Etikett: kärring

Jag kommer nog också att bli en såndär jävla moraltant.

Jag kan verkligen inte sluta störa mig på tanten jag berättade om. Hon som demonstrativt bad mig flytta min väska som låg bredvid mig på pendeln för att hon skulle få sitta där när det fanns massa andra platser lediga och sedan klagade på hur jag läste min tidning.

Allvarligt talat: hur orkar man hålla på sådär? Vad finner man för sjuk sadistisk njutning i att vara löjligt rättfärdig och moraliskt korrekt hela tiden? Vad är det som är så himla skönt med att få folk att i tid och otid följa ”outtalade regler”? Allt detta och lite till frågade jag mig.

Sen kom jag på att jag gör detsamma hela tiden. Jag säger åt folk som låter ”för mycket” på bussen, suckar högljutt åt skrikande spädbarn, lägger mig i om ag råkar ”överhöra” i korkad diskussion om feminism och ondgör mig varje dag på gymmet över människor som bara inte kan lägga pilatesmattan rätt eller som bara sitter och ”chillar” i maskinerna eller helt enkelt bara lyfter fel. Visserligen är dessa saker en aning mer berättigade (enligt mig i alla fall) men jag är fortfarande en liten moraltant och när jag blir gammal, frånskild och tjock kommer jag säkert också göra sådär för att få ut mina aggressioner över alla orättvisor som drabbat mig.

Jobbig tanke.

Kärringjävlar.

En typ av människa jag tycker sjukt illa om är den tvättäkta kärringen/moraltanten. Jag stötte på en sådan idag när jag åkte tvärbana. Eftersom det var få människor på tåget och hela min kupé var tom så satte jag min träningsväska på sätet bredvid mig. Typ två stationer senare kliver den här människan på. Istället för att sätta sig på någon av de lediga platserna mitt emot mig eller någon annanstans i tåget så ber hon mig flytta på väskan och sätter sig bredvid mig. Jag pallade inte riktigt bry mig utan fnissade lite för mig själv och fortsatte läsa min tidning (vilket för övrigt var ett flera år gammalt nummer av BON med intervjuer som sex, så jag tänkte väl att det hade varit lustigt om hon upprörde sig över det).

Efter ett tag, när jag läst min tidning helt normalt, så tycker hon att den ”skär in” i hennes arm. Alltså, för det första hör det till saken i kollektivtrafiken att saker och ting stöter in i varandra och det var knappast som att tidningen skadade henne eller ens var obehaglig. För det andra så är det fan oförskämt att välja platsen bredvid mig när så många andra är upptagna och dessutom kräva att jag inte ska ha någon kroppskontakt med henne. Jag flyttade hursomhelst till sätet mitt emot henne och lade demonstrativt ner träningsväskan bredvid mig vilket gjorde att hon kastade hatiska blickar på mig hela resan. Hemska ungdomar som bara tar plats tyckte hon säkert. Hemska kärringar som måste statuera exempel på hur de tycker man ska bete sig när det verkligen inte är nödvändigt, som på ett nästan tomt tåg.