Jag har tänkt en del på det här med självbestraffning, i synnerhet i relationer. Att förneka sig själv saker en begär, eller att förneka sig rätten att ens begära.
En avgörande grej för mig i de relationer jag har haft har varit att jag inte vågat drömma om något bättre. När jag har varit i utsugande relationer så har jag liksom tänkt att det är vad jag förtjänar, och framförallt att det är det bästa jag kommer kunna få. När det dyker upp något bättre som verkar som ett reellt alternativ så förnekar jag mig det, helt enkelt för att jag inte vågar.
Det gör ont att definiera sina behov och det är läskigt. Det är läskigt för så fort en har definierat sina begär och behov så blir en medveten om när de förnekas en. Att ställa in sina drömmar på saker och ting som en ändå tänker sig att en kan få gör att denna besvikelse inte uppstår.
Något av det viktigaste feminismen har gjort för mig är att ge mig kraft och styrka att våga tänka tanken att en annan tillvaro är möjlig, och våga begära just denna tillvaro. Jag tänker att detta är något som generellt förvägrats mig som kvinna. Kvinnor lär sig ju att de ska leva för och genom män, de ska anpassa sig efter mäns vilja för att locka en man till att fylla deras liv med mening.
När jag var i relationer med män så var jag mycket medveten om att dessa relationer skadade mig och hur. Jag tror att en avgörande faktor till att jag inte tog steget och lämnade dessa relationer var att jag helt enkelt inte trodde att jag kunde få något annat, något bättre. Jag insåg att det jag hade i dessa relationer inte var något värt, men jag var nog rädd att ta ansvar för min egen existens och mina misslyckanden.
På ett sätt är kvinnorollen ganska bekväm – att vara förpassad till att vara ett bihang till mannen och att kräla i återupprepning och upprätthållande är utmattande och tråkigt, men det är också förutsägbart och tryggt. När en har lärt sig att detta är ens lott i livet så är det lätt att fastna där istället för att försöka ta sig ut.
Att ha någon slags frihet att själv bestämma över sitt eget liv och att leva för sig själv är skrämmande, speciellt då denna ”frihet” ofta är väldigt kringskuren i praktiken. Jag tror att jag själv har valt att stanna kvar i destruktiva och ofria situationer just på grund av denna rädslan. Jag har varit rädd för att fucka upp, för att ta chanser och misslyckas. För att formulera begär som jag inte kan få tillgodosedda. För att över huvud taget hoppas på något bättre och bli besviken.
Och därför är det så jävla skrämmande att försöka ha relationer där en inte blir uttråkad och utsugen. Att begära någon form av ömsesidighet. Tänk om det inte går. I så fall kommer det inte att gå att förtränga insikten om hur oduglig den nuvarande situationen är. I så fall kommer det inte finnas något annat alternativ än att fortsätta sträva och bli besviken, eller att resignera och förbittras.