Tristessen i patriarkatet.

”Livet i det här samhället är – i bästa fall – skittråkigt, och ingen aspekt av det är överhuvudtaget relevant för kvinnor”. Så inleder Solanas SCUM-manifestet. Jag funderar över det här med tristess, tristessen som uppstår i patriarkatet.

Ett av de uppenbara exemplen är tristessen i heteromonogama relationer. Jag har sällan upplevt mina relationer med män som spännande eller utvecklande. Jag tänker på de gånger jag varit i relationer med män och jag typ blivit lättad när vi kunnat prata om något jag faktiskt intresserar mig det minsta lilla för. Merparten av år ”konversation” har handlat om saker och ting jag har noll intresse för. Tillfällena jag haft en riktigt givande konversation med en man är få. Sådana konversationer är dock mycket vanliga med ickemän. Inte så att alla ickemän är intressanta människor men det finns ofta något av värde, något att plocka fram. Män upplever jag ofta döljer och förtränger det som skulle kunna vara givande att prata om. De är mer sällan än kvinnor särskilt bra på att spegla sin diskussionspartners tankar och känslor, konversationen tar sig ofta formen av olika föreläsningar som går in i varandra. Den är inte sällan tjock av referenser som känns överflödiga för själva innehållet och egentligen handlar mer om att ge det som sägs någon slags legitimitet (en men refererar till en annan man för att det han säger ska framstå som viktigare och mer trovärdigt). Ibland ”diskuterar” de men dessa diskussioner tar snarare formen av agitation; det handlar om att överbevisa varandra, inte om att gemensamt komma fram till en lösning. Diskussionsformen används för en makttävlan istället för att vara inkluderande och lösningsorienterad, och få vågar ge sig in i den.wpid-img_20140621_120947.jpgMen eftersom det i patriarkatet anses viktigt att kvinnor och män ska finnas och ska komplettera varandra i så kallade ”par” så ska jag såklart ändå ingå i en massa tråkiga relationer som inte ger mig särskilt mycket, för det är liksom så det ska vara. Det viktiga är att det ”flyter på”. Det behöver inte vara givande eller intressant, relationen som sådan är så viktig att upprätthålla att det räcker med att det inte är direkt skadligt (vilket det ju i och för sig också ofta är). Detta gör att en står ut med jävligt mycket tråkig skit eftersom ”det kunde varit värre”. Vi lär oss inte att kräva givande aktiviteter, vi tror inte att vi är värda det, vi inbillar oss att vår uppgift i livet är att serva olika män och vi inbillar oss att detta är ”givande” för oss.

Om jag tänker på vad jag fått ut av mina relationer med män hittills så är svaret ofta; ingenting. Jag har lärt mig mycket mycket få saker av män. Däremot har jag lärt mig mycket om patriarkalt förtryck och om hur jag reagerar på det när jag haft relationer med män, men det är mycket ovanligt att en man liksom har berättat något som är värdefullt för mig i denna process. Jag har nästan alltid behövt luska ut det själv.

En annan aspekt är att eftersom män har högre status i detta samhälle så anses mäns konversationer och intressen automatiskt intressanta. Tänker på alla gånger olika män liksom har styrt samtalsämnet eftersom de tycker att det är tråkigt att lyssna på ”tjejgrejer”, medan de ickemän som inte förmår intressera sig för deras intressen helt enkelt har fel. Jag har lyssnat på så många tråkiga konversationer som styrts av män, och som de bara fortsatt hålla för att de inte tycker att det är ett problem att ett halvt sällskap sitter och har tråkigt av ren artighet för att de väljer att ta upp all plats med sin skit.

Det finns också en stor mängd så kallad Stor Konst och Kultur som är skapad av män och som det anses viktigt att uppskatta eftersom andra män har bestämt att detta, det är stor konst och kultur det. Detta är såklart effekten av århundraden då ickemän förvägrats ägna sig åt dessa verksamheter, varit för upptagna med att ta hand om män för att över huvud taget kunna tänka sig att ägna sig åt dessa verksamheter, då verk som skrivits av ickemän fallit i glömska eller då saker och ting som varit ickemäns verk tolkats som mäns verk.

En av de viktigaste grejerna feminismen hjälpt mig att inse är följande – jag behöver inte ha tråkiga konversationer med män. Jag behöver faktiskt inte lägga min dyrbara tid på att försöka förstå en massa tråkiga tråkiga saker män tycker är Intressanta och Viktiga. Jag behöver inte bry mig om den senaste mansboken, mansskivan eller mansfilmen. Jag behöver inte lära mig Uppskatta samma saker som män uppskattar och så vidare. Detta är så oerhört skönt och befriande och det har gett mig så oerhört mycket mer tid och lust att faktiskt sätta mig in i de saker som intresserar mig.

När jag slutade tycka att mäns intressen är viktigare än mina egna så öppnades liksom en ny värld för mig. Jag började tänka att det kanske är män som ska börja intressera sig mer för saker som betyder något i mitt liv. Jag började tänka att det kanske inte är helt orimligt att diskutera saker som aborter och mens när cismän är närvarande. Jag började tänka att de kanske borde sätta sig in lite i de här ämnena precis som jag behövt lyssna på en massa konversationer om typ ”data” eller krig eller något annat som intresserar män.

Att vägra ha tråkigt bara för att det råkar vara en man som utsätter en för tristessen är en mycket viktig feministisk handling. Att vägra vara överseende med att det kanske inte är så jävla intressant eller roligt att lyssna på mäns konversationer är en feministisk handling. Det handlar om att kräva att få ägna sig åt givande aktiviteter och konversationer och inte bara en massa trams, att vägra slösa bort sin tid och sitt engagemang på något som liksom inte ger en något tillbaka är en feministisk handling.

Tristess kan tyckas vara ett litet problem i förhållande till annat patriarkalt förtryck, men det är ännu ett sätt på vilket patriarkatet slukar vår tid och jag skulle säga att det tar upp väldigt väldigt mycket av vår tid. Den här tristessen dominerar ju till exempel många heteromonogama relationer, och i en rad andra sociala sammanhang där män är närvarande. Givetvis är det ett problem värt att ta tag i, för vi förtjänar så mycket bättre än att lyssna på mäns tråkiga skit. Vi förtjänar intellektuell stimulans.

8 reaktioner till “Tristessen i patriarkatet.”

  1. Tack för att du sätter ord på vad det är som skavt i mig ett bra tag nu, men som jag inte riktigt själv kunnat sätta fingret på. <3

  2. Håller verkligen med! Har tillbringat midsommar som enda icke-heterosexuella person med en samling heteropar som aldrig tänkt en tanke på sin egen heteronormativitet. En hade kunnat spela in en upplysningsfilm där för att visa hur patriarkatet verkar i det privata. Just detta att män tar sig så fruktansvärt mycket plats både rent kroppsligt och i talutrymme. Och att de helt ostörda tillåts vara hur jävla tråkiga som helst, mala om ämnen som inte intresserar någon annan, avbryta och ignorera kvinnor, ”skämta” på ett sätt som ingen egentligen tycker är roligt osv. Och kvinnorna bereder plats, servar, nickar och ler – och dör tristessdöden inombords.
    Men jag tycker det är skitsvårt att bryta mönstret i en sådan situation när alla samlats för att ”ha trevligt”. Jag känner att en direkt upplevs som extremt otrevlig och aggressiv så fort en gör någonting annat än spelar sin roll. Tex om en inte låter sig bli avbruten eller inte skrattar åt en man som vill vara rolig.

  3. Ja!! Män tror alltid att de liksom ”äger” en så att säga genom att komma på att man inte kan något om bilar eller isolering eller jakt eller sport eller dawkins som är deras intressen. Jag bara: men GUD i hela himlen varför skulle jag slösa min tid på sånt jävla strunt? De förväntar sig att jag ska bry mig om sådant ha ha ha let me tell you gubbe lilla. NEJ. Har du sett den här filmen? Nej jag skiter väl i ett gäng snubbar som festar i LA eller åker runt och pangar saker, varför varfööör skulle jag se den?

      1. Fanny, eye liner är min favorit :p hehe nu drygar jag bara lite (det är dock sant). Men seriöst så tycker jag du skriver ett klockrent inlägg. Träffar mitt i prick. Känner såklart igen mig i det du beskriver.

        Om bara vi män i större utsträckning börjar erkänna denna gamla patriarkala struktur som vi ändå typ alla är inprogramerade med, och (viktigt!) INTE tar det PERSONLIGT att vi kanske hela våra liv behandlat många av våra medmänniskor och i synnerhet kvinnor på ett skevt sätt.
        Att det i det stora hela inte är en själv som är boven, utan redan tidigt i livet blir vi – och har nu länge blivit – matade med denna kollektiva sociala obalans till norm.

        Då tror jag det blir lättare för många män att släppa lite av sin feta stolthet och ego. För som jag ser det så vill en ju gärna inte erkänna att en handlat orätt här i livet, och gjort fel ifrån sig. För då är det istället betydligt lättare att ignorera och fortsätta köra på, särskilt om en inte ens är offret.

        Sen är det ju såklart inte bara män som bidrar till att den patriarkala inställningen / livsstilen fortsätter, utan den är ju överhuvudtaget vida utbredd bland mer eller mindre oss alla. Den är en epidemi. Vissa är medvetna, andra inte alls.

  4. Jag tror många känner ett visst hot av feminismen, den kan liksom punktera ens identitet / världsbild / verklighet (vilket ju jag bara anser som något bra, men det lär ju så att säga inte hända utan att det gör ont i egot).

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *