Något jag tycker är intressant när en snackar med ”vanligt folk” som ligger åt det borgerliga hållet, alltså människor som inte har politik som sitt främsta ”intresse” men som ändå bryr sig och typ röstar på folkpartiet i tron om att de fortfarande är socialliberaler, är följande föreställning: ”vi lever i det bästa möjliga samhället, men det kommer oundvikligen att bli värre”. Till exempel kan det låta som så att kapitalismen är ett asfett system och att vi borde skatta oss lyckliga för den, men att det snart kommer att ”saknas pengar” så att folk måste arbeta längre och så vidare.
Om en nu tycker att kapitalismen är så jävla fet, hur kan en då samtidigt tro att det kommer att bli värre? Och inte bara lite värre, utan mycket värre. Borde inte kapitalismen kunna hantera till exempel en krympande befolkning om det nu är ett så fruktansvärt fett system? Och om en nu tror att det kommer bli så jävla mycket värre, borde en inte börja fundera på andra system? Jag förstår inte hur det kan vara förenligt att tycka att kapitalismen är det fetaste och samtidigt inte tro att den klarar av att fixa de utmaningar vi nu står inför.
Jag menar att detta beror på den propaganda vi intar. Den brukar nämligen se ut ungefär såhär: ”allting är åt helvete, men om vi får sköta saken så kommer det ordna sig”. Borg står i Tv och ser väldigt väldigt bekymrad ut, men hen har en plan! Vi vanliga dödliga ska inte försöka förstå denna plan, utan bara lita på hen och lägga vårt öde i hens händer. Men för att vi ska vara benägna att göra detta krävs ju rädslan, idén om att något värre kan komma att hända om Borg inte fixar detta.
Det som sker i ekonomin och samhället beskrivs som någon slags naturlagar, politiker beskrivs som människor som uttolkar naturens lagar och försöker bygga barriärer så gott det går. Att politiker skulle kunna ändra till exempel ekonomins gång, att vi faktiskt härskar över vårt eget samhälle, framgår sällan. För det allra mesta beskrivs det som om vi utan dessa politiker skulle vara helt utlämnade till ekonomins krafter, att de är de enda som med sin expertis kan rädda oss från undergången.
Men priset för detta bli att acceptera att det kommer att bli sämre. Vi lämnar över makten i deras händer, accepterar att vi själva inte kan förstå eller bestämma över vår situation, och då får helt enkelt Borg köra vilken politik hen vill för att rädda oss undan katastrofen. Lite av ett ekonomiskt undantagstillstånd; vi överlämnar vår makt över situationen för att undvika en hypotetisk katastrof. Rädslan för katastrofen är fundamental, det är den som måste matas för att vi ska lämna över vår makt, och på det sättet också upprätthålla det system som faktiskt har satt oss här från första början.
Ja, jag tror att det kommer att bli värre, men inte för att det måste vara så som ett resultat av ekonomins naturlagar utan för att det inte görs ett piss åt saken, och anledningen till att det inte görs ett piss åt saken är att folk tror att det är ofrånkomligt att det kommer att bli värre och det enda sättet vi kan lindra skadorna på är att låta Oraklet Borg ta hand om skiten åt oss.
Det är en slags politisk alienation, där vi fråntas makten att förstå vad som händer omkring oss och därmed fråntas att ta egen makt över situationen, utan istället måste lämna över den till någon annan som verkar förstå vad allting handlar om. Det är den enda vägens politik, alltså idén om att det inte finns några alternativ utan att endast en lite grupp personer sitter inne på lösningen bakom hur ekonomins naturkrafter ska hanteras.
Det första steget till förändring är att tro att den är möjlig, att inte bara acceptera saker och ting som de är idag, acceptera ”ekonomin” som någon slags naturlag i stil med gravitationen. Helt enkelt att inte bara acceptera uttalanden i stil med ”vi har det bästa möjliga, men det kommer att bli sämre”. Ja, det kommer garanterat bli sämre om folk resonerar så, men det finns alternativ, det finns inte bara en väg.