En sak som verkligen inte funkar för mig när jag är deppig är att fundera på de saker man har och att det hade kunnat vara värre. Jag är ganska medveten om vad jag har som andra människor saknar, både ur ett globalt perspektiv och i jämförelse med andra i min närhet. Om jag tänker på det när jag är nere så är det enda som händer att jag får fruktansvärt dåligt samvete. Jag gillar inte den här grejen med att det är ett såpass vanligt inslag i olika former av behandling att man ska känna tacksamhet över saker och ting, för mig blir det som att skämmas ur deppigheten. Att intala sig själv att man saknar rätten att vara nere och därmed också ska ta sig i kragen och rycka upp sig.
Visst kan det vara en bra grej att tänka på det fina i livet men jag orkar inte att någon ska komma och tycka att jag ska känna tacksamhet inför det eller påminna mig om att det hade kunnat vara värre. Det ger mig bara dåligt samvete och får mig att må sämre. Jag gillar inte heller att bli påmind om att livet är skört. Jag har ingen rädsla för att dö egentligen men jag är väldigt rädd för att förlora vissa förmågor, typ skrivandet. Sånt tänker jag mycket på när jag mår dåligt, alla de egenskaper hos mig själv som jag värderar och identifierar mig med som skulle kunna tas ifrån mig och det gör mig absolut inte gott att fundera mer på den saken.
Jag tror att många tänker att man ska fundera på det man är tacksam över för att man ska påminnas om att allt är förgängligt och att man därför ska uppskatta det som är nu men för mig är känsla av trygghet något grundläggande för att jag ska kunna uppskatta saker.