Ofta när man diskuterar operationer och ideal så står Kissie och diverse ”bimbos” i den absoluta centrumet. Det hackas ner på de så kallade extrema och onaturliga idealen, alltså de väldigt stora brösten, det väldigt bloda håret, den väldigt smala midjan och så vidare. Vid sidan av det extremt smala idealet har bimboidealet fått stå som modell för ”sjuka ideal” även fast det förekommer i en betydligt mycket mindre omfattning än det supersmala. Jag har svårt att dra mig till minnes senaste jag träffade på någon som tyckte att bimboidealet på allvar var något eftersträvansvärt, och det brukar inte heller framställas som så i andra sammanhang än möjligtvis Slitz.
Att det hackas på det supersmala idealet är i allra högsta grad berättigat. Det är för det första det förhärskande inom nästan alla subkulturer. Även om det finns dem som tycker att man ska ha något mer muskler, mer ”kurvor” och så vidare så utgår de flesta idealbilder som produceras utifrån att smalhet är något eftersträvansvärt. Eftersom det smala idealet står i sådant absolut fokus är det värt all kritik det får, bimboidealet däremot känns som en konstig sak att kritisera.
Kvinnor som anstränger sig på ett alltför uppenbart sätt för att tillfredsställa den manliga blicken anses ”dåliga” och så vidare. Man ska vara snygg, man ska behaga, men man får inte överdriva, inte bli för uppenbar i sitt syfte att vara sexig.
Skönhetsideal handlar om mer än sexighet. Det handlar om att vara lagom; lagom snygg, lagom sexig med fortfarande på ett sätt som uppfattas som ”värdigt” och inte är besvärande. Det handlar helt enkelt om att behaga, hålla sig i schack med mat och träning, smink och kläder utan att någonsin passera gränsen för att bli ”för mycket”. Man förväntas lägga stor ansträngningar på att vara lagom, inte på att skapa en look som är unik och passar för en själv. Ändå försöker man i det överdrivna fokuset på bimboidealet i idealkritiken att få det att handla enbart om sexighet, när det nog i själva verket bara är en liten del.