Tillitsproblem och skuld.

Under mitt liv så har jag lyckats utveckla en del så kallade tillitsproblem som har sin grund i att upprepade gånger bli sviken av personer, mestadels män, som stått mig nära och som jag litat på. Med ”svek” menar jag mer specifikt när människor fått mig att tro saker om dem eller vår relation vilket har gjort att jag öppnat upp mig för dem känslomässigt, alltså att de har fått mig att ge mig till dem och låta dem få makt över mig. Att kunna öppna upp för andra känslomässigt är fundamentalt i relationer, och därför är tillitsproblem någonting som hindrar en från att ha vissa former av relationer.

Ibland tycker jag att det talas om tillitsproblem på ett märkligt sätt. Det anses vara något som kommer inifrån personen själv och som en ska ”komma över”, alltså någonting en bara ska se bort ifrån. Men grejen är ju att tillitsproblem kommer sig av att en faktiskt har blivit sviken. Om en bara skiter i varningsklockorna och kastar sig in i relationer ändå kommer ett eventuellt svek leda till ännu mer skuldbeläggande av en själv, eftersom en någonstans ”visste” vad som fanns att vänta. Jag har gjort detta själv när jag valde att lita mycket på en människa för att göra honom glad, jag struntade i det som skavde för att jag så gärna ville kunna lita på honom, för att jag ville ha en så kallade fungerande relation. När jag blev sviken så blev det jobbigaste att hantera skulden över att jag ens hade litat på honom, jag kände mig dum och naiv när jag i själva verket bara hade övertygats till att tro på hans upprepade lögner.

Tillitsproblemen handlar inte främst om att jag är rädd att någon inte ska kunna hålla vad den lovar, utan snarare för att detta ska ske och att det ska vara mitt fel, att jag ska ha gjort fel som litade på denna människa. Så har jag ofta upplevt det när jag blivit sviken, som att det är mitt fel och inte ett fel hos personen som svikit mig. Detta har gjort att jag inte bara behövt komma över sorgen som sådan, utan jag har först behövt bearbeta alla mina egna skuldkänslor inför att de blev som det blev, inför att jag litade på en människa som behandlade mig illa.

Detta är inte så konstigt med tanke på att vi lever i en värld där denna skuldbeläggning ständigt sker. Det anses vara den underordnades roll att se över sin egen säkerhet, och om denne inte gör detta får den ”skylla sig själv”. Eftersom ”alla vet” att män kan komma att bete sig som kräk, att de slår och våldtar och så vidare, så är det upp till oss att skydda oss. Att de ”dåliga männen” finns är någonting som alla vet, det talas ju ofta om hur det är de ”dåliga männen” som blir valda och så vidare. Med andra ord så finns det en stark kultur av att det är individens ansvar att undvika de ”dåliga männen”. Samma kultur finns inte kring att undvika ”dåliga kvinnor”; om en kvinna utsätter en man för något så anses det i regel inte vara hans fel. Hon var väl falsk, använde sin ”sexuella makt” eller något liknande trams. Män anses i regel inte ha någon anledning att vara rädda för kvinnor, varför de inte heller får skulden när en kvinna utsätter dem för något.

Samtidigt så anses det väldigt viktigt att vi litar på män, till exempel ska vi ”ge män en chans” för han kan faktiskt vara en ”snäll kille”. Dessa dubbla budskap matas vi med och de är såklart omöjliga att förhålla sig till. Det handlar om ren och skär dubbelbestraffning; när vi inte litar på män är vi cyniska, när vi litar på män och blir svikna är vi naiva. Våra skyddsmurar ska ständigt rivas ner, men det är alltid vårt fel när det händer. Vi ska gå omkring utan hud, tillgängliga för varje man som vill oss något, samtidigt som vi förutsätts kunna skydda oss från att de ska går för långt.

wpid-img_20140817_172913.jpgFeministisk teori har hjälpt mig väldigt mycket med att släppa skulden, men samtidigt har jag blivit oerhört medveten om alla de sätt män kan komma att skada mig på vilket leder till att jag i än lägre grad kan lita på dem. Jag ser en viss skillnad i de tillitsproblem som uppkommer i och med feministisk analys och de som fanns där sedan innan; att jag inte litar på män handlar i stor grad om att jag väljer att inte lita på män, eftersom jag vet att risken är stor att de skadar mig. Att jag lägger skulden för eventuella svek på mig själv är däremot ingenting jag har valt, det finns internaliserat i mig efter ett liv av patriarkalt förtryck.

Jag tänker att tillit är en fundamental del av en relation, men i ett patriarkat så är det där med tillit svårt. Jag tror det hade varit lättare att lita på människor om en slapp känna att ett eventuellt svek från deras sida var ens eget fel. I mina ögon är det detta som är det grundläggande problemet, inte att människor sviker varandra utan att det anses vara det underordnades skyldighet att skydda sig. Jag vill kunna gå in i relationer utan att vara rädd för att få skulden för eventuell skit jag utsätts för i dessa relationer. Jag vill kunna vara förbannad när någon behandlat mig illa, jag vill inte behöva känna skuld för att jag borde ”vetat bättre”.

Relationer är alltid svåra, men också väldigt värdefulla. Jag har lärt mig att om jag ingår i relationer får jag också vara beredd på att det kommer göra ont. Jag tycker att det är värt det, vad jag däremot inte tycker är värt är att jag ska behöva gå omkring och ha dåligt samvete för skit andra människor utsätter mig för. Det är inte mitt fel att andra människor inte känner sina egna begränsningar och lovar mer än de kan hålla, det är inte mitt fel att relationsprojektet som sådant ofta byggs på upprepade lögner.

Berätta gärna om hur ni själva ser på det här med tillit och att bli traumatiserad i relationer.

5 reaktioner till “Tillitsproblem och skuld.”

  1. Oj, det finns så mycket jag skulle kunna skriva om det här. Och det gäller inte bara kärleksrelationer heller, för den här attityden med att det är den underordnades skyldighet att själv se till att skydda sig, tycks vara stark inom till exempel vård- och arbetsmarknadskontexter också. Jag skulle kunna ge exempel på alla tre. Men risken är att det skulle bli för utelämnande och att jag skulle ångra mig. Så frågan är om du skulle vara intresserad av att få svar på den frågan i ett privat mejl istället för som kommentar här?

  2. Vad bra skrivet! Känner igen mig så väl i det du skriver och har många gånger klandrat mig själv över att jag inte förstod bättre och när det hänt upprepade gånger klandrat mig själv för att jag aldrig lär mig att se tecknen och undvika att det händer.
    Blir också så förbannat jävla trött på att man inte ska få vara arg och säga hur man känner utan då får höra att man överreagerar eller är löjlig.
    En relation bygger på tillit men det är svårt när man upprepade gånger råkat ut för att ens partner ljuger en rakt upp i ansiktet. Nej i sånt fall är jag hellre själv. /Glad singel tjej

  3. Precis så är det. Damned if you do. Damned if you don´t. Samhället förväntar sig att du tar ansvar för att du blivit sviken. Du förväntas också ta ansvar för vad den andra personen gjorde (hade vederbörande gjort på ett annat sätt om du varit annorlunda? Kunde du ha underlättat situationen för hen? Fanns det något du borde ha gjort eller sagt? Var du inte tillräckligt tydlig? Då är det ännu något som faller tillbaka på dig själv).

    Jag tycker att du på ett väldigt tydligt sätt beskriver det ”kontrakt” som gäller för kvinnor. Att bli sviken i relationer är dels smärtsamt i sig, och dels något du som kvinna ska ta ansvar för.

    Det finns också konsekvenser av det upprepas gång på gång och en av dem är att i längden går det inte att i ett och samma liv husera alltför många svikna relationer. Då låter en hellre bli att ingå i nya relationer.

    Ännu värre blir det som äldre. Då blir det ännu mer komplicerat eftersom du då även måste ta ansvar för att allt är ditt fel eftersom du har begått det största brottet en kvinna kan begå, nämligen att åldras.

    I och med att du haft oförskämdheten att hålla dig vid liv bortom den gräns då du inte längre är självklar som sexobjekt för alla män, ruckas ju själva den ”grundlag” du beskriver i ditt inlägg. Vad gör vi med kvinnor som bara går omkring och finns?

    Utan att överdriva, tror jag att den internalisering du så detaljerat och träffande beskriver tar sig formen av en alienation av självet. När alienationsprocessen pågått tillräckligt länge, vet du inte längre var ditt genuina själv börjar och slutar, och vad som är kontraktet. Du vänjer dig vid tillgänglighetskravet. Det i sin tur innebär, att vare sig du är medveten om denna process eller inte, får du ett annat läge när du inte längre är sexuellt produktiv eller med andra ord: har passerat den fertila åldern.

    Det är både en befrielse och en kris. Befrielse, därför att du genomgår en process där du så att säga återerövrar det territorium som kan beskrivas som det genuina självet. Du återstiftar bekantskapen med vad som är din kärna. Du säger hej till dig själv.

    En kris därför att din relation till omvärlden plötsligt ändrar sig utan att du gjort något. Det kan vara väldigt förvirrande. Plötsligt bemöter människor dig annorlunda. De ser på dig på ett annat sätt än du är van vid. Ungefär som i puberteten, fast omvänt.

    En återkoppling till det prepubertala jaget har gett mig många insikter som jag är glad över. Jag välkomnar även att slippa mens.

    Men samtidigt är de hormonella omställningarna så omfattande att det påverkar basala behov som exempelvis sömn. Och till skillnad från andra omställningar såsom första mensen eller graviditet, är det här inte lika omhuldat eller omgivet av telefonjourer och hejarop. Jag borde ju skämmas.

    Det i sin tur beror såklart på att omställningen bara påverkar kvinnan själv och att hennes värde så att säga devalverats. Kontraktet har upphört. Du har brutit det, genom att begå det fruktansvärda brottet att bli äldre.

    Du får svettas och vara sömnlös på egen hand. Det är Straffet, rent fysiskt, och omvärlden förväntar sig ingenting mindre än att du ska vara minst lika omsorgstagande och hänsynsfull och lyhörd som någonsin tidigare.

    För vad har en kvinna annars för existensberättigande?

    Som för alla förbrukningsvaror, finns det ett bäst-före-datum.

    Det är intressant att undersöka vilka värderingar vi medvetet eller omedvetet gör till våra. Granska dem med lupp. De utögr samtidigt villkor för att ingå i den gemenskap som utgör det osynliga kontraktet mellan män och kvinnor. Även om du inte vill ingå, och ser det som en befrielse när kontraktet äntligen bryts, blir du inte mindre sviken för det.

    Sedan kan jag bara hålla med dig om vad du säger om relationer. Jag har någon gång frågat mig om det skulle vara möjligt att leva helt utan dem. Och det är det förstås inte. Däremot håller jag på att lära mig att låta bli att ta ansvar för vad andra gör. Faktiskt också att vara lite ansvarslös själv ibland! (Rätt åt dem, det kan de ha, jag kan OCKSÅ och har lika stor rätt att …. o s v, ibland tror jag att jag hamnat i trotsåldern!)

    Den största befrielsen är nämligen att inte längre bry sig.

    Jag anser att sorg är en form av kärlek. Den som sörjer är en älskande människa. Det går att sörja både det som hände och det som inte hänt. Faktiskt kan det som inte hänt mig vara väl så smärtsamt som det som faktiskt hände. Vilket kan vara smärtsamt nog.

    Ja, nu flummar jag ut. Men jag tror du förstår hur jag menar. Sveken består inte bara i vad andra faktiskt gör emot oss, utan också – eller kanske till och med ännu mer – i vad de undlåter att göra. Någonstans i sitt hjärta, slutar en aldrig att hoppas att det kommer att hända, någon gång. Och egentligen är det hoppet som gör ont.

    Kram /S

  4. Att ha levt flera år med en person som hela tiden sagt en sak men agerat annorlunda, och blivit ’överkörd’ varje gång jag påtalade det, har bland annat lett till att jag ofta låter bli att säga vad jag tycker. Fortfarande, flera år efteråt, kan jag komma på mig själv med att i förväg ’välja strider’ – att lägga mängder av kraft på strategier som inte längre är nödvändiga. Opraktiskt nog är det när jag är trött eller pressad som de här gamla ryggmärgsreflexerna dyker upp. Så tråkigt att det ska behöva färga min nuvarande relation så starkt, trots att jag litar på min nuvarande partner. Flera andra reaktioner och triggers har bleknat, men det har tagit tid. Jag hoppas att detta också avtar med tiden.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *