Löwengrip och feminismen.

Jag har funderat lite på det här med Löwengrip och feminismen. Människan har ju fått för sig att basha på feminismen, vilket knappast är förvånande med tanke på att det stärker hens ”personliga varumärke”.

Jag bara undrar: varför är det så viktigt för vissa att Löwengrip är feminist? Jag har så svårt att begripa det. Det är inte som att feminismens legitimitet hänger på om Löwengrip kallar sig feminist eller inte.

Jag har också svårt för det här skuldtyngda pressandet. Ni kommer inte kunna tvinga in någon i att vara feminist, och jag tycker inte att det är något en ska göra även om det vore möjligt. Feminism ska vara ett val, inte något en tvingas in i.

Men det jag tycker är märkligast är nog hur folk lyfter fram att Löwengrip liksom vore en mer passande feminist än andra kvinnor, eftersom hen är en ”stark kvinna” och så vidare. Ungefär som om det fanns kvinnor som var mer ”passande” för feminism. Jag gillar inte den här idén om att en kvinna kan bete sig mer eller mindre ”feministiskt” i sitt liv. Vad som gör en till feminist är inte ens val av karriär, familj eller liknande utan ens värderingar och vad en väljer att göra politiskt.

För vad händer med alla andra kvinnor när vi lyfter fram Löwengrip som någon slags feministisk förebild trots att hen aldrig uttrycker feministiska värderingar? Vad händer med de kvinnor som dagligen kämpar för ett jämställt samhälle, men som inte har möjligheter att skapa ett lika självständigt liv som Löwengrip?

Jag tror att vi måste lägga mer fokus på de val en gör i livet och mindre på hur en ”god” feministisk livsstil skulle kunna se ut. Jag tror inte på att lyfta fram Löwengrips eller någon annan kvinnas liv som ett feministisk ideal att sträva efter i sig, utan vi måste lägga fokuset på den politiska gärningen. Och Löwengrips politiska gärning är långt ifrån feministisk. Även om hen är en ”stark kvinna” och kanske en förebild för många ”unga tjejer” så använder hen sin makt på högst ofeministiska sätt. Det är detta vi måste se och förhålla oss till.

Löwengrip kan vara hur självständig som helst, det fråntar inte det faktum att hen gång på gång uttalar sig antifeministiskt och misogynt. Att försöka värva en sådan kvinna till feminismen för att hen är en ”förebild” eller liknande tror jag är kontraproduktivt. Vi bör inte lägga det fokuset på individer och deras livsstil, för det skapar jävligt skeva ideal av hur en feminist ska vara och bete sig.

Misogyn humor etablerar misogyna tolkningsramar.

Ett sånt där ämne som återkommer är hur en ska se på sexistiska skämt. Jag minns en person jag var på g med som ständigt skämtade om hur negativa karaktärsdrag var ”kvinnliga”. En gång beklagade hen sig dock över att det finns folk som är sexister ”på riktigt” medan det hen ägnade sig åt bara var ”skämt”.

Jag minns hur jag efter ett tag själv började anamma detta språk. Kvinnligt betydde bara dåliga saker, främst att på olika sätt ”ologisk” och ”irrationell” vilket innebar ett en ”kände efter” för mycket. Alltså: om en visade sina känslor på ett tydligt sätt lät en sina känslor styra och var kvinnlig och dålig.

En gång så hade jag och den här personen en konflikt. Jag minns inte riktigt vad det rörde, men jag blev i alla fall väldigt ledsen över något och började gråta. Istället för att försöka förstå mig och trösta mig så beskyllde personen mig för att vara ”kvinnlig”, och som ett resultat av detta började jag skämmas över mina känsloyttringar. Gränsen mellan att skämta om att använda ”kvinnlig” nedsättande och att faktiskt göra det var otroligt tunn. Genom att ständigt skämta om det etablerades innebörden av ordet, och när det väl behövdes i ett seriöst sammanhang så fanns det där att slänga i ansiktet på mig. Genom skämtandet etablerades och reproducerades vissa begrepps- och tolkningsramar som sedan genomsyrade alla situationer.

Fast det var inte först där som skämtandet blev problematiskt. Under den här perioden mådde jag väldigt dåligt över alla mina kvinnliga personlighetsdrag. Grejer som jag idag ser som positiva karaktärsdrag, som min förmåga att verbalisera vad jag känner och vara i kontakt med mina känslor, blev något negativt. ”Rationalitet” lyftes upp till skyarna som något slags tillstånd där en bara tar bra beslut befriade från känslors inverkan, fast innebar i praktiken att folk inte låtsades om sina känslor i tron att de då skulle försvinna.

I många sammanhang jag befunnit mig i har denna typ av ”skämt” dragits frekvent, även om situationen jag beskrev ovan var ett av de värsta exemplen. Till en början har jag ofta varit med i jargongen och internaliserat kvinnohatet, men sedan började jag mer och mer ifrågasätta detta. Idag skämtar jag aldrig om mitt eget kön på det sättet. Jag ser det som ett slags slentrianmässigt kvinnohat som bör bekämpas.

När en ständigt använder vissa begrepp på ett visst sätt, även om det är skämt, så skapas en viss ram för hur en tolkar och beskriver världen. Denna ram kan sedan användas i alla sammanhang. Skämt går snabbt över till att bli allvar. Snart står en där och använder ”kvinna” som ett skällsord fast det inte alls var så det var tänkt från början.