Etikett: Människor

Arbetskraftsinvandring sker på företagens villkor, inte människornas.

Ibland diskuterar en invandringspolitik och då hör en ibland att regeringen har gjort det lättare för människor att komma hit och arbeta och det är så himla bra och humant och fint. Det som åsyftas är alltså att regeringen tillsammans med Miljöpartiet kom fram till en överenskommelse som bygger på att företag ska kunna värva arbetskraft i andra länder.

Det är arbetsgivarens bedömning av om det finns ett behov av att rekrytera utländsk arbetskraft som ska vara utgångspunkt när ärenden om uppehålls- och arbetstillstånd handläggs.

Det är alltså arbetsköparen som avgör huruvida en person ska få arbetstillstånd eller inte. Arbetsköparens behov står i fokus. Detta är en invandringspolitik som är företagsvänlig, inte människovänlig. Du får komma hit så länge ett företag har ett behov av dig, sedan kastas du ut. Folk kan jobba här i flera år i sträck, bidra till ekonomin och så vidare, och fortfarande inte få status som medborgare. De är ju bara arbetare, och endast värdefulla så länge de kan göra nytta.

Givetvis kan det vara bättre för de personer som får arbetstillstånd att komma hit, men det är inte dem som står i centrum. Det är företag och företags behov som står i centrum. Att kalla detta ”humant” tycker jag är osmakligt, det är väldigt långt ifrån humanism att sätta företag i centrum.

När en säger detta hör en ofta att det är ”bättre än ingenting”. Nå, det må vara sant men det säger fortfarande något om regeringens och Mp:s prioriteringar att den liberalisering som har skett har varit på företagens villkor. Istället hade de kunnat lätta på reglerna för uppehållstillstånd, asyl och medborgarskap så att fler hade kunnat komma hit oavsett om de hade fått arbete eller ej. Men de har valt att prioritera företag framför människor.

Borgerliga som är för mer invandring brukar ofta ha med argument som att ”invandrare bidrar” till ekonomin och så vidare. Nå, detta må vara sant, men om det är det enda skälet till att en vill tillåta människor att komma hit så hamnar en såklart i en inhuman invandringspolitik där allting villkoras med att en kan arbeta.

Det är såklart bättre än Sd, men det finns det mycket som är.

Det var alltid jag som var problemet.

Jag har ju skrivit en hel del om mina erfarenheter från relationer. För några dagar sedan fick jag frågan ”du har jag kritiserat ditt ex en massa, har du tänkt på vad du gjorde fel?”. Och jag blir liksom så full i skratt av denna fråga, för den förefaller så absurd när jag tänker tillbaks på vårt förhållande.

Om det fanns något jag gjorde i vårt förhållande var det nämligen att tänka på vad jag gjorde fel. Alla de konflikter vi hade skyllde jag i slutänden på mig själv. Även om jag då och då avkrävde förändring från honom så definierade jag mig själv som det grundläggande problemet, och hade dåligt samvete för att det blev han som fick hantera det. Även om jag kunde vara arg på saker han gjorde så fanns det alltid en sträng av dåligt samvete inför min egen ilska.

Helst hade jag velat förändra mig själv i grunden, men det var inte alltid det gick. Därför blev jag problemet som han fick hantera. Och jag hade så jävla dåligt samvete för detta, för att han blev tvungen att hantera mig. Och jag var tacksam för att han stod ut med det enorma problem som var jag.

Det är först på sista tiden som jag börjat förstå vad han gjorde fel, inte bara i sin hantering av Problemet, mig, utan också på sina alldeles egna meriter. Men vad jag främst börjat begripa är vad vi konstruerade tillsammans, i samspel med varandra, och vad det ledde till för problem hos både honom och hos mig.

Så ja, jag har verkligen tänkt igenom vad jag gjorde fel. Jag ägnade tre år åt att tänka på vad jag gjorde fel, hur jag var ett problem. Och jag vill inte definiera mig själv som Problemet längre. Jag vill se utanför detta. Jag vill se de strukturer som skapade vår relation, med alla problem däri, för att försöka hitta nya vägar för nuvarande relationer. Och jag är helt övertygad om att den vägen inte är att tänka mer på hur jag utgjorde Problemet, för som jag ser det nu var en stor del av problemet mitt ständiga sökande efter Problemet i mig själv.

Alfahannar.

En diskussion som ofta dyker upp när man talar om jämställdhet är det om ”alfahannar” och hur svårt det är för män som inte är alfahannar att få ligga eller skapa en långvarig relation med det andra könet, något som tydligen är betydligt lättare för kvinnor.

”Status” säga vara viktigare för kvinnor vid urval av män är tvärtom. Men det är väl ändå en ganska konstig sak att säga, för status borde ju rimligtvis vara relevant både för kvinnor och män, bara det att status mäts av olika saker. Typ en statusgrej hos kvinnor kanske är att se bra ut, att bete sig ”kvinnligt” och så vidare medan status hos män ges av andra egenskaper.

Det sägs att till exempel blyga killar har det svårare på könsmarknaden, och detta relateras till att de inte är så kallade ”alfahannar”. Jag tvivlar inte på att det är sant att olika personlighetsdrag står högre eller lägre ner i kurs och att det till mångt och mycket beror på könsroller, men det är ju inte som att man som kvinna kan vara hur som helst och fortfarande har lätt att få ligg, ännu mindre långvariga relationer, och om du dessutom är så kräsen att du vill ha en partner som respekterar dig blir det såklart etter värre.

Det är såklart tråkigt att vissa personer har det sämre än andra, och om det dessutom beror på könsroller så är det ännu sämre. Men att vissa, på grund av vissa egenskaper, har svårare att skaffa sig en relation än andra är inte ett problem som är specifikt för män, hur mycket folk än gillar att tro det. Grunderna som urvalet sker på är kanske ett annat, men kvinnor kan absolut inte gå omkring och se ut och vara hur som helst och ändå få till det.

Som om man var tvungen att välja mellan djur och människor.

Ibland när man diskuterar vegetarianism med människor så brukar de anföra någon slags perspektiv som bygger på att djurrätt är människofientligt eftersom det är att prioritera djur framför människor. Jag tänker att en absolut majoritet av alla djurrättsintresserade personer skulle välja att döda ett djur om de var tvungna att välja mellan att döda ett djur och döda en människa. Nu är det emellertid ytterst sällan så verkligheten ser ut, det tenderar inte att vara så att du måste välja mellan att låta något levande dö.

Det kan till och med vara så att ett djurrättsperspektiv faktiskt kan göra det bättre för människor. Djurhållningsindustrin är dels miljöfarlig, dels ineffektiv för att producera mat om man jämför med att odla istället. Dessutom finns det ju belägg för att en vegetarisk kost eller i alla fall en kost med mindre kött i är nyttigare

Jag blir grymt irriterad när människor försöker misskreditera djurrättsrörelsen på dessa grunder. Som om det var nödvändigt för mänskligt liv att äta kött, framförallt i den utsträckningen som vi gör idag. Som om man alltid var tvungen att välja mellan djur och människor. Som om man helt enkelt inte kunde anstränga sig för att allt levande ska ha det så bra som möjligt.

Kombinationen av skräckscenarion som gnuggas in i våra ansikten och porträtten av människor som är så mycket bättre än oss leder till ångest.

Anna har skrivit om varför så många ungdomar mår så dåligt och tar upp några olika faktorer, bland annat att vi får väldigt mycket stimulans från olika håll vilket gör att vi sällan reflekterar. Jag skulle vilja foga mitt perspektiv till det hela, jag är ju faktiskt expert eftersom jag är ungdom.

Jag skrev innan om det här med oro. Om hur även jag, som ändå har en hel del fördelar som gör mig anställningsbar och troligheten för att jag kommer kunna leva ett bra liv hög, oroar mig väldigt mycket över min framtid. Och jag tror inte detta gäller enbart för mig, jag tror det är något som mer eller mindre all unga idag känner. Vi har blivit uppväxta med en ökande ojämlikhet, ekonomiska kriser, klimatkriser och eskalerande ungdomsarbetslöshet. Många av oss nödgas att plugga för att det inte finns några jobb, många bor hemma tills att de fyllt 25 för att det inte finns några lägenheter, åtskilligt fler har otrygga anställningar där de blir inringda en timme innan de börjar, måste skrubba toaletten med tandborste och så vidare.

Samtidigt blir vi matade med ”klara dig själv”-idealet precis hela tiden och överallt. Våra förebilder är inte artister, konstnärer eller politiker utan entreprenörer. Vi ska se upp till och inspireras av människor som byggt sin egen lycka, startat företag och så vidare. Personer som ”byggt sin egen lycka”. Samhället och skolan blir mer och mer elitistiskt, det skapas specialklasser, strukturella problem löses med uppmaningar till individuella ansträngningar och så vidare.

Detta tär fruktansvärt mycket på en människa som redan tar hand om livsfrågor för fullt. När man är mellan 15-25 så funderar man ju mycket på sånt, på vem man är, vad man vill bli, hur man vill leva sitt liv. Det är en jobbig process för de flesta och den blir knappast enklare när man så gott som dagligen får höra att arbetslösheten är skyhög och att man verkligen verkligen måste tänka efter på vilken utbidlning man väljer så man kan försörja sig i framtiden. Som i KDU:s ”skaffa dig ett liv”-kampanj som i princip gick ut på att du själv är ansvarig för om du får jobb efter studierna, att även om politiker kan hjälpa till så vilar det yttersta ansvaret alltid på dig.

Men samtidigt som dessa yttranden och kampanjer radar upp sig så ökar ojämlikheten i samhället, ungdomsarbetslösheten ökar, universiteten blir sämre, det krävs mer utbildning för att få jobb och den faktiska möjligheten för ungdomar att ”skaffa sig ett liv” blir sämre och sämre. Jag tror att detta samhällsklimat leder till extremt mycket oro och olycka, denna kombination av eviga skräckscenarion som gnuggas in i våra ansikten och porträtten av människor som är så mycket bättre än oss. Och den här vetskapen om att även om vi fixar till våra egna liv så är klimatet på upphällningen och ekonomin på ständig nedgång.

Varför finns det bara ett sätt att hitta sig själv på?

Jag har haft dessa två inlägg i min ”blogga”-mapp hur länge som helst nu men inte tagit mig tid att skriva fören nu. Elsa och Hanna har skrivit om det här med att backpacka/resa runt i världen för att ”hitta sig själv” och jag måste säga att jag tycker så jävla illa om den där grejen med alla ungdomars fixering vid att ”se världen” och ”hitta sig själva”.

Att resande vidgar vyer ligger det väl något i. Jag upplever i alla fall att mina resa vidgat mina, men mest för att jag vågat bryta upp med hemmet och vännerna än att jag sett ett nytt land. Det kan såklart vara nyttigt att se hur folk har det i andra länder, men jag kan tycka att det finns en ide om att det skulle leda till så jävla mycket ödmjukhet och respektfullhet inför andra kulturer som jag helt enkelt inte tycker stämmer. Mitt intryck generellt av människor som ska ”resa” är att de är osnutna slynglar som ser resten av världen som sin lekplats snarare än personer med ett genuint intresse för omvärlden. Det finns såklart mängder av undantag från detta, men ni fattar nog vilken typ jag menar.

Men det jag tycker är det mest irriterande är detta att frigörelse har en så otroligt statisk mall. Förutom detta att man ska resa och uppleva saker så tycker jag också att det finns en slags ide om att det är väldigt bra att träffa människor, en jävla massa människor. Man ska liksom träffa dem och dela varandra historia och kultur och sedan bara mysa tillsammans i något slags stort samförstånd om hur det är att vara människa och hur sjukt jävla öppensinnad man är.

Men detta passar inte för alla. Jag till exempel tycker verkligen verkligen inte om att resa under ostyrda former. Jag vill ha någonstans att sova, pengar att köpa mat för, tillgång till dator och internet och säkra utrymmen att förvara saker på. Vidare behöver jag ett visst mått av lugn, jag orkar inte en massa tjo och tjim och att träffa nya människor stup i kvarten är otroligt ansträngande för mig. Man ska liksom vara så jävla nyfiken på världen och andra människor och kulturer, vilja se allt och träffa alla. Jag är verkligen inte intresserad av den sortens ”finna mig själv”.

Nu sysslar jag visserligen en del med andlighet som Hanna beskriver i och med att jag mediterar (det trodde ni inte va? Första gången jag skriver något om det här) men jag håller med om att den där dryga attityden som finns hos folk som betraktar sig som upplysta och världsvana är otroligt irriterande. Jag stöter på den ibland bland folk här som gottar sig i att deras vänner inte ”gör något av sina liv” utan bara är kvar på samma ställe. Men alla behöver inte ett år utomlands för att komma till insikt om vad man vill i livet, vissa trivs bra där de är och når inre utveckling på andra vis.

För mig har det varit mycket viktigare att göra en åsiktsmässig resa, en resa jag gjort mycket genom diskussioner, reflektion, skrivande och läsning. Jag tror inte jag hade nått samma insikter om jag istället varit ute och rest och sett saker och träffat människor, det hade säkert varit givande på andra sätt men hade inte gett mig det jag vill ha först om främst.

Människor jag träffat™.

Idag lyssnade jag på partiledardebatten på Sr. Det som levererades var väl ungefär vad man hade kunnat vänta sig. Framförallt Annie Lööf var precis som jag hade väntat mig.

Hon började anförandet med att berätta om människor hon hade träffat™ på sina resor i Sverige. Om någon handikappad person som hade fått jobba på grund av någon reform som regeringen hade gjort (kan även ha varit för att han ville jobba så hemskt gärna) och hur han ofta skrattade spontant eftersom han tyckte att det var så kul att gå till sitt arbete.

Fan vad trött jag blir på folk som berättar om människor de träffat™. Gud vad bra att du träffat människor nu när du sitter på ett förtroendeuppdrag som människor har gett dig för att du ska förbättra situationen för människor! Synd bara att detta med att träffa människor inte fanns med på din agenda innan du fick detta uppdrag, och att du först nu när du kammat hem det inser att det har en relevans.

Kejrå. Annie har säkert träffat människor innan. Men gud vad det andas ”verklighetens folk”-exotism att tala om folk på det här sättet.

Vad jag tycker är provocerande är människor som rakt av förnekar att vi lever i ett samhälle där olika personer har det olika lätt för sig på grund av sin etnicitet, sitt kön eller sin sociala bakgrund.

Vissa har tagit illa upp över mitt inlägg om ”saker jag avskyr” och påpekar att ”alla” minsann inte är på det sättet jag beskriver. Jag förstår ju varför inlägget är provocerande i sig men jag vill bara förtydliga att det jag stör mig på är personer som är just som jag beskriver varken mer eller mindre.

Det finns gott om människor som tycker att arbetslinjen är bra med goda skäl och dem kan jag absolut respektera även om jag personligen inte håller med dem. Det finns också gott om människor som ser att det finns till exempel klasskillnader men som helt enkelt inte ser det som politikens uppgift att jämna ut dem. Jag håller inte med dem heller, men jag tycker inte illa om dem.

Vad jag tycker är provocerande är inte personer som har andra åsikter än jag själv. Vad jag tycker är provocerande är människor som rakt av förnekar att vi lever i ett samhälle där olika personer har det olika lätt för sig på grund av sin etnicitet, sitt kön eller sin sociala bakgrund. Man behöver inte tycka att det är ett problem att det är så eller vilja lösa det på politisk väg, däremot så är det bara idioti att förneka förekomsten av det. Jag tycker helt enkelt inte att man ska syssla med politik om man inte kan se att det finns andra saker som styr människors livsöden än deras ”fria val”.

Vi måste våga erkänna att vi behöver andra människor.

Lisa Magnusson har skrivit ett inlägg om vår tid rädsla för beroenden. Eller egentligen har hon citerat sin egen krönika i Arena, som såvitt jag förstått det inte finns tillgänglig på nätet. Jag tror att hon har rätt i mycket. I vår kultur så ses beroende som något väldigt fult och dåligt.

Speciellt att vara beroende av, eller ha nära och viktiga relationer till, andra människor är något som enligt många måste bekämpas. Det är väldigt sorgligt för egentligen är det ju inget annat är djupt mänskligt att ha starka band till andra personer. Ingen människa är en ö, alla har behov av att ha andra människor runt omkring sig. Ändå ses det som något negativt att vara beroende av andra individer.

Jag tycker att man ska erkänna människors behov av att knyta an och skapa starka band till andra. Det finns inget fult i det, det är bara så människor är funtade. Vi måste helt enkelt ha andra människor i våra liv. En naturlig konsekvens av det blir såklart att det gör ont som fan när någon av dessa människor försvinner, att det är svårt att släppa taget. Men så är det, och sorglig är väl den person som förvägrar sig själv något så njutbart som att ha en nära relation till någon bara för att det eventuellt skulle kunna försvinna.