Etikett: snälla killar

Det här med att en som kvinna ska nöja sig med en ”bra kille” är så jävla påtagligt och genomgående i detta samhälle.

Så ofta hör en kvinnor motivera sina relationer med ett ”men han är ju snäll”. Eller andra motivera varför jag skulle vara ihop med en särskild kille med att han minsann är snäll, inte något svin som andra män och så vidare. ”Alla män är faktiskt inte svin/det finns faktiskt snälla killar”, som om det skulle vara skäl nog att vilja ha relationer med män.

Ja, det finns ”snälla killar”, men vad är poängen med att vara ihop med någon ”snäll”. Det är ju inte ”snällhet” en söker i en relation, en vill ju ha någon som kan förstå en, inspirera en, utveckla en och så vidare. Detta har ingen man, snäll eller inte, kunnat gör för mig. Ingen man har kunnat få mig att känna mig trygg nog för att utvecklas fritt, ingen man har fått mig att känna mig som ett begärande subjekt, som jämställd honom i en relation. Snälla killar har snarare får mig att känna mig som en belastning, en jobbig tjej som de måste ta i med silkesvantar för att hon inte ska bryta ihop.

Jag är liksom ingen känslig person sådär i största allmänhet, jag behöver inte bli daltad med, men snälla killar brukar i regel tolka mina krav på jämlikhet som just detta. Att jag är känslig och måste bli omhändertagen, när det jag vill är att bli respekterad. Jag vill bli sedd som jämlike, inte som mannens projekt.

Att en som kvinna ständigt ska nöja sig med att män är snälla är så jävla orimligt. Det är ju inte som att killar nöjer sig med en ”snäll” tjej, det är liksom ett grundläggande krav att tjejen är just ”snäll”, det vill säga inte gör killen aktivt illa. Det är väl inte ens någon som bryr sig om att formulera det kravet, eftersom det som känt inte är särskilt vanligt att kvinnor skadar män på det sättet.

När jag har haft relationer med ”snälla killar” så har jag genomgående känt skuld för att jag inte gett dem det de förtjänar. Det de förtjänar i kontexter är mig; mitt engagemang, min kärlek, och detta har de rätt till just för att de är ”snälla”. De har rätt till mig bara för att de inte är lika stora kräk som andra män. Jag är skyldig att betala dem för att de inte aktivt utnyttjar sitt maktövertag gentemot mig.

Ni vet konceptet ”snälla killar” som inte får ligga? Män som är snälla mot kvinnor eftersom de förväntar sig att få något i utbyte, alltså sex, för att sedan känna sig utnyttjade när de inte få detta.

Snällhet är den tråkiga och oinspirerade människans substitut för något som faktiskt skulle kunna betyda något för en annan människa. Istället för att erbjuda något av sig själv, någon slags insikt eller personligt utbyte, så erbjuder en ”snällhet”, det vill säga tomma gester.

Men ”snällheten” kommer inte gratis, utan mannen förväntar sig att få någonting tillbaka, det vill säga ”sex”. Hans inställning till kvinnor är att de är maskiner som han kan mata med olika saker för att få rätten att dominera henne. Eftersom ”snällhet” är det han har att erbjuda är det också det hon får, och eftersom han har gett henne detta så förväntar han sig något i utbyte. Det är inte alltid sex det handlar om, det kan lika gärna vara en relation eller tacksamhet eller åtminstone skuldkänslor om hon inte känner dessa känslor. Kvinnan ska helt enkelt underkasta sig på något sätt om mannen erbjuder henne hjälp. Hon ska ta emot den och sedan ska hon vara skyldig honom något, en bit av sig själv. Om så inte sker känner sin mannen utnyttjad, men i själva verket är det han som utnyttjar någon annan för att få det han vill ha.

Detta är inte någon bra relation, för en sådan bygger på ett ömsesidigt givande och tagande på bådas villkor. Det är tvärtom en slags objektifiering, en inställning till kvinnor som bygger på att de alla fungerar likadant och vill ha samma saker, alltså ”snällhet”. Att en kan rabbla lita ramsor, göra lite på förhand givna grejer, för att nå ett önskat resultat.

Den typen av ”snällhet” som män erbjuder är ofta tyngd av intentioner, en mycket kravfylld sak att få som en är tvungen att ta emot. Om kvinnan inte med glädje och tacksamhet tar emot mannens snällhet blir han förnärmad, han kan för sitt liv inte förstå att kvinnan kanske helt enkelt inte är intresserad av denna tomma gest. Han anser att kvinnan är oförskämd när hon agerar som att hon är värd mer än hans falska självuppoffring.

Om en ska kunna hjälpa andra så måste en gå in i det förutsättningslöst, det kan inte finnas något krav på att människan en försöker ge hjälp till ska behöver ta emot denna hjälp, att den ska reagera på hjälpen på något givet sätt eller att en ska få någonting tillbaks för den. Att kräva saker i utbyte, såväl ”sex” som ”tacksamhet” avslöjar direkt att en egentligen inte försöker hjälpa någon annan utan snarare sig själv.

Ofta när män hjälper mig med saker känner jag skuld, jag känner att jag behöver ge någonting tillbaka. Även de gånger män har hjälpt mig på sätt som jag inte efterfrågat, gett mig saker jag inte behöver, så har jag känt mig tvungen att ta emot och tacka. Det har sällan handlat om den typen av kravlöst stöd jag har kunnat få från ickemän, som jag upplever bygger mer på att en hjälper varandra och utbyter erfarenheter, relaterar till varandra upplevelser och så vidare. Det är såklart inte alla ickemän som är kapabla till den formen av stöd heller, men det är betydligt vanligare.

Att definiera sig själv som ”snäll” är att se sig själv som en person som skänker saker och ting till andra mer behövande (ofta kvinnor) från ovan, som välgörenhet. I utbyte vill en ha något, till exempel tacksamhet, eller tillfredsställelsen i att känna makten i att ”hjälpa” en annan människa. Att inte blanda in sig själv i processen, att inte förstå vad det är en egentligen vill få ut av det hela, utan se det som en byteshandel; jag ger dig det (jag tror att) du vill ha och i utbyte vill jag ha det jag vill ha. Istället för att skapa relationer där en hjälper sig själv genom varandra, där en ser varandra och har ett ömsesidigt utbyte så ser en allting som en mekanisk fråga.

Detta är i min mening det grundläggande problemet med den snälla killens så kallade snällhet; han gör det från en position av sin överlägsenhet och förmenta oberoende. Han kan alltid välja att inte vara snäll, att istället trycka ner och göra sönder, och detta gör att han aldrig blandar in sig själv och sina behov i relationer med andra. Han gör andra tjänster, men han ser inte hur han själv skapas i dessa relationer, hur det också kan vara något fint att ge och ta och skapa ett utbyte. Istället blir han förnärmad när han inte får det förväntade utfallet, när han har gett i tron om att få något speciellt tillbaka och inte får det.

När jag hjälper andra så hjälper jag även mig själv. När jag försöker möta andra i deras erfarenheter av att bli förtryckt i ett patriarkat så handlar det om systraskap, om att solidariskt försöka förstå sig situation och ta sig ur den tillsammans. Jag tänker mig att det är detta det alltid borde handla om att hjälpa andra. Inte att ”ge” någonting i färdig form, utan om att försöka mötas. Även om en har väldigt olika erfarenheter så kan en för det mesta relatera till den andra på något sätt. Om en är rädd för att göra detta så blir ”snällheten” en tom gest, någonting en ”ger” och kräver kompensation för. Det handlar inte om att faktiskt försöka se någon annan, utan snarare om att försöka pressa in någon i sin på förhand givna bild av hur saker och ting ska vara. För att kunna se andra måste en också vara beredd att se sig själv, att se sitt eget beroende och sin egen smärta, och det är detta den ”snälla killen” sällan är. Han gå omkring med självbilden att han är stark, oberoende, att han klarar allt och inte behöver andra, och just därför kan han inte heller ge något av värde till någon annan. Hans försök att hjälp andra blir en opersonlig och mekanisk gest, för han kan inte se sig själv.

Oavsett om du är snäll mot någon och förväntar dig sex, tacksamhet eller ”resultat” så är det en fråga om samma mekanism. När du känner frustration över att inte få det förväntade resultatet måste du först och främst gå in i dig själv och fråga dig vad du egentligen söker i utbytet med andra människor. Att vilja ”hjälpa” någon utan att själv göra sig sårbar är ett maktuttryck, det handlar om att vilja kontrollera situationen och därmed också den andra människan. Detta är inte ”snällt”, även om det kan inbegripa gester som på ytan förväxlas med snällhet, utan det är ett sätt att ta sig runt i världen som bygger på viljan att kontrollera sin omgivning.