Läste denna recension av Gone Girl, där följande citat från filmen finns med:
Att vara en Skön tjej innebär att jag är en åtråvärd, klipsk och rolig kvinna som gillar fotboll, poker, snuskiga skämt och rapningar, som spelar tv-spel, dricker billig öl, gillar trekanter och analsex och stoppar i sig hamburgare och hot dogs som om hon kan äta hur mycket som helst, samtidigt som hon är en nätt storlek 34, för Sköna tjejer är framförallt heta. Heta och förstående. Sköna tjejer blir aldrig arga; de ler bara en smula på ett sorgset, kärleksfullt sätt och låter männen göra vad de vill. Fortsätt bara, pissa på mig, jag bryr mig inte, jag är en Skön tjej.
Jag minns tydligt tiden då jag själv låtsades vara en ”skön tjej” och jag har nog aldrig föraktat mig själv så mycket som då. Föraktat mig själv för att männen jag umgicks med konstant nedvärderade mig såväl som andra kvinnor, föraktat mig själv för att jag inte kunde ”ta det” utan faktiskt tog illa vid mig.
Eftersom en inte kan visa att en tycker att det är jobbigt, för det vore ”oskönt” så internaliserar en istället. Nej, det går inte bara att vifta bort det, en vänder hatet inåt sig själv.
För mig har det framförallt handlat om att inte oroa mig. Jag är en ganska orolig person i största allmänhet, vilket många män tycker är ”oskönt”. Istället för att ta mig oro på allvar så har de tyckt att jag ska ”slappna av”. Att det är något som faktiskt är svårt för mig har liksom inte slagit dem.
Det finns såklart en anledning till att män kan vara ”sköna och avslappnade” – någon annan tar ansvar åt dem. Medan jag gick omkring och oroade mig för allt mellan himmel och jord så chillade de loss, för att sedan ha mage att skambelägga mig för att jag tog ansvar åt dem. Detta är ett mycket tydligt exempel på känslomässig exploatering.
Vad som har fått mig att kunna bli lite mer ”skön”, vilket ju faktiskt har varit en befrielse eftersom det suger att oroa sig, är att vara med människor som tar in oro på allvar och pratar med mig om den. Då försvinner den nämligen ofta. När jag tvingades undertrycka den hela jävla tiden så försvann den aldrig, den förvärrades eftersom jag aldrig fick ge utlopp för den, eftersom jag kände att det var mig det var fel på som inte bara kunde trycka undan de där känslorna långt lång bort. Jag kände mig dessutom fånig som oroade mig hela jävla tiden, och oroade mig således även över detta (är det inte lustigt hur det ofta blir såhär; en oroar sig för att en oroar sig, en känner skam för att en känner skam).
Det var en stor befrielse när jag slutade försöka vara en ”skön” person och vågade vara arg, hysterisk och orolig. Det gjorde också att jag slutade tycka så oerhört illa om mig själv, för jag började inse att många av mina känslor faktiskt inte handlade om min undermåliga personlighet utan var helt rimliga reaktioner på min omgivning. Det är helt normalt att vara orolig när en omger sig av människor som inte tar något som helst ansvar, det är rimlig att bli förbannad när en utsätts för regelbundna kränkningar (som en ju ofta gör i sällskap av män).
Jag började tänka att det kanske är omgivningen det är fel på, inte mig. Jag började se mig om efter nya sammanhang. Och se där, det fungerade ju! Det var inte jag som var problemet, problemet var att jag befann mig i en kontext där allting jag var ansågs fel.
Och efter detta så blir jag själv en person jag tycker om, för grejen är att den som alltid är spänd och nervös inför att göra ”fel” och vara ”oskön” ofta, paradoxalt nog, blir ganska… tråkig. Den som alltid är rädd för att bli ifrågasatt får liksom aldrig rum för sig själv, allting blir bara skådespel. En blir spänd och självmedveten, vilket är en ganska bra garanti för att inte vara så jävla soft att hänga med.
Det tragiska är väl att det finns vissa män som göra har det så, som vill ha kvinnor som hela tiden lägger band på sig själva för att leva upp till detta och därmed inte visar något av sitt sanna jag. Som hellre har ett umgänge som är bekvämt för dem eftersom de aldrig blir ifrågasatta, än att faktiskt lära känna någon.
Men ja, det är väl synd för dem att de inte kan ha genuina relationer eftersom de är för slappa för att kunna ta emot kritik och anstränga sig. Jag önskar bara att fler kvinnor kunde förstå detta och ge upp det dödsdömda projektet.
Det här är verkligen ditt paradämne, känner mig så stärkt efter dessa inlägg. Har äntligen gett upp ett dödsdömt projekt och hoppas jag inte ger mig in i något nytt.
Har aldrig föraktat män så mycket som under tiden jag var en ”cool girl” – detta att män faktiskt tror att den sköna tjejen finns på riktigt, att de aldrig ser igenom fasaden (eller inte är intresserade nog av andra människor för att göra det).
Har inte sett filmen, men i boken är det en ganska lång, arg rant om att vara en ”cool girl” – läsvärd!
”Har aldrig föraktat män så mycket som under tiden jag var en ”cool girl” – detta att män faktiskt tror att den sköna tjejen finns på riktigt, att de aldrig ser igenom fasaden (eller inte är intresserade nog av andra människor för att göra det).”
Jag fick (och får) mig en rejäl tankeställare ang detta då jag har en kvinnlig avatar i ”Second Life” sedan några tillbaka. Nu är jag i och för sig helt ärlig i min profil med att jag är man IRL men det är långt ifrån alla som läser ens profil och som därmed tror att jag är kvinna IRL då jag har en kvinnlig avatar… bemötandet från män blir då… eh… minst sagt provocerande och absurt stereotypiskt många gånger (även ifall det finns goda undantag så klart). Det blir IBLAND sådana här sanslöst lustiga/tragiska situationer ungefär:
https://www.youtube.com/watch?v=EZ5SwfAqkVg
Väldigt kort om varför jag har en kvinnlig avatar i Second Life.
Det är en representation utav min känslomässiga/mentala feminina sida som jag många gånger använder mig utav IRL (få märker det dock IRL vilket alltid är ganska lustigt och även lite märkligt måste jag säga). Jag jämför också mig själv med transsexuella personer och exakt vad som skiljer mig från dom eftersom jag och dom stundtals tangerar samma områden.
asså igenkänning x 1000000000
Fanny <3
Bokmärkar det här inlägget, måste sluta vara ”skön” alltså. För det är jävligt oskönt för mig.
Ja. Absolut. Men – är det inte lite problematiskt att anta att tjejer inte gillar öl, fotboll osv?
Poängen med den sköna tjejen är ju inte att hon gillar öl och fotboll utan att hon strävar efter att vara den mannen vill att hon ska vara – mannens dröm om den kåta, glada och tacksamma kvinnan (gillar han raw food och trancendental meditation så kommer hon också att göra det), hon som är kravlös, problemfri och sömlöst passar in i hans liv.
Jag tror det är undergivenheten som är det främsta här. Jag har märkt att jag blir en otrolig fjäskfia när jag pratar med killar, lyssnar på vilken tråkig skit som helst, ger dem beröm som jag naturligt är extremt sparsam med, etc.
MEN! Det är inte något man bara slutar med, för jag har märkt att det straffar sig omedelbart när man försöker sig på det. Och det handlar inte bara om att bli sur. Har någon annan varit med om att män kallnar så fort en rättar något de har fel om, kommer med egna erfarenheter eller försöker prata om sig själv för en gångs skull? Det finns folk som jag känt i åratal och pratar med hela tiden, men jag kan ändå inte säga att jag är vän med dem eftersom de är så totalt ointresserade av mig.
ja, hela tiden
bumpa! ja, en kan göra slut med vänner
Har någon annan varit med om att män kallnar så fort en rättar något de har fel om, kommer med egna erfarenheter eller försöker prata om sig själv för en gångs skull?
Oh ja, mer regel än undantag.
Tack, jag tror annars att det är mig det är fel på.
Undrar om ”the cool girl” på film är den nya ”manic pixie dreamgirl”.
Har det här problemet. Har typ bara manliga vänner, som är sådär problematiska. Jag vågar aldrig säga till, för då vet jag att de kommer tycka att jag är jobbig, och då riskerar jag att bli helt ensam. De tycker ju om mig, just nu i alla fall. Är det värt ensamheten? Jag vet inte 🙁
Förhoppningsvis är ensamheten övergående. Försök att fasa ut umgänge successivt istället.
jag har valt ensamhet framför tomma relationer med folk som irriterar mig. det var asjobbigt men jag kunde inte gå tillbaka till det jag hade förut. nu i efterhand känns det jättebra, jag har få vänner men med dom är jag väldigt öppen, och vi uppskattar varandra <3
tror det som räddade mig undertiden är att jag hade trygga familjemedlemmar jag var med. och sen gillar jag mitt eget sällskap!
hoppas det går bra för dig!
Ouch! Detta träffade verkligen nära hemma.
Tack, tack, tack för denna text. Har nyligen märkt att jag är en såndär skön tjej :/