Etikett: självdestruktivitet

Jag kollar på efter tio med Quetzala Blanco och Blondinbella med anledning av den debatt som utbrutit rörande meningsskiljaktigheterna de två emellan. Jag ser det som en självklarhet att man ska kunna skriva om de dåliga sidorna i livet, men det är en stor skillnad på att beskriva och på att romantisera det.

Både Blondinbella och Quetzala skriver om när livet är jobbigt men de skriver om det på helt olika sätt. Quetzala skriver ibland romantiserande och för det mesta bara krasst konstaterande utan problematisering. Hon skriver att hon mår kasst och att hon vill mår bättre men hennes inlägg känns sällan konstruktiva. Blondinbella skriver till exempel om stressen, om rädslan för de som hotar henne, om hennes tidigare osunda förhållande till mat. Jag kan förstå Blondinbellas kritik mot Quetzala, för Quetzala försöker inte i sina skildringar peppa människor till att komma ifrån destruktiviteten.

Samtidigt tror jag egentligen inte att folk i allmänhet blir inspirerade till självdestruktivitet av Quetzalas blogg. Personer som redan har självskadebeteenden får säkert ”inspiration” till nya sätt att skada sig själv, men jag tror inte att beteendet föds på grund av bloggen. Samma sak inträffar ofta när ätstörda läser böcker om ätstörningar, det betyder väl inte att de ska sluta skrivas sådana? Något som för en person är en inspiration blir för en annan en tröst eller något som ger kraft till förändring. Folk reagerar olika på olika saker, helt enkelt. Quetzala säger ju att det hör av sig folk till henne som berättar att hennes inlägg gett dem kraft och det stämmer säkert.

Folk måste lära sig att se skillnad på när man bara beskriver något och när man romantiserar det. För romantiserande kan vara inspiration för många, men något beskrivande upplevs nog bara som inspiration för den som redan är fast i skiten. Och jag tror inte att Blondinbella tycker att man inte ska få skriva om hemskheter, det är sättet de skrivs om det som hon ogillar.