Ett sånt där ämne som återkommer är hur en ska se på sexistiska skämt. Jag minns en person jag var på g med som ständigt skämtade om hur negativa karaktärsdrag var ”kvinnliga”. En gång beklagade hen sig dock över att det finns folk som är sexister ”på riktigt” medan det hen ägnade sig åt bara var ”skämt”.
Jag minns hur jag efter ett tag själv började anamma detta språk. Kvinnligt betydde bara dåliga saker, främst att på olika sätt ”ologisk” och ”irrationell” vilket innebar ett en ”kände efter” för mycket. Alltså: om en visade sina känslor på ett tydligt sätt lät en sina känslor styra och var kvinnlig och dålig.
En gång så hade jag och den här personen en konflikt. Jag minns inte riktigt vad det rörde, men jag blev i alla fall väldigt ledsen över något och började gråta. Istället för att försöka förstå mig och trösta mig så beskyllde personen mig för att vara ”kvinnlig”, och som ett resultat av detta började jag skämmas över mina känsloyttringar. Gränsen mellan att skämta om att använda ”kvinnlig” nedsättande och att faktiskt göra det var otroligt tunn. Genom att ständigt skämta om det etablerades innebörden av ordet, och när det väl behövdes i ett seriöst sammanhang så fanns det där att slänga i ansiktet på mig. Genom skämtandet etablerades och reproducerades vissa begrepps- och tolkningsramar som sedan genomsyrade alla situationer.
Fast det var inte först där som skämtandet blev problematiskt. Under den här perioden mådde jag väldigt dåligt över alla mina kvinnliga personlighetsdrag. Grejer som jag idag ser som positiva karaktärsdrag, som min förmåga att verbalisera vad jag känner och vara i kontakt med mina känslor, blev något negativt. ”Rationalitet” lyftes upp till skyarna som något slags tillstånd där en bara tar bra beslut befriade från känslors inverkan, fast innebar i praktiken att folk inte låtsades om sina känslor i tron att de då skulle försvinna.
I många sammanhang jag befunnit mig i har denna typ av ”skämt” dragits frekvent, även om situationen jag beskrev ovan var ett av de värsta exemplen. Till en början har jag ofta varit med i jargongen och internaliserat kvinnohatet, men sedan började jag mer och mer ifrågasätta detta. Idag skämtar jag aldrig om mitt eget kön på det sättet. Jag ser det som ett slags slentrianmässigt kvinnohat som bör bekämpas.
När en ständigt använder vissa begrepp på ett visst sätt, även om det är skämt, så skapas en viss ram för hur en tolkar och beskriver världen. Denna ram kan sedan användas i alla sammanhang. Skämt går snabbt över till att bli allvar. Snart står en där och använder ”kvinna” som ett skällsord fast det inte alls var så det var tänkt från början.