av kärlek, hur den står modell för all annan kärlek som äger rum i detta samhälle.

Jag tycker inte att det är rimligt att vi har ett samhälle som centrerar kring heteromonogami i den grad detta samhälle gör, och jag tänker göra vad jag kan för att dra ner heterosexualiteten från piedistalen. Detta innebär dock inte att jag är ”heterofob”, jag tycker inte att heterosexuella kärleksrelationer ska stå under andra samlevnadsformer, jag tycker bara inte det ska vara normen i samhället och alltings måttstock.

Heterosexualitet är som sagt mer än romantiska känslor mellan en man och en kvinna, det är en jävla livsstil som hela samhället utformats efter. När jag kritiserar heterosexualitet så är det detta jag kritiserar. Folk får vara kära i vilka de vill, men jag tycker det är viktigt att fundera på hur en gör kärlek. Det typiska heterosexuella sättet att göra kärlek på är att vara monogam, att snacka om varandra som ”kompletterande”, prioritera varandra över annat umgänge, planera sin framtid tillsammans och så vidare. Detta är på intet sätt oproblematiskt.

Jag menar att heterosexualiteten tränger undan andra former av kärlek, både ideologiskt eftersom dessa ses som underställda den heterosexuella kärleken och därmed mindre värd att satsa på, men också rent praktiskt eftersom människor i heteromonogama relationer lätt börjar prioritera bort andra viktiga relationer och detta ses som helt normalt och en del av ”livets gång”.

Jag inser att det inte är såhär det ser ut i allas heterorelationer, jag lever själv i en heterorelation i vilket jag försöker bryta mot en mängd av dessa normer. Däremot är detta vad heterosexualiteten idag står för. När människor offentligt manifesterar sin heterosexualitet, sluter sig i sin heterobubbla, talar om hur otroligt fantastiskt det är att vara kär och tillsammans, talar om sin partner som om denne vore något slags bihang och så vidare så är det inte bara ”kärlek” som äger rum, utan något annat. Det är ett manifesterande av en viss norm i samhället som upprätthåller en jävla massa förtryck, och det tycker jag, som motståndare till allt förtryck, är problematiskt.

Jag tvivlar på att någon heterosexuell kommer utsättas för hatbrott eller bli strukturellt diskriminerad i ett samhälle där heterosexualitet problematiseras mer, däremot tänker jag mig att samhället kanske inte kommer vara anpassat för dem allena, såsom det ser ut idag. Utifrån den grunden så tycker jag att det är fullt rimligt att kritisera heterosexualiteten som institution, ty det är inte bara ”kärlek” utan så mycket mer. Kärlek är rätt oproblematiskt, heterosexualiteten som samhällsinstitution, däremot, är det inte. Det är viktigt att förstå den här distinktionen när detta diskuteras.

Heterosexualitet för mig är något som förhindrar kärlek snarare än uppmuntrar den. Heterosexualiteten sätter upp normer som alla kanske inte kan eller vill leva efter, sätter upp normer kring hur kärlek ska äga rum, inhägnar våra känslor och tynger dem med förväntningar.