Anna har skrivit om varför så många ungdomar mår så dåligt och tar upp några olika faktorer, bland annat att vi får väldigt mycket stimulans från olika håll vilket gör att vi sällan reflekterar. Jag skulle vilja foga mitt perspektiv till det hela, jag är ju faktiskt expert eftersom jag är ungdom.
Jag skrev innan om det här med oro. Om hur även jag, som ändå har en hel del fördelar som gör mig anställningsbar och troligheten för att jag kommer kunna leva ett bra liv hög, oroar mig väldigt mycket över min framtid. Och jag tror inte detta gäller enbart för mig, jag tror det är något som mer eller mindre all unga idag känner. Vi har blivit uppväxta med en ökande ojämlikhet, ekonomiska kriser, klimatkriser och eskalerande ungdomsarbetslöshet. Många av oss nödgas att plugga för att det inte finns några jobb, många bor hemma tills att de fyllt 25 för att det inte finns några lägenheter, åtskilligt fler har otrygga anställningar där de blir inringda en timme innan de börjar, måste skrubba toaletten med tandborste och så vidare.
Samtidigt blir vi matade med ”klara dig själv”-idealet precis hela tiden och överallt. Våra förebilder är inte artister, konstnärer eller politiker utan entreprenörer. Vi ska se upp till och inspireras av människor som byggt sin egen lycka, startat företag och så vidare. Personer som ”byggt sin egen lycka”. Samhället och skolan blir mer och mer elitistiskt, det skapas specialklasser, strukturella problem löses med uppmaningar till individuella ansträngningar och så vidare.
Detta tär fruktansvärt mycket på en människa som redan tar hand om livsfrågor för fullt. När man är mellan 15-25 så funderar man ju mycket på sånt, på vem man är, vad man vill bli, hur man vill leva sitt liv. Det är en jobbig process för de flesta och den blir knappast enklare när man så gott som dagligen får höra att arbetslösheten är skyhög och att man verkligen verkligen måste tänka efter på vilken utbidlning man väljer så man kan försörja sig i framtiden. Som i KDU:s ”skaffa dig ett liv”-kampanj som i princip gick ut på att du själv är ansvarig för om du får jobb efter studierna, att även om politiker kan hjälpa till så vilar det yttersta ansvaret alltid på dig.
Men samtidigt som dessa yttranden och kampanjer radar upp sig så ökar ojämlikheten i samhället, ungdomsarbetslösheten ökar, universiteten blir sämre, det krävs mer utbildning för att få jobb och den faktiska möjligheten för ungdomar att ”skaffa sig ett liv” blir sämre och sämre. Jag tror att detta samhällsklimat leder till extremt mycket oro och olycka, denna kombination av eviga skräckscenarion som gnuggas in i våra ansikten och porträtten av människor som är så mycket bättre än oss. Och den här vetskapen om att även om vi fixar till våra egna liv så är klimatet på upphällningen och ekonomin på ständig nedgång.