Det sades mig när jag sörjde mitt förhållande att jag aldrig skulle kunna sluta älska innan jag älskade igen, som i att den romantiska kärleken för någon inte skulle kunna upphöra innan en ny tog vid. Jag medger att det tog lång tid att komma över mitt förhållande utan draghjälp från nya kärlekar, men det gick till slut. Det behov av närhet jag har täcker jag för närvarande gott och väl i mina relationer till vänner och familj. Denna bild av den romantiska tvåsamheten som något fundamentalt, som alltid måste finnas där för att täcka upp hjärtesorgen efter förlorade relationer, tycker jag är tragisk.
Jag har inget emot att vara beroende av andra, jag lever gärna nära nära, men jag ifrågasätter om tvåsamheten verkligen är det enda sättet att uppnå detta på. Eller snarare: jag vet att den inte är det. Och jag vet att en kan vara så mycket friare när en slipper den.
Just nu är jag i en period av mitt liv där jag träffar en massa intressanta nya människor, människor som jag blir betuttad i och attraherad av, människor som jag vill spendera tid med. Inte så att jag har någon särskilt i åtanke nu, men jag tänker mig ändå att det kommer att komma tillfällen då jag måste välja mellan det som för många människor faller sig naturligt, tvåsamhet, och andra relationsformer.
Att ta det lugnt och ta det som det kommer fungerar inte riktigt här, för gör en det är risken stor att en hamnar i tvåsamhetsträsket igen utan att en riktigt tänkt över det ordentligt. Jag vet med säkerhet att jag aldrig mer vill genomgå en relation som den jag lämnat bakom mig: jag vill aldrig mer bli så ynklig och beroende och svag. Jag vill inte heller parasitera på någon annan människas känslor.
Detta handlar inte om något romantiserande av singellivet utan endast om att sakna formella sociala obligationer. Jag vill ha nära relationer till människor som jag tar ansvar för och som tar ansvar för mig, men jag vill att detta ska komma ur tillgivenheten inför den andra i sig, inte från något slags formellt band.
Nu befinner jag mig i en position där jag faktiskt kan välja. Jag är fri från det förhållande jag lämnat utan att ha behövt täcka saknaden med något nytt, jag har för första gången i mitt liv någon slags grundmurad självkärlek, en vilja att under alla omständigheter undvika att göra något slags våld på mig själv eller låta andra göra våld på mig. Såsom jag ser det är avståndstagande från tvåsamhet ett mycket rimligt livsval att göra, men det är även svårt. Det är nämligen så att heteronormen är löjligt stark.
Vad spännande att du skriver om det här för jag funderar väldigt mycket på relationer just nu. Kanske inte så konstigt då min 6 år långa relation tog slut för 2 månader sedan.
Än är jag inte i stadiet att inte vilja byta ut min saknad efter tvåsamhet med något nytt men jag vill verkligen komma dit för jag tycker det känns osunt. Min längtan efter någon, att få vara en del av en enhet osv känns inte positivt.
Men shit vilka krav det finns från samhället att du endast kan vara lycklig om du är i en relation. Jag har ju vetat det men sluppit att känna av det innan. En behöver ju vara hur stark som helst för att palla..
Ja, det är verkligen ett otroligt starkt ideal.
Det är nästintill tvång att vara i ett förhållande. Ibland kanske det inte är vad man själv vill, men samhället har en vana av att övertyga dig om att det är just det du behöver för att bli lycklig.
Ja, den jävla kärlekspropagandan är en överallt!
Tvåsamhet är helt vidrigt på det sättet att man bara är just två. ”Om du försvinner blir jag ensam, om jag försvinner blir du ensam”. Snacka om att lägga alla ägg i samma korg!
Det är verkligen helt sjukt hur påverkad en kan bli av heteronormen och kravet på att vara tillsammans med någon. Jag har haft rejält mycket otur i kärlek de senaste åren, vilket innebär att jag nu, som 24, hittills inte haft ett förhållande som varat längre en ett par månader. Det gör mig inget egentligen, jag är ingen förhållandemänniska som så, men fan vad stressad jag kan bli av att tänka på det med omvärldens perspektiv. Vad är det för fel på mig som inte får det att fungera, liksom. Sedan blir det ju verkligen inte bättre av att en känner sig ”tvingad” till att hitta någon typ nu, snacka om att inte sätta kärleken och sanna känslor i första rummet så att säga…
Jag förstår egentligen inte varför tvåsamhet skulle vara så problematiskt. När jag var yngre kunde jag absolut känna av det du nämner här och jag menar inte att det nödvändigtvis har med ålder att göra, men med åren har det förändrats. Nu är jag betydligt mer trygg i mig själv och jag har insett hur viktiga även andra relationer är för mitt välbefinnande. Men jag längtar ändå efter romantisk kärlek och tvåsamhet och jag tycker till och med att det vore rätt sunt om den personen också blir den viktigaste i mitt liv.
Det är väl olika för alla. Oavsett så är det ett mycket starkt samhällsideal.
Åh vad timat att du skriver om detta nu. Själv tänker jag jättemycket på sånt här nu, har insett att jag länge har överlämnat ansvaret om att jag ska må bra och känna mig värdefull till någon annan. Det viktigaste måste ju vara att en kan vara lycklig utan andras bekräftelse ideligen? Tänker att jag borde ta en totalpaus från allt vad kärlek och ragg heter ett tag, just för att inse att jag duger som jag är. Jag vet det, men en behöver kanske tid för att inse det?
Jag tycker det låter som en bra idé. Det kan nog vara svårt till en början, men jag tror att det är något en tjänar på i längden.