Etikett: humor

Mäns skämt.

Det finns män som tycker att feminister saknar humor eftersom feminister inte skrattar åt eller kanske rentav blir arga över deras sexistiska skämt. Twittrade lite om det tidigare:

mansskämtJag tänker på alla år som gått under vilka jag skrattat åt mäns skämt fast de inte varit roliga, lyssnat mer på män fast de inte varit intressanta och så vidare. Detta är något en lär sig att göra som kvinna. Män ska bekräftas, tillfredsställas och så vidare. Ingen får någonsin låtsas om att män faktiskt inte är så jävla roliga som de tror sig vara.

Eftersom män är vana vid att folk skrattar åt dem, lyssnar på dem, bekräftar dem så kommer det såklart som en chock när någon inte tycker att det är roligt med oinspirerad humor om att kvinnor ska vara i köket eller göra mackor eller whatever. De söker desperat efter en förklaring, och kommer fram till att det måste bero på att personen ifråga saknar humor eftersom hen är feminist. Skönt! Mannen behöver inte fundera på sitt eget beteende utan söker som vanligt förklaringen till sina tillkortakommanden utanför sig själv.

Inte bara är dessa skämt sexistiska, de är också så otroligt uttjatade att det förvånar mig att någon skrattar åt dem. Det framstår mest som någon slags sjuk ritual av nedvärdering av kvinnor som män känner att de behöver ägna sig åt för att… jag vet inte, stärka sin känsla av egenvärde? För jag menar, inte ens de kan väl vara så fantasilösa att de faktiskt tycker att höjden av kvickhet och humor är att be en kvinna göra en macka.

Misogyn humor etablerar misogyna tolkningsramar.

Ett sånt där ämne som återkommer är hur en ska se på sexistiska skämt. Jag minns en person jag var på g med som ständigt skämtade om hur negativa karaktärsdrag var ”kvinnliga”. En gång beklagade hen sig dock över att det finns folk som är sexister ”på riktigt” medan det hen ägnade sig åt bara var ”skämt”.

Jag minns hur jag efter ett tag själv började anamma detta språk. Kvinnligt betydde bara dåliga saker, främst att på olika sätt ”ologisk” och ”irrationell” vilket innebar ett en ”kände efter” för mycket. Alltså: om en visade sina känslor på ett tydligt sätt lät en sina känslor styra och var kvinnlig och dålig.

En gång så hade jag och den här personen en konflikt. Jag minns inte riktigt vad det rörde, men jag blev i alla fall väldigt ledsen över något och började gråta. Istället för att försöka förstå mig och trösta mig så beskyllde personen mig för att vara ”kvinnlig”, och som ett resultat av detta började jag skämmas över mina känsloyttringar. Gränsen mellan att skämta om att använda ”kvinnlig” nedsättande och att faktiskt göra det var otroligt tunn. Genom att ständigt skämta om det etablerades innebörden av ordet, och när det väl behövdes i ett seriöst sammanhang så fanns det där att slänga i ansiktet på mig. Genom skämtandet etablerades och reproducerades vissa begrepps- och tolkningsramar som sedan genomsyrade alla situationer.

Fast det var inte först där som skämtandet blev problematiskt. Under den här perioden mådde jag väldigt dåligt över alla mina kvinnliga personlighetsdrag. Grejer som jag idag ser som positiva karaktärsdrag, som min förmåga att verbalisera vad jag känner och vara i kontakt med mina känslor, blev något negativt. ”Rationalitet” lyftes upp till skyarna som något slags tillstånd där en bara tar bra beslut befriade från känslors inverkan, fast innebar i praktiken att folk inte låtsades om sina känslor i tron att de då skulle försvinna.

I många sammanhang jag befunnit mig i har denna typ av ”skämt” dragits frekvent, även om situationen jag beskrev ovan var ett av de värsta exemplen. Till en början har jag ofta varit med i jargongen och internaliserat kvinnohatet, men sedan började jag mer och mer ifrågasätta detta. Idag skämtar jag aldrig om mitt eget kön på det sättet. Jag ser det som ett slags slentrianmässigt kvinnohat som bör bekämpas.

När en ständigt använder vissa begrepp på ett visst sätt, även om det är skämt, så skapas en viss ram för hur en tolkar och beskriver världen. Denna ram kan sedan användas i alla sammanhang. Skämt går snabbt över till att bli allvar. Snart står en där och använder ”kvinna” som ett skällsord fast det inte alls var så det var tänkt från början.

Hånet behövs för att orka.

Fick frågan om varför jag, och många med mig, väljer att håna personer som Pär Ström och Pelle Billing istället för att bemöta deras argument. Tja, jag brukar för det mesta varken läsa Ström eller Billings blogg eftersom jag bara blir frustrerad, men när det väl händer så brukar jag reagera med att håna dem. Anledningen är, kort och gott, att jag saknar orken för att göra något annat.

När det kommer människor som drar de där argumenten man hört tusentals gånger förut, som försöker ”motbevisa” en genom att ta upp helt irrelevanta saker, som lägger ord i ens mun, som tar upp försyndelser som enskilda feminister gjorde sig skyldiga till för typ tio år sedan och som man aldrig uttryckt sitt stöd för och tycker att man ska ”erkänna” att det finns förtryck även mot män så pallar man helt enkelt inte. Det är för jävla tröttsamt att bemöta, det ger mig inget. Jag tror att ni alla har varit i situationen när någon har gett uttryck för en så idiotisk åsikt att ni inte ens vet hur ni ska bemöta den. Lite som att argumentera mot någon som på riktigt tycker att folk med vissa hudfärger är mindre värda och presenterar det som någon slags fakta, tycker man ska läsa någon jävla rapport, bok eller se någon youtubefilm så att man kan ”inse” sanningen. Det är liksom så idiotiskt att man inte orkar. Dessutom så brukar de flesta av detta virke inte vara intresserade av att verkligen ompröva sina åsikter.

Men det kan ändå kännas skönt att veta att man inte är ensam, utan söka stöd hos andra. Därför så kan jag ibland ta till hån mot meningsmotståndare, för att det är jävligt skönt att få bevis på att det finns en massa vettiga människor också, människor som precis som jag förstår idiotin i vissa resonemang och som jag inte behöver göra införstådda i något.

Och tja, om någon annan skulle göra motsvarande mot mig så skulle jag inte bli särskilt upprörd. Jag förstår att man ibland inte orkar vara saklig utan bara vill känna stöd för sina åsikter. Jag tänker att det inte är dessa dogmatiska antifeminister som är intressant att nå, utan människor omkring som kanske velar. Och många av dem kan lätt förstå det absurda i vissa uttalanden och argumentationer, såsom det som visas upp på Vita kränkta män. Det är inte de vita kränkta männen man vill åt och få att förändra sitt beteende, det man vill åt är att få andra att se det absurda i den typen av inställning som många där står för. Jag hyser inget hopp om inbitna antifeminister, men jag tror att många som kanske velar ser varför det är fel om man pekar på det. Ofta behövs inte argument, utan de talar ganska bra för min poäng alldeles själva.

Tja, det här kan man ju tycka är dåligt och intellektuellt ohederligt, men det är i alla fall så jag agerar. Jag orkar inte diskutera med vissa personer om och om igen, så jag väljer att håna dem. För att få bevis på att det faktiskt finns gott om människor som inte resonerar så. Sånt behövs ibland, för att man ska orka.

Problemet med sexistiska skämt är att de alltid är skittråkiga.

Fick tag på denna bild på twitter.

Alltså. Sexistisk humor. Fan vad tråkigt det är. En sexistisk persons idé om humor är typ det som presenteras på 9gag och ”skämt” om att kvinnor ska stå i köket, göra en macka eller vad fan som helst. Även dessa eviga haranger om varför sak X är bättre än kvinnor är så jävla uttjatat. Det är så sanslöst oinspirerat.

Jag kan skratta åt sexistiska skämt. Det är ingen principfråga för mig. Humor bygger i mångt och mycket på generaliseringar och opassande inslag och det är jag helt okej med. Problemet är att folk kommer undan med tråkiga skämt bara för att de är sexistiska. Skulle man kunna dra samma skämt i evigheter (typ det om mackan/köket) om det inte anspelade på någon förtryckt grupp? Skulle inte tro det!

Folk som skriver sexistiska skämt borde fan ta och skärpa till sig lite och börja leverera. Och folk som konsumerar humor borde börja ställa krav utöver att saker och ting ska vara ”provocerande”. Sexistiska skämt är ju sällan ens provocerande utan snarare något som alla antas tycka är roligt. Det är ju fan mer provocerande att inte skratta åt sexism. Då är man tråkig och en stämningsdödare.

Självinsikt.

Något som har varit väldigt viktigt för mig under min tid utomlands har varit en insikt om mig själv som jag nått fram till, nämligen den att jag är en ganska osocial och tråkig typ. Eller alltså, jag är väl inte tråkig men jag är inte en person som gillar en massa galna upptåg, trams och skämtande. Jag tar saker på allvar och tycker inte om att flamsa omkring, helt enkelt. Vidare har jag ett litet socialt behov och behöver ofta vara ensam, behöver få ägna mig åt att skriva och resonera ostörd.

Länge tyckte jag detta var något jobbigt, att jag inte var en såndär överglad, social och spontan person som man liksom ”ska” vara när man är ung. Jag kände mig tråkig, helt enkelt. Tänkte att det är inte såhär man ska vara, att det var efterverkningar av depressionen jag var i för några år sedan, eftersom jag innan den var väldigt social.  Man ska liksom inte vara sådan, alltså banga socialt umgänge i den grad jag gör eller till förmån för de sakerna.

Men under tiden jag ägnat här så har jag liksom kommit till ro med detta. Det känns okej nu, att jag är sådan. Det är okej att jag ägnar flera timmar varje dag åt att skriva, att jag inte skämtar bort allt, att jag bangar på fikor och utekvällar bara av ingen annan anledning än att jag vill sitta hemma, att jag i grund och botten är seriös och osocial.

Jag kan bli så trött på det här flamskravet som finns, eller kravet på att vara en social, spontan och i största allmänhet ”rolig” person. Att man ska ta lätt på saker och ting, inte ta det på så stort allvar. Inget emot den som är så, men jag är inte det och det är okej. Jag lider inte av att vara sån som jag är. Jag uppskattar ensamhet, allvar och eftertanke.

Och vad mer är; detta gör mig inte till en tråkig person. Att jag inte gillar mycket av det som av andra uppfattar som kul gör inte att jag är trist. Jag är långt ifrån tråkig. Jag har en massa intressanta saker att säga, energi till att diskutera det mesta och så vidare. Jag gillar helt enkelt bara inte att flamsa runt.

Ibland händer det att folk utgår från att jag har tråkigt, att jag inte uppskattar livet. Detta stämmer emellertid inte. Jag har bara inget behov av att bli underhållen jämt och ständigt, inget behov av att alltid ha kul. Däremot har jag ett ständigt behov av att diskutera, skriva och reflektera. Det är skön att ha insett det nu, hur jag är och vilka behov jag har, inte vilka behov som unga människor i allmänhet antas ha.

Så kallad humor.

Idag har jag läst så kallad humor. Nämligen dessa tu inlägg:

  1. Detta om att man _måste_ välja mellan pensionärer och ungdomar. Man kan absolut inte välja att dra in pengar på saker som inte drabbar människor. Underhållande uppradning av saker man skulle kunna dra in på istället samt skön diss till alla idioter som ställer människogrupper emot varandra och låtsas som om man måste välja.
  2. Detta antifeministdryckesspel designat för att göra det mer uthärdligt att läsa antifeministbloggar/forum/whatever. Ska helt klart köra dte nästa gång jag dricker.

Som att skämta om att människor hade fula pälsar på stenåldern.

Det här var intressant skrivet om Christine Meltzers parodi av modebloggerskor som sänds på kanal fem, alltså Kazoo. Jag har hatat det programmet sedan det kom ut för jag tycker att det är så förbannat trist; förutsägbart och tamt som fan. Ingen rolig liten tvist, bara en korkad brud som stavar fel och har jättestora bröst. Åh så roligt och fyndigt!

Jag tycker att humor, och speciellt om den går under namnet satir, ska utmana och det är väl delvis därför jag tycker att denna ”sparka nedåt”-humor är fruktansvärd. Inte så mycket för att jag uppfattar den som kränkande utan för att jag tycker den är så förbannat tråkig. Jag har svårt att se värdet i denna typen av humor och tror tyvärr att förklaringen ligger i förakt; det är är kul för att man har anledning att känna sig förmer än denna korkade människa. Detta får mig i sin tur att fundera lite på vilka det är som kollar på Kazoo och skrattar åt det.

Kazoo är en väldigt säker form av humor. Det är att sparka på en grupp människor som redan ligger ner, som hela samhället tycker det är berättigat att driva med. Korkade och ytliga brudar är en grupp människor som extremt få försvarar, bimbon är verkligen en extremt säker måltavla för den som vill försäkra sig om att gå hem i stugorna. Jag kan förstå att det var relevant typ på 90-talet när det faktiskt var lite inne att vara bimbo, men nu?

Men snälla, kom med något bättre och framförallt något nytt. Bimbostilen är nästintill utdöd och därför inte något att kämpa mot, det är en redan nu en relik från en svunnen tid. Det är lite som att skämta om att människor hade fula pälsar på stenåldern.

Klassföraktets högborg.

Denna grupp som handlar om hur fruktansvärt oclassy, töntigt och typ äckligt det är med underklassbrudar. Bjuder på några fräscha fördomar om underklassen:

asså jävla fittorna på städ företaget ville att ja skulle jobba 4 dar i veckan asså seriöst????? bad dom dra åt helvette så nu ska ja hem o ta mej en riktit stor öl för d har ja fan förkänat efter denna dan har fan jobbat i 3 timmar!!!!!

Ja, för så är det ju. Underklassen (som ju är typ samma sak som arbetarklassen om man ska använda det mer politiskt korrekta uttrycket) är ju kända för att vara lata och inte arbeta. Det är såklart därför de är fattiga! Att ingen tänkte på det.

åå herre jävvlar va ja e bakis idag!!!! ahahah ungarna fick smaka sin 1a öl igår kväll dom gilla de för de ska ju börjas i tid!!!

Gud vad roligt med skämt om att de gör sina barn till alkoholister! Haha! Helfestligt! Alla från underklassen är ju alkoholiserade, och dricker ociviliserade drycker som vanlig tölpig öl.

SVERGE MIT FOSTER LAND ♥

Alla som är underklass är ju rasister och dessutom stavar de fel eftersom de inte gått ut gymnasiet. Höhö, vad roligt.

har presis shoppat massa fina saker på ica maxis hem inredningsavdelning! Asså fatta va massa fina saker de har där! Nån som vill kma hit å grilla på vår nya fina in glasade balkong ikväll?

Gud vad smaklöst att shoppa på Icas inredningsavdelning! Typiskt underklassen att sakna smak.

Inte nog med det, i gruppen har de tagit andra människors bilder och lagt upp och ironiserat över. Det är så smaklöst att jag smäller av, detta oblyga klassförakt som bara väller över åt alla håll och kanter.

Det äcklar mig något otroligt att denna grupp har fått mer än 4000 likes. Att det finns ett sådant  stort uppdämt klasshat i Sverige gör mig ledsen och bekymrad. Jag kan förstå att man tycker att Mia Skäringer är underhållande när hon parodierar underklassen med sin Tabita, men denna drift saknar all finkänslighet, träffsäkerhet och humor. Det kan vara roligt att driva med stereotyper men jag tycker det säger något om ett samhälle när en enskild stereotyp får så sanslöst mycket uppmärksamhet och anses vara så otroligt tacksam att göra sig lustig över i alla jävla oändlighet. Det räcker ju fan med att säga ”white trash” och folk viker sig dubbelt av föraktfullt skratt.

Detta är ingen träffsäker parodi, detta är bara en kavalkad av förakt, av självtaget tolkningsföreträde och fördomar. Och det äcklar mig så sanslöst att människor skrattar åt de här människorna, gör om deras sociala problem till ett jävla skämt och pekar åt dem som ett djur i bur.

Humor.

Denna kommentar hos Lady dahmer är ju bara för lustig:

jag kikade förresten på din profilbild.
en fråga ’varför rakar du inte dig under armhålorna’
det ser riktigt äckligt ut och du är ju trots allt en kvinna , bara ett tips till utseendet 

Speciellt när det kommer några dagar efter det här inlägget (om en idiot som tipsade Hanna Friden om hur hon skulle kunna bli snyggare genom att raka benen) och det här inlägget (om det där ständiga snyggtipsandet som vissa måste ägna sig åt).