Det sades mig när jag sörjde mitt förhållande att jag aldrig skulle kunna sluta älska innan jag älskade igen, som i att den romantiska kärleken för någon inte skulle kunna upphöra innan en ny tog vid. Jag medger att det tog lång tid att komma över mitt förhållande utan draghjälp från nya kärlekar, men det gick till slut. Det behov av närhet jag har täcker jag för närvarande gott och väl i mina relationer till vänner och familj. Denna bild av den romantiska tvåsamheten som något fundamentalt, som alltid måste finnas där för att täcka upp hjärtesorgen efter förlorade relationer, tycker jag är tragisk.
Jag har inget emot att vara beroende av andra, jag lever gärna nära nära, men jag ifrågasätter om tvåsamheten verkligen är det enda sättet att uppnå detta på. Eller snarare: jag vet att den inte är det. Och jag vet att en kan vara så mycket friare när en slipper den.
Just nu är jag i en period av mitt liv där jag träffar en massa intressanta nya människor, människor som jag blir betuttad i och attraherad av, människor som jag vill spendera tid med. Inte så att jag har någon särskilt i åtanke nu, men jag tänker mig ändå att det kommer att komma tillfällen då jag måste välja mellan det som för många människor faller sig naturligt, tvåsamhet, och andra relationsformer.
Att ta det lugnt och ta det som det kommer fungerar inte riktigt här, för gör en det är risken stor att en hamnar i tvåsamhetsträsket igen utan att en riktigt tänkt över det ordentligt. Jag vet med säkerhet att jag aldrig mer vill genomgå en relation som den jag lämnat bakom mig: jag vill aldrig mer bli så ynklig och beroende och svag. Jag vill inte heller parasitera på någon annan människas känslor.
Detta handlar inte om något romantiserande av singellivet utan endast om att sakna formella sociala obligationer. Jag vill ha nära relationer till människor som jag tar ansvar för och som tar ansvar för mig, men jag vill att detta ska komma ur tillgivenheten inför den andra i sig, inte från något slags formellt band.
Nu befinner jag mig i en position där jag faktiskt kan välja. Jag är fri från det förhållande jag lämnat utan att ha behövt täcka saknaden med något nytt, jag har för första gången i mitt liv någon slags grundmurad självkärlek, en vilja att under alla omständigheter undvika att göra något slags våld på mig själv eller låta andra göra våld på mig. Såsom jag ser det är avståndstagande från tvåsamhet ett mycket rimligt livsval att göra, men det är även svårt. Det är nämligen så att heteronormen är löjligt stark.