Jag kan verkligen inte sluta störa mig på tanten jag berättade om. Hon som demonstrativt bad mig flytta min väska som låg bredvid mig på pendeln för att hon skulle få sitta där när det fanns massa andra platser lediga och sedan klagade på hur jag läste min tidning.
Allvarligt talat: hur orkar man hålla på sådär? Vad finner man för sjuk sadistisk njutning i att vara löjligt rättfärdig och moraliskt korrekt hela tiden? Vad är det som är så himla skönt med att få folk att i tid och otid följa ”outtalade regler”? Allt detta och lite till frågade jag mig.
Sen kom jag på att jag gör detsamma hela tiden. Jag säger åt folk som låter ”för mycket” på bussen, suckar högljutt åt skrikande spädbarn, lägger mig i om ag råkar ”överhöra” i korkad diskussion om feminism och ondgör mig varje dag på gymmet över människor som bara inte kan lägga pilatesmattan rätt eller som bara sitter och ”chillar” i maskinerna eller helt enkelt bara lyfter fel. Visserligen är dessa saker en aning mer berättigade (enligt mig i alla fall) men jag är fortfarande en liten moraltant och när jag blir gammal, frånskild och tjock kommer jag säkert också göra sådär för att få ut mina aggressioner över alla orättvisor som drabbat mig.
Jobbig tanke.