Läste denna recension av Gone Girl, där följande citat från filmen finns med:
Att vara en Skön tjej innebär att jag är en åtråvärd, klipsk och rolig kvinna som gillar fotboll, poker, snuskiga skämt och rapningar, som spelar tv-spel, dricker billig öl, gillar trekanter och analsex och stoppar i sig hamburgare och hot dogs som om hon kan äta hur mycket som helst, samtidigt som hon är en nätt storlek 34, för Sköna tjejer är framförallt heta. Heta och förstående. Sköna tjejer blir aldrig arga; de ler bara en smula på ett sorgset, kärleksfullt sätt och låter männen göra vad de vill. Fortsätt bara, pissa på mig, jag bryr mig inte, jag är en Skön tjej.
Jag minns tydligt tiden då jag själv låtsades vara en ”skön tjej” och jag har nog aldrig föraktat mig själv så mycket som då. Föraktat mig själv för att männen jag umgicks med konstant nedvärderade mig såväl som andra kvinnor, föraktat mig själv för att jag inte kunde ”ta det” utan faktiskt tog illa vid mig.
Eftersom en inte kan visa att en tycker att det är jobbigt, för det vore ”oskönt” så internaliserar en istället. Nej, det går inte bara att vifta bort det, en vänder hatet inåt sig själv.
För mig har det framförallt handlat om att inte oroa mig. Jag är en ganska orolig person i största allmänhet, vilket många män tycker är ”oskönt”. Istället för att ta mig oro på allvar så har de tyckt att jag ska ”slappna av”. Att det är något som faktiskt är svårt för mig har liksom inte slagit dem.
Det finns såklart en anledning till att män kan vara ”sköna och avslappnade” – någon annan tar ansvar åt dem. Medan jag gick omkring och oroade mig för allt mellan himmel och jord så chillade de loss, för att sedan ha mage att skambelägga mig för att jag tog ansvar åt dem. Detta är ett mycket tydligt exempel på känslomässig exploatering.
Vad som har fått mig att kunna bli lite mer ”skön”, vilket ju faktiskt har varit en befrielse eftersom det suger att oroa sig, är att vara med människor som tar in oro på allvar och pratar med mig om den. Då försvinner den nämligen ofta. När jag tvingades undertrycka den hela jävla tiden så försvann den aldrig, den förvärrades eftersom jag aldrig fick ge utlopp för den, eftersom jag kände att det var mig det var fel på som inte bara kunde trycka undan de där känslorna långt lång bort. Jag kände mig dessutom fånig som oroade mig hela jävla tiden, och oroade mig således även över detta (är det inte lustigt hur det ofta blir såhär; en oroar sig för att en oroar sig, en känner skam för att en känner skam).
Det var en stor befrielse när jag slutade försöka vara en ”skön” person och vågade vara arg, hysterisk och orolig. Det gjorde också att jag slutade tycka så oerhört illa om mig själv, för jag började inse att många av mina känslor faktiskt inte handlade om min undermåliga personlighet utan var helt rimliga reaktioner på min omgivning. Det är helt normalt att vara orolig när en omger sig av människor som inte tar något som helst ansvar, det är rimlig att bli förbannad när en utsätts för regelbundna kränkningar (som en ju ofta gör i sällskap av män).
Jag började tänka att det kanske är omgivningen det är fel på, inte mig. Jag började se mig om efter nya sammanhang. Och se där, det fungerade ju! Det var inte jag som var problemet, problemet var att jag befann mig i en kontext där allting jag var ansågs fel.
Och efter detta så blir jag själv en person jag tycker om, för grejen är att den som alltid är spänd och nervös inför att göra ”fel” och vara ”oskön” ofta, paradoxalt nog, blir ganska… tråkig. Den som alltid är rädd för att bli ifrågasatt får liksom aldrig rum för sig själv, allting blir bara skådespel. En blir spänd och självmedveten, vilket är en ganska bra garanti för att inte vara så jävla soft att hänga med.
Det tragiska är väl att det finns vissa män som göra har det så, som vill ha kvinnor som hela tiden lägger band på sig själva för att leva upp till detta och därmed inte visar något av sitt sanna jag. Som hellre har ett umgänge som är bekvämt för dem eftersom de aldrig blir ifrågasatta, än att faktiskt lära känna någon.
Men ja, det är väl synd för dem att de inte kan ha genuina relationer eftersom de är för slappa för att kunna ta emot kritik och anstränga sig. Jag önskar bara att fler kvinnor kunde förstå detta och ge upp det dödsdömda projektet.