”Jag är rädd att det ska hända något, och att det ska vara mitt fel”.

Det finns en term inom kriminologin som heter ”det ideala offret”. Det ideala offret är en person som är försvarslös, som inte kan antas ha någon som helst skuld i förloppet. Till exempel: en gammal dam som blir rånad på väg hem från affären mitt på dagen. Om hennes skulle de flesta tänka ”offer” direkt. Men de allra flesta brott går ju inte till såhär, framförallt inte våldtäkter. Folk blir i regel inte utsatta för överfallsvåldtäkter, och även när så är fallet så finns det mängder av ”tips” rörande hur dessa ska undvikas (ta den upplysta vägen, ha med ett par foträta skor, ha nycklarna i handen). Eftersom de allra flesta sexuella övergrepp begås av någon som offret känner så finns det redan där en grund till att skuldbelägga offret istället. Om en ickeman blir utsatt för ett övergrepp av en man får hen ofta höra att det hela är hens fel. Hen skulle inte ha litat på mannen.

Att bli utsatt för ett sexuellt övergrepp är såklart en oerhörd kränkning, även om övergreppet är ett ”milt” sådant. Det handlar dock inte om att det finns någonting särskilt i just ”sex” som gör att våldtäkten är extra farlig, det handlar om att en i våldtäkten slutligen reduceras till objekt. Våldtäkten är bara den yttersta förlängningen av den omfattande samhällsideologi där människor reduceras till kroppar, kroppar som män kan använda för att tillfredsställa sina sexuella begär.

Men kränkningen fortsätter sedan i resten av samhället. Till att börja med är den ofta internaliserad i en själv, både innan och efter. Den som blir utsatt tänker ofta; ”jag skulle inte ha gjort så, jag skulle ha sagt nej”, och så vidare. En utsätter sig själv för ytterligare kränkning genom att inte ta det en blivit utsatt för på allvar. Jag har själv gjort detta i många sexuella situationer, en sådan beskriver jag här:

Efteråt lade jag skulden på mig själv för att jag hade haft sex på ett sätt som jag egentligen inte uppskattade. Jag tänkte att jag borde ha segt nej, att jag borde ha rest mig upp och gått därifrån. Det hade kanske varit bra för min självkänsla, men samtidigt förstår jag varför jag inte gjorde det.

Såhär kände jag i flera veckor trots att jag funderar på dessa frågor dagligen och anser mig ha kommit ganska långt i det arbete det är att försöka göra sig kvitt sina internaliserade patriarkala värderingar. Ändå gick jag omkring och kände skuld och skam för något jag hade blivit utsatt för.

När en sedan kanske vågar berätta så är det inte ovanligt att de en berättar för mer eller mindre tar förövarens parti. De kanske ger en olika ”tips” om hur en ska göra för att inte bli utsatt för övergrepp, vilket kanske är ”snällt” och ”omtänksamt” om en har uppfattningen att grejen med en våldtäkt är just ”sexet” som sådant, att det finns en magisk gräns i till exempel penetration som en till varje pris måste undvika att korsa eftersom det då ”försvinner” något. Om en går omkring med uppfattningen att det är detta som är ”grejen” med ett sexuellt övergrepp om inte integritetskränkningen i att någon inte bryr sig om ens vilja, då kanske det är konstruktivt med dessa ”tips”. Men att se på sexuella övergrepp på det sättet är i sig en patriarkal mystifikation, det är att upphöja ”sex”, oskulden och så vidare till något heligt och magiskt.

Jag talade med en vän för ett tag sedan, och hon berättade hur rädd hon alltid är när hon har kontakt med män i alla möjliga sammanhang. Hon sa ”jag är rädd att det ska hända något, och att det ska vara mitt fel”. Det är just det är ”mitt fel” som hon la tonvikt på, och jag förstår det. Om en bara blir utsatt för något, om en är det ideala offret, så kan en lita på att en får omgivningens sympati. En har troligen inte någon internaliserad bild av att det är ens eget fel om en blir rånad mitt på dagen. Men om en blir utsatt för ett sexuellt övergrepp är saken i majoriteten av fallen en annan.

Ett sexuellt övergrepp är en uppvisning i patriarkalt gränsöverskridande beteende, och både det som sker före och efter är i sin tur uppvisningar i urskuldande av detta gränsöverskridande beteende. För att kunna tala om våldtäkter på ett rimligt sätt måste vi knyta ihop detta beteende med alla andra former av gränsöverskridanden som män ägnar sig åt och helt utan omsvep lägga skulden där den hör hemma.

5 reaktioner till “”Jag är rädd att det ska hända något, och att det ska vara mitt fel”.”

  1. Min vän var med om en våldtäkt för ett tag sen. Hon la skulden på sig själv och använde själv inte ord som våldtäkt eller övergrepp, utan skämdes för att hon blivit full, inte sagt ifrån ordentligt och dessutom varit trevlig mot mannen efteråt.
    Samtidigt som jag känner sorg över detta blev jag då väldigt glad över att vara feminist. Nu kunde jag genast lägga skulden där den hörde hemma, jag kunde berätta att mannen hade gjort fel och att min väns sätt att agera hade varit helt rimligt. Jag kom inte med ”goda råd” (för vi vet ju att de ändå inte fungerar) som bara hade gett henne mer skuldkänslor, utan stod på hennes sida. (Åtminstone hoppas jag att hon också såg på det så.)
    Tänker att detta är ett bra sätt att utöva systerskap i praktiken. Sluta med alla tips. Sluta tänk att ens medsystrar ska vara perfekta i alla lägen, och lägg skulden där den hör hemma.

    1. Usch, vad hemskt! All makt till din vän! Personen som gjorde det ska Fp sista i det hemskaste fängelset och plågas varje sekund av sitt liv!!

  2. Känner igen mig så himla mycket i rädslan när en befinner sig runt män. Det är så sjukt att jag som (ung) tjej ska behöva ha den där oron i maggropen när jag bygger relationer med män. Att jag bär på en liten skärvan av rädsla i mig när jag umgås med en några år äldre kille som faktiskt har hjälpt mig med så mycket och som i övrigt är en trygg famn. Att jag känner obehag när killar i min egen ålder rör mig utan godkännande även om det är 100% platoniskt och/eller omedvetet. För att de tror att det är okej. För att samhället lärt mig att det är potentiella risksituationer och för att jag aldrig kan veta vilka av dem som faktiskt är det.

  3. Bara en tanke som kom upp gällande att kvinnor ses som svagare psykiskt och fysiskt: hur motsägelsefullt är det inte att då ge kvinnor tips för att försvara sig? De är ju redan i underläge i så fall. När dessutom män ”övat” på våld och indoktrinerats i att det ingår i mansrollen alltsedan barnsben kan ju inte kvinnor anses ha varken förmåga eller mod att sätta emot. En kan ju inte använda könsroller som förklaring och sedan ändå skylla på ”det täcka könet” om t.ex. ett övergrepp sker.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *