Vissa tycker att det är fel att folk skriver som om allt vore som vanligt nu efter det som skett i Norge. Jag kan inte säga att jag tycker att det är fel eller märkligt att blogga sin dagens outfit såhär tätt inpå. Kanske om man känner någon som var med eller har någon annan personlig anknytning till det, men jag slutade inte skriva sådant för att det var en jordbävning i Haiti eller för tsunamin i Thailand, så varför skulle jag nu.
Jag är inte chockad. Det politiska klimatet har hårdnat alltmer sedan krisen och jag ser egentligen bara detta som en naturlig följd av det allmänna läget i världen. Vissa väljer att se detta som ett enskilt vansinnesdåd, men jag tror att vi kommer få se mer av sådant här framöver. Från en massa grupper i samhället.
Jag orkar inte tänka på varför det är så just nu, men så är det. Jag kommer i alla fall inte att låta detta hindra mig över huvud taget. Jag är lika rädd nu som jag var innan. Och framförallt är jag inte rädd för att själv bli skjuten eller sprängd i luften, jag är rädd för att Anton Abele med pack ska få intrycket av att deras infantila lösning med ”fler poliser” och ”hårdare tag” har fått mer bäring än innan. Och det bästa sättet att motverka det är att behålla lugnet, att leva sitt liv precis som innan.
Nu kommenterar jag förvisso detta ändå men jag har ju för vana att kommentera saker som sker i världen. Men jag tänker inte låtsas som att jag ser världen annorlunda, som om något jag inte trodde kunde hända mig har kommit obehagligt nära. Jag tänker inte känna mig mer hotad eller otrygg än jag redan gjorde.