Minns när jag hände med en man som alltid pratade nedvärderande om kvinnor. Var ständigt rädd för att avslöja mig som ”kvinna”. Alltid detta: ”kvinnor är ologiska, kvinnor är överkänsliga”, som gjorde mig skiträdd för att visa känslor. Han kunde såklart visa känslor, för han var ju inte kvinna och visade dem dessutom på ett ”manligt” sätt.
När han blev ledsen eller arg var det en reaktion på omgivningen, när jag blev det handlade det om min ”kvinnlighet”. För mig var kvinnligheten ett ständigt överhängande hot, något som jag absolut inte ville bli förknippad med men alltid var nära. Samtidigt så skulle jag ju vara just ”kvinna” i hans sällskap då vi hade en romantisk relation. Det var en svår jävla balansgång.
Jag började hata min ”kvinnlighet” mer och mer, blev rädd för varje känslouttryck för att han skulle döma ut det som ”irrationellt”. Det tog lång tid efter att vi slutat umgås innan jag gjorde mig av med detta internaliserade kvinnohat. Det var ju inte bara han som stod för det, det finns i hela samhället; att vara ”kvinnlig” är att vara känslosam, ologisk. Kvinnors känslouttryck nedvärderas och viftas bort, mäns känslouttryck tas på allvar.
Som kvinna måste en alltid förhålla sig till bilden av den hysteriska kvinnan, den ologiska och överkänsliga. En måste alltid tänka på att lägga band på sig, att inte ”överreagera” så att män inte ska kunna avfärda en som hysterisk. Att ständigt behöva se sina känslor utifrån och analysera, göra allt för att inte överreagera.
Sedan jag släppte idén om att det är viktigt att framstå som ”rationell” i mäns ögon har jag mått mycket bättre. Jag vet nu att det är okej för mig att vara skitförbannad, ledsen, besviken över den skit män utsätter mig för. Jag vet nu att den som inte tar mina känslor på allvar är inte en person jag har lust att ha i mitt liv. En man som inte tål att konfronteras med de känslomässiga konsekvenserna av sitt förtryck är inte värd ett skit. En man som hellre viftar bort en som ”ologisk” än att värna relationen och ens känslor kommer alltid att svika.
Det är en jävla balansgång det där. Man ska vara tillräckligt lik mannen för att inte göra honom obekväm, men samtidigt vara olik honom så att han får känna sig lite starkare och lite bättre. Man ska vara ”kvinnlig”, men bara på hans villkor och när det är bekvämt för honom.
Jag tycker att det verkar vara mycket projicering i det här. Människor som kallar andra för irrationella och ologiska är typ 9 gånger av 10 det själva.
Dessa män med sina åsikter om kvinnor och vad kvinnor är… det finns inget annat att göra än att fokusera på andra än dem för resten av sitt liv.
Du har skrivit väldigt mycket väldigt bra saker, men just det du skriver om myten om mannen som rationell och kvinnan som hysterisk är det som har hjälpt mig allra mest. Du har så jävla rätt, och det är så otroligt befriande att inse.
Jag brukade väldigt ofta känna mig som den hysteriska kvinnan. Uppe på det har jag diagnosen emotionellt instabil personlighetsstörning, en diagnos som främst kvinnor får. Jag är alltså kliniskt hysterisk. Ju mer jag läser och sätter mig in i feminism desto mer övertygad blir jag dock att min diagnos är bullshit och endast ett sätt för patriarkatet att sjukdomsklassa mig för att jag inte passar in i deras kvinnoroll. Ja, jag har många och mycket starka känslor men att bli berövad på rätten att uttrycka dem, att få höra de inte är legitima, att de skulle vara fel och för starka – det är ju det som har dragit ner mig, fått mig att bli sjuk. Jag finner det också intressant att flertalet av diagnoskriterierna för borderline är vad som anses vara typiskt manliga saker – svårt att kontrollera ilska, destruktivt beteende gällande alkohol, sex och vårdslöshet i trafik etc. Om en man gör dessa saker – manlig! Om en kvinna gör dessa saker – psyktiskt sjuk! Härligt.
Ja, det finns ju vissa som menar att det är den ”nya” hysterin. Jag får ofta det slängt i fejset när folk spekulerar kring min psykiska hälsa på nätet. Sedan kan det ju såklart vara sjukt jobbigt att ha den ”personlighetsstörningen” i vilket fall, men mycket av besväret kommer nog från att vi lever i ett samhälle där ”övekänsliga” kvinnor får enormt mycket skit.